Girls – spoiler alert!


Är det fler än jag som har följt Girls-serien slaviskt? Ända sedan första säsongen sändes på SVT Play, för några år sedan, så har jag älskat det öppna och råa skildrandet i den serien. 

Gissa om jag känner igen mig otroligt mycket i huvudkaraktären Hanna, nu när sista säsongen visades (på HBO)? Det var så öppet, naket och ärligt som Hannas känslor om graviditeten gestaltades. Känslorna av glädje, sorg, rädsla, värme och ensamhet fick utrymme – med alla sina nivåer. 

Jag blev verkligen berörd av sista säsongen, och fick samtidigt faktiskt en djupare förståelse för mig själv med dom sista avsnitten i den serien. Jag ska försöka förklara varför. 

När jag tog steget att vilja bli förälder så var det för att jag kände att det barnet var MITT barn. Och jag ville skapa en egen familj. Den känslan tycker jag skildrades fint i det tredje sista avsnittet. Men också svårigheterna med att vara den första i vänskapskretsen att ta det stora steget, skildrades öppet, hårt och fint. 

Otroligt nog så har jag ändå lyckats dejta en del, som ensamstående. En person jag träffade började skämtsamt kalla sig själv pappa på tredje dejten, ville verkligen vara en del av mitt liv som helhet och jag var verkligen inte redo. Det var i ett tidigt stadie av mitt nya liv som ensamstående, och jag kände att jag ville finna min egen föräldraroll och lära känna mitt barn litegranna först, innan jag blandade in fler personer i tillvaron. Jag var liksom inte redo att dela allt det tunga och fina i föräldraskapet med någon annan, i ännu en ny relation. Den komplexa känslan som kan uppstå i en sådan situation tycker jag skildras fint i det näst sista avsnittet. 

I det allra sista avsnittet så får vi se Hanna vandra runt ensam på stan, samtidigt som hon försöker få tag på sina vänner, som själva är fullt upptagna med sina egna komplexa liv. I det avsnittet kan jag känna igen mig i att det är så stort och omvälvande att bli förälder att man kan hamna i en egen slags bubbla, där allt i ens liv plötsligt kretsar kring den lille/lilla krabaten. Då är det lätt att glömma att alla andras liv också händer här och nu och säkert innehåller minst lika mycket drama, men bara av en annan sort. Och när ens liv går åt så olika riktningar så kan det vara svårt att sätta sig in i och relatera till varandras små och stora bekymmer. Detta tycker jag skildrades fint i det sista avsnittet. 

Vad tycker du om sista avsnitten? Gillade du serien Girls eller ogillade du den, av någon anledning? Varför? 

Hur går dina tankar om ämnet?

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.