Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Mediekritan (sida 1 av 7)

Nya lagen skyddar mitt barn från våld och pedofili – eller? 


Nu i sommar så publicerades min artikel Barn borde få synas och höras fritt – även på nätet, i GP. Där berättade jag om den nya dataskyddsförordningen, GDPR, som snart kommer införas. Med den lagen kan barn och unga under 16 år att behöva målsmans tillstånd för att kunna registrera sig på hemsidor som lagrar personuppgifter, såsom i exempelvis sociala medier. Jag menar att unga behöver få ha en egen röst – oberoende vuxna – på nätet, att demokrati och yttrandefrihet bör finnas till för alla, samt att också barn borde få synas och höras.

Efter att jag delade mitt inlägg Ålderism – är du drabbad?, den 6 augusti, som handlade om den nya lagen så har intresset för den nya dataskyddsförordningen ökat. Den 10 augusti delade exempelvis SVT nyheten Barns integritetsskydd på nätet stärks.

Det vanligaste argumentet jag får höra, till att den nya lagen är bra, är att nya dataskyddsförordningen kommer skydda våra barn från mobbning, våld och pedofili på nätet. Men jag undrar om sanningen istället kan vara det motsatta – att vi nu plötsligt kommer låsa in en stor mängd barn med nära våldsutövare och pedofiler. 


Ja, visst är det frestande att som vuxen försöka kontrollera alla sina barns relationer? Men – som vida känt är – så går det ju inte. Pedofili och mobbning finns även utanför internet – i det verkliga livet. Och ofta är brottsutövaren en nära anhörig till offret. Inte lika ofta en främling på nätet. 

jagvillveta.se

Våld och pedofili drabbas barn oftast av i nära relationer. Pedofiler kan bygga upp en relation till en familj och ett barn i många års tid innan hen begår övergrepp. ”Pedofiler finns där barn finns”, enligt Treskablinoll. Om vi ska förbjuda barn att vistas på nätet, ska vi då också förbjuda dem att infinna sig i förskolor, skolor, idrottsföreningar, kulturskolor, bibliotek, lekplatser, hus, lägenheter och alla andra platser där barn finns också? 

Enligt Brottsrummet så utsätts många barn för brott hemma. Vart tionde barn i Sverige upplever våld inom familjen. Vart tjugonde barn upplever det ofta. Enligt Unicefs artikel Våld mot barn så har antalet anmälningar ökat med 21 procent sedan 2008. Sedan 2008 har antalet anmälda misshandelsbrott mot barn 0–17 år ökat med 38 procent, enligt BRÅ. Betyder det att det sker mer våld mot barn, eller kan det innebära att anmälningarna har ökat

Att ha en stark relation med och anknytning till en annan vårdande vuxen kan vara en skyddsfaktor, när det handlar om våld mot barn, men även en god relation till syskon eller vänner kan mildra effekterna av stressen och ge stöd, skriver Våldmotnära. Bortsett från att vissa yrkesgrupper numera är skyldiga till att anmäla till socialtjänsten om en misstänker att barn är utsatta för brott – vore det vansinnigt att påstå att anmälningarna kan ha ökat också tack vare internet och sociala medier? År 2004 grundades Facebook. År 2009 rankades Facebook som den mest använda sociala internettjänsten i hela världen. Jag tänker att de ökade anmälningarna också kan ha påverkats av det utbredda användandet av sociala medier, av unga. 

Enligt Statens Medieråd så gör sociala medier det möjligt att finna och skapa gemenskaper som inte begränsas av geografisk plats. Internet kan vara den plats där man kan prova nya tankar eller beteenden. Det kan exempelvis handla om att publicera länkar till artiklar eller att ingå i politiskt engagerande grupper. Sociala medier erbjuder möjligheter att väcka diskussioner i olika frågor och det är alltså inte längre bara de med tillgång till de traditionella mediekanalerna som kan göra sin röst hörd – i sociala medier har fler möjlighet att dela med sig och ta del av andras tankar och åsikter. På sociala medier kan människor finna gemenskap och styrka genom att dela med sig av erfarenheter och mötas över kulturella gränser. Är det verkligen en större fördel än fördärv att strypa ungas möjligheter till samtal och mobilisering? 

