Kvinnor hålls utanför arbetsmarknaden
Det finns så mycket jag vill säga och så många tankar och spaningar jag vill dela med dig här på majahurtigh.se, men när tentamens ska skrivas, inlämningar ska skickas in, intervjuer ska göras och skrivas, arbete ska göras, och så vidare, parallellt med att en förkylning plötsligt kommer överraskande, så får jag bromsa mig själv och fundera på vad som är viktigast i mina prioriteringar. Jag får ta mig själv ”back to basics”.
Back to basics
När jag frågar mig själv vad som är viktigast för mig, i mina prioriteringar, så är mitt svar oftast:
- Min son
- Studierna
- Arbetet
- Bloggen
- Sociala medier (som jag som Medie- och Kommunikationsvetare borde ha någorlunda koll på)
Släkt, vänner och bekanta får den tid som finns på helgerna bortom familjemys, matlagning, städning, vabb och så vidare. Kanske inte helt olikt hur det ser ut i andra småbarnsfamiljer?
Alla saker som står listade ovan gör jag ju för mig själv och min skull och för att jag tycker att det är roligt, men ”Min hälsa” finns inte ens med på den mentala listan förrän när jag emellanåt reflekterar över att det borde få finnas med. När en förkylning attackerar en så borde en nog tänka ”Nu är det dags att dra ned på tempot”, men i mitt huvud så finns det knappt med som ett alternativ. Jag kan sitta uppe på nätter och gå upp på tidiga morgnar för att hinna med alla ”Vill” och ”Måsten” trots huvudvärk, lingonvärk, förkylning, hosta och så vidare, just för att jag tycker om att alltid lära mig mer och känna att jag utvecklas. Mitt i alla ”Vill” och ”Måsten” så är det lätt hänt att jag glömmer bort min hälsa, tills situationen helt enkelt blir ohållbar.
Hur ser dina vardagsprioriteringar ut? Vad är viktigast för dig?
EDIT: We can’t do it!
Unga kvinnors hälsa blir allt sämre, vilket jag tycker är helt fruktansvärt. Förutom att kvinnor förväntas ta ett enormt stort ansvar i relationer, hem, studier, arbete och så vidare så nästan uppmuntras kvinnor till att inte lyssna på sig själva och till hur de mår.
”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”
Äldre manlig läkare
I serien Edit: We can’t do it så får tittaren följa Fanna Ndow Norrby som träffar unga vuxna som har drabbats av utmattningssyndrom. Där uppges det att fyra gånger så många kvinnor som män är sjukskrivna på grund av stressrelaterade sjukdomar. I ett avsnitt citerar neuropsykologen Agneta Sandström en äldre manlig läkare som ska ha sagt till en utbränd person att ”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”. Med andra ord så förringades utbrändheten med att det är något enkelt och flyktigt som kvinnor drabbas av. Istället för att samhället ser det här som en alarmerande nationell katastrof, så har fenomenet alltså växt sig så stort att det till och med har fått ett eget begrepp, som också förminskas.
Varför drabbas unga kvinnor? Kan utbrändheten som drabbar unga kvinnor helt enkelt handla om att kvinnor, ända från barnsben, inte uppmuntras till att sätta egna gränser?
Kvinnor hålls utanför arbetsmarknaden
Enligt statistiken hos både Statistiska Centralbyrån och Universitetskanslerämbetet så är det mest unga kvinnor som studerar vidare på universitetet.
”Totalt sett har kvinnor högre utbildningsnivå än män. Det är särskilt tydligt i åldrarna 25–34 år. Mer än hälften av kvinnorna i den här åldern har läst vidare efter gymnasiet. Andelen personer som är högutbildade, alltså har läst vidare i tre år eller mer, är 36 procent. Om man tittar på männen som är 25–34 år så är det 23 procent som har samma utbildningsnivå. Det är ungefär 50 procent fler kvinnor som är registrerade vid svenska universitet och högskolor jämfört med män, något som sedan visar sig i statistiken över andelen högutbildade. Under läsåret 2015/16 var 403 000 studenter registrerade i grundutbildningen, av dem var 243 000 kvinnor och 160 000 män.
De som är äldst på arbetsmarknaden, 55–64 år, är lågutbildade i störst utsträckning. Det gäller särskilt bland männen där 20 procent inte har läst vidare efter grund- eller folkskola.”
Det är också mest unga kvinnor som går in i väggen. Själv känner jag en oräknelig mängd vänner som har gått in i väggen, och det är min största skräck att själv drabbas. Fast i själva verket tror jag att min svåra förlossning (då jag fick havandeskapsförgiftning och låg nära döden, vilket du kan läsa mer om på Ska vi som fött barn inte få vara sjuka? på Aftonbladet) gjorde att min kropp reagerade som om jag fick en sorts utmattningssyndrom, och att må så dåligt som jag gjorde då vill jag aldrig göra igen. Därför försöker jag ofta påminna mig själv om att jag ibland även behöver sätta min hälsa i första rummet, även om jag gärna vill så mycket mer än vad en enda människa möjligen rimligtvis kan hinna med.
Kan det finnas ett samband mellan äldre mäns lägre andel högskoleutbildade och unga kvinnors val av högre studier? Finns det ett förakt gentemot högskoleutbildade, som håller kvinnor kvar på universitetet? Har universitetsstudier blivit ännu en ursäkt för att hålla kvinnor utanför arbetsmarknaden?
Ung och lovande
En vän till mig sa för en tid sedan att ”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”. Vad säger det egentligen om vårt samhälle och den press som ställs på unga och unga vuxna idag? I den norska serien Ung och lovande, som just nu sänds på SVT Play, tycker jag att den pressen skildras målande.
”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”
Väninna i karriären
Är du ”ung och lovande”? Har du barn som är det? Varför tror du att unga kvinnor känner en så stor press på att leverera, dygnet runt? Är det rimliga krav som ställs?
Foto: Geralt, Pixaby