Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Månad: juli 2017 (sida 2 av 3)

Västkustens lata dagar 

Vi är på västkusten, och varje dag säger sonen ”Skönt att vara på landet!”. Här får jag barnvakt och hemlagat varje dag, morföräldrarna får umgås med sitt barnbarn och sonen får vara med alla sina favoritvuxna samtidigt, samt åka bil och båt och äta glass varenda dag. Win-win för alla! 


Hur har du det i sommarsolen? Lider du på ett svettigt kontor, får du arbeta i en sommarslö glasskiosk i ösregn, dansar du dig igenom sommaren i din stads nattklubb/-ar eller lever du livet på en liten ö i en vacker skärgård? Berätta gärna! 🌤

Sista dagen i Visby 

De underbara dagarna i Visby var så otroligt lärorika och roliga och jag har funderat väldigt mycket på allt som sades. Jag känner att jag har en hel del reflektioner med mig att bearbeta. Men innan jag börjar reflektera ännu mer så vill jag dela med mig av vad som diskuterades under det sista seminariet som jag hörde innan jag packade väskan, lämnade nyckeln i brevinkastet och tog flyget hem till Göteborg. 

Det sista seminariet, som jag hann med, presenterades av Journalistförbundet och hade rubriken ”Går det att vara granskande journalist på förmiddagen och göra reklamkampanjer på eftermiddagen?”. Jag kände mig väldigt träffad av den här rubriken och frågeställningen. Även beskrivningen av seminariet fick mig att känna mig träffad, och det kändes som om seminariet skulle handla om mig. 

”Mediehus gör idag både journalistik och producerar native advertising åt annonsörer. Medieprofiler med stora följarskaror gör ibland kommersiella samarbeten. Kan journalister arbeta med båda dessa typer av innehåll? Ser mediekonsumenterna någon skillnad? Vad händer med yrkesetiken?

Exemplen på mediehus som erbjuder artiklar som byggs upp på samma sätt som de redaktionella artiklarna, fast det finns en annonsör som betalar för innehållet i artikeln, är många. Native advertising och content marketing sysselsätter idag en hög andel journalister och före detta journalister. Även medieprofiler med stora följarskaror i sociala medier gör kommersiella samarbeten. Hur påverkar detta den enskilde journalistens identitet? Går det att varva artiklar betalda av annonsörer med granskande journalistik under en arbetsdag? Vilka effekter får det på den journalistiska trovärdigheten? När övergår man till att bli kommunikatör? Och vad säger mediehusen om saken?”

De som känner mig vet att jag både arbetar med kommunikation, driver den här bloggen, skriver artiklar för tidningar och är styrelseledamot för Unga Journalister. Kan jag verkligen fortsätta leva som jag gör idag, utan att möta eventuella hinder på vägen? 

Redan i inledningen av seminariet kom samtalet att handla om native advertising – som alltså handlar om en annons som till synes är en artikel. Det efterfrågades riktlinjer om vad native advertising egentligen är, med frågan: Handlar det om reklam, är det en annons eller är det ett annonssamarbete? 

Omnis VD och grundare Markus Gustafsson förklarade att Omni gör stor skillnad på vanliga artiklar och annonser. En native advertising-artikel på Omni är tydligt utmärkt som en annons, med gul markering, och har en tydlig avsändare. Gustafsson menade att annonsmärkningen är viktig och att den tydliga märkningen har lett till att även den typen av artiklar har blivit väldigt populära och uppskattade av läsarna, tack vare den ärliga transparensen. Det i sig fortsätter göra Omni till en trovärdig avsändare, för läsaren, menade Gustafsson. Han berättade också att Omni skiljer på sina journalister och kommersiella redaktörer, i likhet med hur Expressen skiljer på sina journalister och kommersiella redaktörer, med skillnaden att Omnis journalister och redaktörer officiellt arbetar från samma plattform, men med tydligt avskilda arbetsuppgifter. Gustafsson berättade även att native advertising till och med ofta föredras av läsaren! Att läsaren idag är så van vid den typen av reklam och accepterar att annonserna möjliggör att den övriga läsningen är gratis. Men precis som jag tidigare har resonerat så resonerade Gustafsson också om att läsaren kanske i framtiden är villig att betala för att slippa läsa reklam, precis som många väljer att betala för att slippa höra reklam på Spotify idag. Samtidigt sa han också att det viktigaste gällande annonseringen är att värna om den egna trovärdigheten, som avsändare, och då är öppenheten avgörande för att kunna värna om läsarnas förtroende för tidningen. Han nämnde också att regeringen precis har tillsatt en utredning om det nya medielandskapet, som kallas ”Ett reklamlandskap i förändring”, som kommer presenteras i januari 2018. Förhoppningsvis kommer det leda till att det finns en större tydlighet gällande riktlinjer, regler och lagar om reklam då! 

