Alltid singel? 

När jag funderar på huruvida jag vill träffa någon att leva med eller inte så slutar alltid tankegången med att jag kanske alltid vill vara ensam med sonen!? Ser i dagsläget mestadels problem med att vara i en ”klassisk, heterosexuell relation”… 

Nackdelar med att vara i en relation: 

  • Måste finna tid till att träffa både sonen och partnern. Och gärna på tu man hand med båda då och då. 
  • Egentiden blir obefintlig. Nu har jag knappt tid för att duscha själv, så jag har svårt att se punkt ett och två gå ihop. 
  • Hur få tid till att träffa vänner? 
  • Tvätta någon annans tvätt. Laga någon annans mat. Städa någon annans hem. = Blä 
  • Tiden till att träna, sjunga eller göra något annat för bara mig själv blir mer än minimal (om det kan vara logiskt). 
  • Män generellt (analys baserad på egna erfarenheter) kan vara självupptagna mansgrisar. Är det värt risken att gilla någon OCH behöva ta reda på om den personen är en mansgris och sen behöva göra slut?  

Fördelar med att vara i en relation:

  • Sex 
  • Någon självklar att se på serier med 
  • Någon självklar att fika/luncha/äta middag med 

Än så länge har nackdelarna vägt upp fördelarna, i mitt huvud. Dessutom så tänker jag att många i min ålder som söker en livspartner förmodligen själva tänker att dom vill bilda familj, men eftersom jag hade en förlossning som nästan kostade mig livet så vill jag inte få fler barn. 

Så, ja, kanske kommer jag alltid vara singel? Som livet ser ut nu så tänker jag att jag kanske är redo att dejta igen när lillprinsen flyttat hemifrån. Så… Om cirka 20 år då. Så om 20 år får ni gärna tipsa mig om heta, dejtbara män!  

Hur går dina tankar om ämnet?

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.