Tänk om offer, som tidigare har kunnat finna hjälp och stöd via sociala medier, plötsligt inte kan få den hjälp de behöver? Tänk om vårdnadshavare utnyttjar den nya lagen till att isolera sina barn och förbjuda dem till att finnas på sociala medier, för att undvika att barnet avslöjar familjeangelägenheter, och bevara kontrollen över sina barn? 

Argumentet om att det är bra att föräldrarna äger kontrollen är det vanligaste argumentet jag hör om att det är bra att införa den nya lagen, men jag håller inte med. Vänner och främlingar på sociala medier behöver nödvändigtvis inte vara hoten. De kan vara räddningen. 

Ålderism – är du drabbad? 

Precis som jag skrev i PR-strategi på sociala medier så driver John Mellkvist en PR-strategi, via sociala medier, för att lyfta ålderismÅlderism kan, i stora drag, förklaras som fenomenet att samhället nedvärderar äldres arbetsförmåga, på grund av ålder. Detta fenomen försöker Mellkvist motarbeta – bland annat i sin artikel Gubbarna och tanterna blir trendsättare, i Resumé. 

Det här ämnet tycker jag är otroligt viktigt, och upplever att det verkligen är på tiden att någon vågar lyfta ämnet ”mångfald” i fler aspekter, i medier. Men jag kan också uppleva att vi alla också borde lyfta hur orimligt det är att kvinnor så sällan syns i diverse medier. 

”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Den globala undersökningen Who makes the news – Global Media Monitoring Project Report 2010 visar att andelen nyhetsinslag eller artiklar med en kvinna som huvudsakligt nyhetssubjekt (det vill säga den person som en artikel eller ett tv/radio-inslag handlar om) var 24 procent år 2010. 

I Sverige var siffran något högre, 32 procent. Trots en förhållandevis hög medvetenhet och levande debatt om frågan, har andelen varit i princip den samma i Sverige sedan 1990-talet.” 

Statens Medieråd

Bilder av sidor inuti Svensk Damtidning, nr 32 2017 

I våras sände Kobra ett avsnitt som handlade om kvinnors övergångsålder – även känt som ”menopause” – eller med andra ord ”klimakteriet”, vilket jag skrev om i våras under rubriken Klimakterie-Kobra. Där avslöjade jag också att jag gärna läser Svensk Damtidning eftersom det är en av få tidningar som lyfter och skriver om äldre kvinnor. Jag tycker verkligen att det är tragiskt att äldre kvinnor plötsligt ses som utdaterade och obrukbara på en helt annan nivå än hur äldre män ses. Är det för att kvinnor går igenom klimakteriet? Bör kvinnors duglighet endast baseras på huruvida de kan föda barn eller inte? Svar: Nej, självklart inte. 

På samma vis är det lika märkligt för mig att unga är så illa representerade i medier. Nu i sommar så publicerades min artikel Barn borde få synas och höras fritt – även på nätet, i GP. Där berättade jag om den nya lagstiftningen som snart kommer införas, på sociala medier. 

”I april 2017 antog EU den nya dataskyddsförordningen, GDPR, som innebär att Sverige kommer att vara tvunget att införa en åldersgräns på internet. Med den lagen kan barn och unga under 16 år att behöva målsmans tillstånd för att kunna registrera sig på hemsidor som lagrar personuppgifter, såsom i exempelvis sociala medier. Nu i dagarna presenterar regeringen en utredning med förslag på hur den svenska lagstiftningen ska anpassas till den nya förordningen.

[…]

Av 4 614 artiklar så fick unga upp till 25 år endast komma till tals i 4,4 procent av fallen, i Ung Media Sveriges och Svenska Journalistförbundets gemensamma utredning Unga i Medier. När vuxna inte lyfter ungas röster i medier, parallellt med att unga nu själva inte får hävda sig, vad kommer då hända med samhället? Kommer unga verkligen kunna känna sig sedda och hörda? Kommer de kunna intressera sig och ens förstå nyttan med demokrati i samhället?