Samtalet kom även att handla om att yrkesbenämningar är i risk och att det kan skapas en svår balansgång för anställda på en redaktion som inte gör tydlig skillnad på journalister, redaktörer och kommunikatörer. Det blir en för svår uppgift för den enskilde individen att ha flera titlar, och därmed sitta på dubbla stolar. Cecilia Schön Jansson, VD för Sveriges kommunikatörer, berättade att hon ofta anställer journalister, och att de då fortfarande är journalister i sin grundprofession, men att de i samma ögonblick som de blir anställda för henne då istället är kommunikatörer eller redaktörer, men inte längre kan kalla sig för journalister. Schön Jansson menade att detta var viktigt, för att hjälpa individen att inte behöva hamna i en inre moralisk konflikt. 

Mina tankar: Något som jag kom att fundera väldigt mycket på var att det ofta är oklart vem som är avsändaren, och vem som egentligen står bakom vilken text. På sätt och vis är det märkligt att en avsändare på en reklampelare anges vara beställaren, men inte namnet på den personen eller den reklambyrån som gjort reklamannonsen. Går jag in på en hemsida – som exempelvis Göteborgs stads hemsida eller Lisebergs hemsida – så förväntar jag mig inte att få se namnet på den som skrivit texten/-er. Samtidigt så går det inte att öppna en enda dagstidning utan att avsändaren inte förväntas vara tidningen, utan plötsligt är det den enskilde individens namn som istället anges som avsändaren. Det hela tänker jag då kan leda till misstro mot individer, förföljning av journalister och en rädsla för enskilda individer att granska makthavare. 

Egentligen tror jag därmed att problemet grundar sig i att Mediehus inte längre vill ha fast anställda journalister. Varför inte fortsätta ha granskande journalister direkt knutna till det egna mediehuset, som alltid måste skriva under med exempelvis DN, och aldrig sitt egna namn? Om avsändaren alltid är tydlig på så vis så blir det ju varken svårt eller tabubelagt för den enskilde individen att skriva olika typer av texter. 

Utöver dessa komplexiteter så behöver den frilansande journalisten dessutom ständigt oroa sig över omständigheterna gällande deras yrkesetik. På stolarna för det här seminariet så fanns det foldrar som handlade om journalisters etiska regler, för att journalister ska kunna behålla sin trovärdighet som journalister


Enligt journalistförbundet så får en journalist varken ta skribentuppdrag bortom en redaktionell ledning, eller ta emot bjudresor och förmåner från företag, för att kunna behålla en trovärdig yrkesetik. För många heltidsfrilansande journalister så kan ju det innebära att de inte ens får möjligheten att åka till Almedalsveckan, med de två första reglerna som hinder i sitt yrke! Frågan är om det är rimligt att ställa så höga krav på enskilda individer? Idag så är ju alla avsändare och mottagare, i och med sociala medier, och skillnaderna i yrkesrollerna suddas alltmer ut. För många unga är verkligheten dessutom ofta sådan att många har flera olika yrken och utbildningar, och vi är många som undrar när den trenden ska vända. 

Vidare så förstår jag ju att problemen är mycket mer komplexa än hur jag resonerar om dem nu, men samtidigt så är det individen som drabbas av den komplexitet som råder idag – och i förlängningen så drabbas såklart även de stora mediehusen. För att få mer rätsida på detta så vill jag resonera mer om detta framöver, här på Mediekritan


Dagarna på Gotland har varit magiska och jag är otroligt tacksam för alla fantastiska kunskaper jag fått ta del av, och alla fantastiska personer jag fått chansen att möta. Vi lever i ett medielandskap i ständig förändring, och genom gränsöverskridande samtal blir världen trots allt lite mer förståelig och övergripbar. 

Tusen tack till alla er som under dessa dagar delat med er av alla kloka tankar och fantastiskt välordnade event! 🌤🇸🇪🍃

Den tredje almedalsdagen

Den tredje dagen i Visby inleddes med forsande ösregn, men lagom till att jag begav mig ut så tog det inte lång tid innan solen återigen strålade!

