En helt ny människa 


Nea, vad roligt att du har följt med hit och tusen tack för din fråga! Det var en väldigt bra fråga och jag ska försöka svara på den så gott jag kan ❤️

Jag vet inte om ni minns det, men för 10 år sedan fanns nästan bloggarna till för att vi skulle samlas kring fenomenen för att provoceras och manas till åsiktsbildning gällande varenda ämne bloggarna tog upp. Det var nästan som om allmänheten sökte upp bloggarna för att kunna låta sig provoceras – och det var dom provocerande bloggarna som fick mest uppmärksamhet i medierna! Idag är det ju inte alls så längre. Nu söker vi upp bloggar som kan inspirera oss och ”näthatare” jagas bort från dom sociala plattformarna. Bloggarna har tröttnat på allt drama och det är inte dramatiken som säljer längre! Nu är det den sociala gemenskapen som skapas på bloggarna som är i centrum. Men behåll i minnet hur bloggmedie-klimatet troligtvis såg ut för 10 år sedan… 

Jag argumenterade väldigt radikalt och hetsande på min tidigare blogg enochenhalvmeter.se. Så pass att jag nu har låst den, för jag vill inte att andra ska få en förvrängd uppfattning om min verkliga person. Jag fasar inombords när offentliga profiler blir uthängda för uttalanden dom gjorde för många år sedan. Jag vill verkligen inte att allmänheten ska förknippa min person med den offentliga personan jag hade när jag var 17 år. Kanske är ni fler än jag som tänker så?

När jag startade bloggen år 2009 så var jag 17 år och drömde om en sångkarriär. Jag studerade då Klassisk Sång på Hvitfeldtska Gymnasium och sjöng i flera körer på fritiden. 

Mina drömmar tog sig form på detta vis: För att skapa en intressant persona för att främja sångkarriären så bloggade jag mot feminism. Folk som bloggade om feminism då var väldigt aggressiva i sin retorik och jag tror att jag tilltalades av tanken att provocera och skapa debatt. Att bli en person som folk reagerade på och blev nyfikna – om än arga – på. Jag tänkte  också att det var uppenbart att jag provocerade för att skapa debatt, men inser såhär i efterhand att dom flesta människor sällan ser igenom det offentliga skådespelet.

Nu i efterhand så tänker jag att idén kanske hade fungerat om jag hade bloggat för feminismen på den tiden. Men jag var lite seg på bollen, så den insikten slog mig inte. Saken är också den att då var den feministiska kampen inte så uppmärksammad i offentligheten som den är idag, men folk var minst lika lättprovocerade när det gällde det ämnet. Hade jag läst på mer och positionerat mig ”för” så hade jag kanske vunnit mycket mer på den än genom att vara ”anti”.

Som en rolig kuriosa så använde jag faktiskt bloggen som ett projektarbete under mitt tredje år på gymnasiet. Det är väldigt roligt att se såhär i efterhand! 

I början av arbetet: 


I avrundningen av arbetet:


Se under rubriken ”Vad hade jag kunnat göra bättre?”. 

Som ni kan se så skriver jag:

”Det var svårt för mig att hinna skriva radikalt och hetsande om kvinnans roll i samhället varje dag”

Haha! 😂 

Lite längre ned i arbetet skrev jag också att bloggen var: 

”En provocerande blogg, helt enkelt, som man antingen hatar eller älskar”

Efter gymnasiet flyttade jag från Göteborg till Stockholm, sökte in till Birkagården Folkhögskola – och kom in! Parallellt med sångstudierna lade jag mindre fokus på bloggen och mer fokus på den faktiska sångutvecklingen. Därav minskade blogginläggen på gamla bloggen drastiskt. 