Bara det faktum att unga knappt kommer till tals i medier, och att frågan om ungas tillåtelse till närvaro på sociala medier knappt har synts till på dagordningen, menar jag tydligt visar att unga ändå behöver få ha en egen röst – och då även på nätet. Demokrati och yttrandefrihet bör finnas till för alla. Även barn borde få synas och höras.”

Maja Hurtigh

Summa sumarum är att när vi pratar om mångfald så behöver vi prata om män och kvinnor, gamla och unga, hetero och homo, vita och mörka, samt fattiga och rika. Fördomar skadar mer än de förbättrar. 

Samhället behöver alla människor, och att exkludera en hel grupp på grund av fördomar är inte bara förkastligt. Det skadar dessutom vårt demokratiska samhälle. 

PR-strategi på sociala medier 

Samtidigt som det är lätt att påstå att sociala medier lever sitt egna liv så vill jag också poängtera att det ofta är en stark medieprofil eller skicklig PR-strateg bakom en stor kampanj på sociala medier. Ett exempel på en PR-kampanj som får alltmer uppmärksamhet, och som sprider sig på sociala medier och hela vägen in till TV-soffan, är den sociala medier-kampanj som John Mellkvist, Head of Future and Strategy på Mindmakers PR, startade och driver via LinkedIn! 

Notera att Mellkvist argumenterar för varför det är viktigt att vi börjar prata om ålder (vilket jag, för övrigt, tycker är ett väldigt viktigt ämne) och ålderism, men också att han avslutar varje mening med att uppmana ANDRA till att vi alla andra också bör och ska diskutera samma ämne – både privat, i arbetslivet och, inte minst – på sociala medier. Mellkvist aktualiserar ämnet ”ålderism” (ett egenmyntat begrepp för att sätta ord på ett fenomen – något som också ofta är en PR-strategi), men uppmuntrar även andra till att prata om samma ämne, för att få stor spridning på ämnet. Alltså är det ofta en PR-strateg som arbetar med att sätta dagordningen hos både privatpersoner och stora mediehus. 

På ett liknande vis gjorde jag ett försök att skapa en sociala medier-kampanj för Daniel Redgert, PR-chef för Perfect Day Media, i samband med publiceringen av hans nya bok Vem fan är han??.  

Daniel Redgert är känd som PR-geniet som gjorde sig känd genom att bland annat ta bilder på sig själv med olika kändisar och sedan dela bilderna på sina sociala medier. När jag insåg att bokens omslag bestod av en bild på Redgert så tänkte jag att det var som upplagt för att ta en bild på sig själv och boken, för att sedan dela bilden på sociala medier. Det skulle inte alls förvåna mig om detta var tanken från början, med valet av omslagsbild. Alltså hakade jag på ”idén”, delade en bild föreställande mig med boken, varpå Redgert i sin tur sedan delade min bild på sin egna instagram. När andra nu har sett att en läsares bild blivit delad av själva PR-geniet självt så lär förhoppningsvis andra haka på och göra likadant, i hopp om att få sina egna fanbilder delade. Läsaren kan leva på hoppet om uppmärksamhet genom att dela en bild, den som får sin bild delad av Daniel Redgert får utrymme och uppmärksamhet via Redgerts sociala medier, samtidigt som Redgert därmed får gratis reklam-rekommendationer av sina följare till ännu fler följare och läsare, via hans följares egna kanaler. Win-win! På så vis är en sociala medier-strategi/kampanj skapad. 