Dagens första seminarium handlade om spaningar på kommunikatörers och journalisters arbetsmetoder och kanaler


Cision presenterade fantastiskt intressant statistik och jag lyssnade idel öra! Här ovan delar jag med mig av några smakbitar, men den fulla rapporten går också att finna på Cisions hemsida. 

Därefter gick jag för att höra Sveriges Kommunikatörers seminarium ”Vi utan dem – är kärlekssagan mellan journalister och kommunikatörer slut?”. Färre journalister efterfrågas och antalet kommunikatörer ökar. Seminariet handlade därmed om huruvida maktbalansen kommer skifta, och om vi rör oss mot en större transparens från företag eller istället desinformation, i allt högre grad.

Kommunikationschefen Per Ljungberg, från Post Nord, resonerade att alla kan vara publicister och att det är viktigt att skapa sant innehåll. Han kom snabbt in på ämnet att det finns en viss problematik med att Native Advertising blir allt vanligare. 

Native advertising handlar alltså om redaktionellt liknande texter som har betalat för sitt utrymme och därmed i själva verket är en annons, men som ser ut som en vanlig tidningsartikel. 

Skribenten Moa Kärnstrand poängterade att det är olagligt att inte annonsmärka och att det också alltid måste finnas en tydlig avsändare. Chefredaktören Thomas Mattsson, från Expressen, förklarade att Expressen gör tydlig skillnad på granskande journalister och kommersiella redaktörer, och för att undvika kundrelaterade problem så är därmed kommersiella redaktörer separerade från övriga journalister och arbetar istället på Wasp, som är en filial till Expressen och för en separat verksamhet. Cecilia Schön Jansson, Sveriges Kommunikatörers VD, menade att det är viktigt att vi gör skillnad på journalister och kommunikatörer, för att det demokratiska samhället behöver det. Hon förklarade att Kommunikatörer främjar demokratin eftersom de tillhandahåller information, och att journalistens roll som en granskande makt verkligen inte får underskattas.  

Mer om seminariumet går att läsa på Dagens Media, och på Sveriges Kommunikatörers podd går det snart även att höra hela seminariumet. 




Berghs hade ett seminarium med tre skilda talare som varade under en något längre tid. De tre talarna resonerade om huruvida  reklambranschen är medskyldig till att ”sanning” i media blivit ett relativt koncept, hur ledarskapet påverkas när medarbetarnas kompetens ständigt måste utvecklas, och om vem det egentligen är som bestämmer i förhållandet mellan företag och influencers. 

Det pratades genomgående mycket om influencers under dagens alla seminarier, och jag kan tycka att det är lite märkligt att influencers får bära så mycket skuld och ansvar gällande annonsmärkning-problematiken, när det så tydligt framgår att även de stora mediehusen är väldigt osäkra på vad som gäller när. 

Influencers är alltså ett annat ord för opinionsbildare, men då man vanligtvis avser en person som bloggar, instagrammar eller youtubear, och därmed har blivit en känd medieprofil.

Dessutom nämnde ingen att instagram håller på att lansera en ny funktion och möjlighet till annonsmärkning på instagram-inlägg, vilket jag tror kommer leda till att det blir enklare och bättre för influencers att kunna vara öppna för sina läsare, utan att riskera tråkiga böter. 

I publikhavet mötte jag dessutom reklamombudsmannen Elisabeth Trotzig, och med mig delade hon den chockerande informationen att kommunikatörer måste tala sanning, och att reklam måste vara sann, men att journalister INTE har någon lag att förhålla sig till som säger att de måste tala sanning! Det hade jag ingen aning om! Visst borde väl det självklart finnas? I så fall så hade ju dessutom trovärdigheten gentemot journalister garanterat ökat, och fake news hade blivit straffbart i Sverige. 


På kvällen inleddes minglandet på Wallers Terass, med BBS Group, som följdes av middag med nyfunna vänner och sedan mingel med Sweco. Därefter fortskred minglandet med än mer promenader, nya bekantskaper och fantastiskt trevliga återseenden av vänner och bekanta. Mitt intryck var att 90% av alla på Almedalsveckan var boende i Stockholm (om inte mer), så det blev många glada återseenden för mig, efter min tid boendes på Södermalm. 




Det var den sista mingelkvällen för mig i Visby, men morgondagen bjöd också på ett sista seminarium för mig, som jag självklart kommer berätta mer om snart. Stay tuned! 