Jag debatterade ju alltså flitigt om ”Kvinnans roll i samhället”. Det mesta jag skrev om det var överdrivet skruvade argumentationer som hävdade att kvinnan bara skulle ta hand om hem och barn – och inget annat. Det fanns dock en verklig grund till dom idéerna. Drömmen jag hade om att få barn tidigt i livet var verklig (eftersom jag alltid har älskat barn och drömt om en egen familj), och frustrationen över att kvinnor ska lyckas göra allt samtidigt var verklig. Vem blir inte provocerad och frustrerad när en försöker fundera ut hur livspusslet ska gå ihop? Kraven på kvinnor i vårt samhälle är ju verkligen hysteriska. Inte nog med att kvinnor ska göra karriär – dom ska också vara en 100% närvarande mamma, älskare, fru, vän, hushållerska och så vidare. Att radera en eventuell karriär från radarn är ju så mycket enklare än att i planeringen strunta i något annat som kvinnor förväntas vara. Jag tror att jag ville uppmuntra kvinnor till att få känna att det är okej att bara vara kvinnor. Idag så vill jag snarare uppmuntra kvinnor att våga vara karriärister och känna att det är okej att alla andra förväntade roller som kvinna får bli som dom blir och att det i förlängningen sällan är lönsamt att lägga all sin kraft och energi till att bara ”vara kvinna” i samhällets ögon. 

Men anledningen till att E kom när han kom var snarare en överraskning än ett planerat hemmafrudröm-drag. Möjligtvis kände jag av stressen att få barn innan någon slags karriär för att kunna vara en närvarande mamma under småbarnsåren (vilket jag tror alla omtänksamma föräldrar/blivande föräldrar känner förr eller senare), men det är inte anledningen till att E finns idag. 

När vi fick veta att jag var oplanerat gravid hade exet redan flyttat till London. Vi var fortfarande tillsammans, men ingenting annat talade egentligen för att vi skulle bilda familj tillsammans förutom det faktum att jag redan då var gravid. Men vi bestämde oss ändå för att göra ett försök att få relationen att fungera, eftersom situationen var som den var. I samband med flytten till London så insåg vi nog båda dock att familjelivet mellan oss inte skulle fungera. Anledningen till att vi hade varit tillsammans var kanske mest för att vi hade haft gemensamma drömmar ihop, men vi var väldigt olika som personer. Och eftersom jag egentligen aldrig hade drömt om att bo utomlands så kändes det aldrig rätt för mig att bo i London. Egentligen tror jag det var en stor lättnad för oss båda när vi separerade. Vi erkände att vi inte passade ihop samt att våra drömmar hade ändrats på vägen och inte längre förde oss samman. 

Jag är glad att jag har gjort den här bloggresan. Jag har lärt mig så mycket på vägen och hade aldrig hamnat där jag är idag om jag inte hade agerat som jag gjorde då! Men jag hoppas innerligt att folk inte tror att jag är eller nånsin har varit en galen antifeminist. 

Möjligtvis hade jag noll kunskap om feminismen när jag började skriva provocerande, och lärde mig mycket om feminism och övrig politik, på vägen till att idag vara en liberal feminist. Men alla mina aggressiva blogginlägg om ”Kvinnans roll i samhället” som jag skrev för några år sedan kan ni sudda ut från minnet, för vad jag skrev då var egentligen förvrängda debattartiklar som inte liknade mina egna grundvärderingar och åsikter särskilt mycket. 

Redan i mars 2011 (alltså parallellt med att jag skrev provocerande på bloggen) skriver jag bland annat detta till Natashja Blomberg, för att få det feministiska svaret på frågan! 

Så om ni tror att jag gjort en helomvändning i mina åsikter och blivit en helt ny människa så är det delvis sant. Innan hade jag nog inte en åsikt om feminism över huvudtaget, men idag har jag väldigt starka, feministiska åsikter och är en stolt feminist som hoppas kunna föra över mina värderingar till andra kvinnor och män, samt – förstås – min son. 

Ni kan alltså känna er trygga med att jag aldrig varit eller nånsin kommer bli så radikal och hetsande i mina ställningstaganden som jag framstod vara på förra bloggen… Och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att jag inte sårade någon på min väg i att försöka väcka uppmärksamhet till bloggen. 

Hur går dina tankar om ämnet?

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.