Nu ska det bli spännande att se vilka fler som hakar på trenden! Du har väl beställt boken? Är du den nästa personen som får sin bild delad på Daniel Redgerts sociala medier? #vemfanärhan #nuvetjag 🤓

Vill du ta del av fler reflektioner om medier och kommunikation? Läs gärna mer på fliken Mediekritan, här på majahurtigh.se 📊📚🔗

Sociala medier – gränslöst

Precis som jag tidigare har skrivit så är jag djupt imponerad av hur Nina Jansdotter generöst delar med sig av erfarenheter gällande PR och kommunikation! Jag betraktar Jansdotter som en sann influencer, som ofta sätter spelreglerna för hur LinkedIn borde användas som plattform, och håller allt som oftast med henne. Men alldeles nyligen skrev hon ett inlägg på LinkedIn där hon delade med sig av en viss känsla av frustration och missnöje över att många delar sina egna länkar i trådar, som gör att personer lämnar trådstartarens egna trådar och klickar sig vidare till andra plattformar. 

… Och just den här gången håller jag inte riktigt med Jansdotter! Jag förstår att det måste vara frustrerande att se andra personer ta över samtal och locka över följare till andra plattformar, men samtidigt så ser jag det som ofrånkomligt, och inte alls som något ”ofint”. Jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att hennes inlägg faktiskt var naivt, och varför jag menar det kommer jag förklara här nedan. 

Stora och etablerade TV-kanaler och tidningar kallas ofta för ”köpt media”. Sen finns det också vad som kallas ”ägd media”, som avser vilket innehåll som du som företag eller ditt varumärke äger och själva skapar. Sociala medier tillhör vad som ofta kallas för ”förtjänt media”. 

”Förtjänt media är den digitala versionen av ‘du får vad du förtjänar’. Det handlar om digital PR och att skapa trogna fans som omtalar era tjänster positivt i digitala medier.” – Viva Media 

Samtliga användare av sociala medier sätter spelreglerna, och inte varken enskilda privatpersoner eller stora mediehus! Detta sätter förstås en oerhörd press på olika organisationer som delar information på sociala medier, eftersom utfallet av informationen och talets makt plötsligt inte längre enbart tillhör mediehusen eller företag, utan tillhör då och formas av folkets enskilda röster i samma ögonblick som informationen når sociala medier. Alla är mottagare och avsändare.

Forskaren Jesper Falkheimer och Gullers Grupps Seniorkonsult Katarina Gentzel Sandberg har under det gångna året skrivit boken ”NU: Strategisk improvisation för effektiv kommunikation”, som handlar om att vi måste lära oss att anpassa vår kommunikation till en snabbföränderlig värld. Att kommunikatörer idag behöver anpassa sin kommunikation till att handla om improvisatorisk kommunikation, inom vissa ramar. Boken har ännu inte publicerats, så jag vet ju inte vad som står i den, men mitt intryck av bokens budskap är att vi helt enkelt kan komma att se mer av den här typen av interaktioner mellan företag, privatpersoner och PR-byråer, på sociala medier. 

Måste jag skriva en ny bok som svar på varje ny bok som skrivs, eller kan det ibland få räcka med att jag hänvisar till en bok jag redan har skrivit, när vi samtalar om ett visst ämne? 

Många andra influencers är redan experter på att kommentera och länka till varandras och egna plattformar, och det tycker jag är genialt. Jag vet inte hur många gånger jag sett Natashja Blomberg, Cissi Wallin och Elaine Eksvärd länka till varandra när dom diskuterat samma ämne – vilket jag tycker är helt i sin ordning. Men att alltid hänvisa till alla eventuella källor gör jag inte ens när jag skriver mina arbeten till universitet. Då nöjer jag mig kanske med att referera till en bok, även om jag har läst tre böcker om samma ämne, och det måste också få vara okej i världen av internet och sociala medier, kan jag tycka. Allt måste få vara inom rimlighetens gränser. 

När någon har en väldigt intressant reflektion i en trådstart så sätter det ofta igång mycket tankar hos mig, och leder gärna till att jag skriver ett långt inlägg som svar, på en egen plattform. Jag skulle ju då kunna nöja mig med att bara skriva det på min egna plattform då, och inte dela inlägget i tråden, men då får ju inte den ursprungliga tråden ta del av mina egna reflektioner. Att skriva mina egna reflektioner i en tråd utan att publicera samma reflektioner på den egna plattform får ju inte heller samma gynnsamma gensvar för mig som skriver. Ofta skriver jag ett eget inlägg på egen plattform, sammanfattar den längre texten och delar den korta texten och länken i en kommentar. Vart diskussionen sen fortsätter tycker jag på något vis är irrelevant. Då får väl trådstartaren helt enkelt följa efter, till den andra länken, och fortsätta föra dialogen där? 