Andra dagen i Visby 

Måndagen inleddes med röda mattan och frukostmingel med Resumé, Sveriges Kommunikatörer, Novus Opinion och Nowa Kommunikation. Det pratades om spaningar gällande aktuella ämnen om medier och kommunikation, under de kommande dagarna. Att Sveriges Kommunikatörers VD, Cecilia Schön Jansson, gjort ett liknande schema som mitt egna kändes betryggande inför veckans seminarier. 

Första riktiga seminariet på Almedalsveckan hörde jag hos Västsvenska Arenan. Det pratades mycket om hur Västsverige ska attrahera hög kompetens, men trots att avsändaren var alla universitet i Västsverige så fanns varken någon elev från ett universitet, eller en professor från något universitet, representerade. Då blev jag stolt när Vicerektorn Staffan Edén, från Göteborgs Universitet, ställde sig upp, pekade ut elefanten i rummet och tog ordet! Jag tänker att problemet gällande att företag i Västsverige inte lyckas med att bevara den befintliga kompetensen i området kan bero på just det faktumet att universitetsanställda, och studenter med hög kompetens, inte blir inkluderade i arbetslivet i tillräckligt hög grad under studietiden. 

Därefter spenderade jag en stund med Journalistförbundet, som kom med intressanta nyheter. Organisationen Undervaka presenterade intressant fakta och statistik om huruvida kommuner är hjälpsamma när journalister ber om att få ut offentliga handlingar! Deras research visade att kommunanställda ibland kan välja att inte sända uppgifter digitalt, utan bara ger ut information i pappersformat för att agera som en bromskloss, gentemot den som söker uppgifter. Det tycker jag är oroväckande, samtidigt som att själva researchen från Undervaka möjliggör att samtal och debatt i ämnet skapas, som också kan bidra till förändring gällande digitalt arkiverande rutiner hos kommunanställda. 

Sedan besökte jag Sveriges Kommunikatörers föreläsning om falska nyheter. Seminariet inleddes med Trumps tal där han nämner att ”något har hänt i Sverige”, vilket ledde till hashtaggen #lastnightinsweden, som gick varm på sociala medier då det visade sig att inget annat än Melodifestivalen hade hänt i Sverige den kvällen. Samtalet kom att handla om den faktaresistens som finns och hur kommunikatörens roll påverkas av det, och vilket ansvar kommunikatören har i situationen. 

Anna Erman – Head of Marketing & Corporate Communications, hos Danske Bank Sverige – förklarade att det blir allt viktigare för företag att ha Inhouse-anställda som kan skapa egen medieproduktion, att alla är sändare och mottagare och att företag i sig själva måste se sina företag som egna Mediehus. Hon berättade dessutom att Danske Bank aktivt finns med i samtal och trådar på sociala medier och sprider sann information, precis som privatpersoner gör, för att råda bot från den desinformation och faktaresistens som finns hos privatpersoner, som idag också agerar som avsändare. Exempelvis är Danske Bank aktiva på Economistas Facebook-sida (som har sitt ursprung från Isabella Löwengrips och Pingis Hadenius bok Economista), för att bidra till att sprida information om deras tjänster, vilket jag verkligen också kan känna igen att jag sett flera banker göra. Det räcker inte längre att tillhandahålla information till stora mediehus, utan företag behöver finnas för dialoger på än fler plattformar och – framför allt – att också anpassa språket till målgruppen, där målgruppen befinner sig. 


Framåt kvällen så besökte jag Resumés, Sveriges Kommunikatörers, Novus Opinions och Nowa Kommunikations kvällsmingel, där en bloggläsare kom fram och hälsade, vilket gjorde mig superglad! Så säg hej till Miranda Michélsen Forsgren, som är PR-konsult för Nowa Kommunikaton 😃👋 I vanliga fall är det kanske i främsta hand som jag får höra närståendes egna kommentarer om bloggen, men då passade jag på att fråga Miranda om hennes tankar om bloggen, vilket var superspännande för mig att få ta del av! Så om du ser mig på stan – eller i andra sammanhang – säg gärna hej! Jag vill ju gärna höra dina tankar och ta del av vad jag kan förbättra i mitt skrivande 🙂



Senare väntade förstås ännu mer mingel! Bland annat hos Bohmans, som delade med sig av en otroligt intressant rapport om kommunikation, som ni kan skymta något av, här nedan. 



Min förmåga att mingla är något som jag, ärligt talat, fått mycket komplimanger för under dagarna. Min gissning över vad framgångsfaktorn är tror jag kan vara att jag är obotligt nyfiken på andra människor och har lätt för att ta till mig andra personers perspektiv. Jag försöker också vara sann och uppriktig i min person när jag pratar med andra, vilket förhoppningsvis bidrar till att jag uppfattas som genuin i min framtoning. Dessutom är jag ju en inbiten nörd i allt vad jag tar mig för, så när jag får dela mina tankar och funderingar, och möter andra som vill diskutera samma ämnen, så jublar min själ och mitt hjärta – vilket säkert märks för den som jag talar med! 


Senare på kvällen besökte jag Kallis, i hamnen! Och gissa vem jag mötte där, om inte Isabella Löwengrip och Pingis Hadenius! I mitt stilla (läs: totalkaosiga) sinne så övervägde jag länge huruvida jag skulle hälsa och ge mig till känna eller inte. Jag ville så gärna säga några uppmuntrande ord till Isabella, men med tanke på vad Isabella skrivit den senaste tiden – om separationen, och så vidare – så tänkte jag att hon inte skulle behöva bli avbruten i glädjeyran i vimlet, av en främling som hon inte har en relation nära till, till skillnad från vännerna hon redan hade omkring sig. Isabella ska inte behöva prata om obekväma ämnen, i samtal som hon själv inte har initierat. Jag är säker på att hennes nära vänner är ett utmärkt stöd utan att jag kräver inblandning i hennes känslovärld. Ett beslut jag fortfarande är väldigt nöjd över att jag tog! Men stärkt av glädjen som jag kände när Miranda kom fram till mig strax innan så tog jag ändå mod till mig och bytte några snabba ord med Pingis, medan mitt hjärtat dunkade hårt i bröstet. Men nervositeten var förstås obefogad, eftersom Pingis var fantastiskt trevlig och sympatisk, och jag hoppas att våra vägar får tillfälle att korsas igen, om en inte alltför avlägsen framtid! 

Med andra ord så fick jag en underbar andra dag och kväll! Men än så finns det förstås mer att berätta, och nya uppdateringar kommer snart 👍✨

Almedalsveckans ankomstdag 

Söndagen den 2 juli landade jag på Visby flygplats, tog flygbussen och mötte sen min värd, som jag bor hos den här veckan! En vän till mig känner honom sen innan och när han sa att jag kunde bo hos honom, på Strandgatan under Almedalsveckan, så tackade jag genast ja! 

Den här resan var det min första resa nånsin som jag valde att resa med enbart handbagage, och herregud vad tacksam jag är för det! Det var så smidigt och jag behövde inte oroa mig för att tappa bort något, som jag sett i mitt flöde att vissa kända ansikten haft oturen att drabbas av. 

Som den gentlemannen L är så visade han mig runt i Visby den första eftermiddagen! 

Jag blev helt betagen av allt det vackra och plötsligt tappade jag hela mitt vokabulär och kunde bara säga saker som ”Vackert! Underbart! Härligt! Fantastiskt!”, och så vidare. Mina ögon drunknade i allt det vackra. 


Hej L! 

På kvällen fann vi en restaurang med fantastisk utsikt (då kameran strejkade, förstås), åt magisk langos och njöt av ale från Gotlands Bryggeri, högt över takåsarna. 

Senare på kvällen spatserade jag ned på stan på en man hand och hälsade på hos Västsvenska Arenans kvällsmingel! Därefter tog jag mig ännu en promenad runt Visby och mötte vänner och bekanta, som jag kramade om hårt! Många bor i Stockholm och det var underbart att få möta flera av dem. Efter ett tag hamnade jag återigen i hamnen och såg solen sakta sjunka ned i havet. Så stillsamt och underbart. 


Emellanåt spanade jag ner på marken och funderade på vilka stenar jag skulle plocka med mig hem. På västkusten är det ju ett kargt landskap vid havet, och jag kunde inte sluta beundra alla vackra stenar, med runda former. 

Efter ett tag gav jag upp sökandet efter den vackraste stenen och valde den stenen som jag kände kunde spegla mitt inre just där och då. Så ta er nu en god titt på mitt hjärta 🙂

Sen promenerade jag ”hemåt”. L bor fantastiskt fint på Strandgatan. Från mitt sovrumsfönster kunde jag beundra den vackra solnedgångens sista ögonblick, bortanför Almedalsparken. 

En första dag som var långt över förväntan! Tusen tack för den guidade turen och sällskapet, L! 🌤

Gårdagen hade återigen ett fullspäckat schema och snart ska vi börja prata om kommunikation! 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