Så mitt svar till Nina Jansdotter den här gången är helt enkelt att jag anser att det egentligen inte finns ett ofint sätt att interagera på olika trådar på sociala medier (så länge kommentarer inte är otrevliga i tonen), men för att vara tillmötesgående med Nina så ger jag två förslag för att dela länkar i andra personers trådar på ett ”fint” sätt: 

  1. OM det inte är så att personen i fråga (som vill dela sin länk) har skrivit sin text och sitt resonemang för länge sedan (där trådstartaren mycket väl själv kan ha funnit SIN egna inspiration till sin trådstart sen innan, utan att dela det i sin egna trådstart), och att det i det här fallet verkligen handlar om en helt nyskriven text, med inspiration från trådstartaren, så tycker jag att det – i den här nyskrivna texten – mycket väl kan nämnas i det egna inlägget. Liksom jag inledningsvis nämner Jansdotters trådstart, här ovan. 
  2. När personen i fråga sen väljer att dela den egna länken så kan hen vara så pass finkänslig att personen sammanfattar den egna texten i tråden, men sedan hänvisar till den fullt utvecklade texten – i sin fulla längd och sitt resonemang – på den egna plattformen. 

På så vis menar jag att det ändå kanske går att undvika att trampa på ömma tår. Samtidigt kan jag tycka att den här interagerade utvecklingen är omöjlig att undvika, och heller inte bör motarbetas. 

Anledningen till att jag menar att Jansdotter här var naiv är alltså dels på grund av ovan nämnda anledningar, men också för att jag tror att hon kan behöva påminna sig själv om varför just hennes trådar och interaktioner på LinkedIn är så populära – vilket jag menar är tack vare just den frikostiga möjligheten hon skapar för så många att få chansen att synas för, och förhoppningsvis nå ut till – sin blivande, framtida arbetsgivare. 

Kan vi kanske helt enkelt utgå från att personer och organisationer delar länkar i trådar för att de faktiskt anser att deras länkning är relevant i sammanhanget? Att de flesta är av samma åsikt som Jansdotter delar när hon skriver att ”Jag har för vana att lyfta upp sådant som jag lägger märke till för att skapa dialog och förhoppningsvis ökad förståelse”.

Vad tycker du? Vad är rimligt? Hur kommer framtiden se ut? Vill du fortsätta föra ditt resonemang här, på egna plattformar eller i Nina Jansdotters tråd…? 😉

Vill du ta del av fler reflektioner gällande medier och kommunikation? Besök gärna fliken Mediekritan, här på majahurtigh.se 📚

Sista dagen i Visby 

De underbara dagarna i Visby var så otroligt lärorika och roliga och jag har funderat väldigt mycket på allt som sades. Jag känner att jag har en hel del reflektioner med mig att bearbeta. Men innan jag börjar reflektera ännu mer så vill jag dela med mig av vad som diskuterades under det sista seminariet som jag hörde innan jag packade väskan, lämnade nyckeln i brevinkastet och tog flyget hem till Göteborg. 

Det sista seminariet, som jag hann med, presenterades av Journalistförbundet och hade rubriken ”Går det att vara granskande journalist på förmiddagen och göra reklamkampanjer på eftermiddagen?”. Jag kände mig väldigt träffad av den här rubriken och frågeställningen. Även beskrivningen av seminariet fick mig att känna mig träffad, och det kändes som om seminariet skulle handla om mig. 

”Mediehus gör idag både journalistik och producerar native advertising åt annonsörer. Medieprofiler med stora följarskaror gör ibland kommersiella samarbeten. Kan journalister arbeta med båda dessa typer av innehåll? Ser mediekonsumenterna någon skillnad? Vad händer med yrkesetiken?

Exemplen på mediehus som erbjuder artiklar som byggs upp på samma sätt som de redaktionella artiklarna, fast det finns en annonsör som betalar för innehållet i artikeln, är många. Native advertising och content marketing sysselsätter idag en hög andel journalister och före detta journalister. Även medieprofiler med stora följarskaror i sociala medier gör kommersiella samarbeten. Hur påverkar detta den enskilde journalistens identitet? Går det att varva artiklar betalda av annonsörer med granskande journalistik under en arbetsdag? Vilka effekter får det på den journalistiska trovärdigheten? När övergår man till att bli kommunikatör? Och vad säger mediehusen om saken?”

De som känner mig vet att jag både arbetar med kommunikation, driver den här bloggen, skriver artiklar för tidningar och är styrelseledamot för Unga Journalister. Kan jag verkligen fortsätta leva som jag gör idag, utan att möta eventuella hinder på vägen? 

Redan i inledningen av seminariet kom samtalet att handla om native advertising – som alltså handlar om en annons som till synes är en artikel. Det efterfrågades riktlinjer om vad native advertising egentligen är, med frågan: Handlar det om reklam, är det en annons eller är det ett annonssamarbete? 

Omnis VD och grundare Markus Gustafsson förklarade att Omni gör stor skillnad på vanliga artiklar och annonser. En native advertising-artikel på Omni är tydligt utmärkt som en annons, med gul markering, och har en tydlig avsändare. Gustafsson menade att annonsmärkningen är viktig och att den tydliga märkningen har lett till att även den typen av artiklar har blivit väldigt populära och uppskattade av läsarna, tack vare den ärliga transparensen. Det i sig fortsätter göra Omni till en trovärdig avsändare, för läsaren, menade Gustafsson. Han berättade också att Omni skiljer på sina journalister och kommersiella redaktörer, i likhet med hur Expressen skiljer på sina journalister och kommersiella redaktörer, med skillnaden att Omnis journalister och redaktörer officiellt arbetar från samma plattform, men med tydligt avskilda arbetsuppgifter. Gustafsson berättade även att native advertising till och med ofta föredras av läsaren! Att läsaren idag är så van vid den typen av reklam och accepterar att annonserna möjliggör att den övriga läsningen är gratis. Men precis som jag tidigare har resonerat så resonerade Gustafsson också om att läsaren kanske i framtiden är villig att betala för att slippa läsa reklam, precis som många väljer att betala för att slippa höra reklam på Spotify idag. Samtidigt sa han också att det viktigaste gällande annonseringen är att värna om den egna trovärdigheten, som avsändare, och då är öppenheten avgörande för att kunna värna om läsarnas förtroende för tidningen. Han nämnde också att regeringen precis har tillsatt en utredning om det nya medielandskapet, som kallas ”Ett reklamlandskap i förändring”, som kommer presenteras i januari 2018. Förhoppningsvis kommer det leda till att det finns en större tydlighet gällande riktlinjer, regler och lagar om reklam då! 

Samtalet kom även att handla om att yrkesbenämningar är i risk och att det kan skapas en svår balansgång för anställda på en redaktion som inte gör tydlig skillnad på journalister, redaktörer och kommunikatörer. Det blir en för svår uppgift för den enskilde individen att ha flera titlar, och därmed sitta på dubbla stolar. Cecilia Schön Jansson, VD för Sveriges kommunikatörer, berättade att hon ofta anställer journalister, och att de då fortfarande är journalister i sin grundprofession, men att de i samma ögonblick som de blir anställda för henne då istället är kommunikatörer eller redaktörer, men inte längre kan kalla sig för journalister. Schön Jansson menade att detta var viktigt, för att hjälpa individen att inte behöva hamna i en inre moralisk konflikt. 

Mina tankar: Något som jag kom att fundera väldigt mycket på var att det ofta är oklart vem som är avsändaren, och vem som egentligen står bakom vilken text. På sätt och vis är det märkligt att en avsändare på en reklampelare anges vara beställaren, men inte namnet på den personen eller den reklambyrån som gjort reklamannonsen. Går jag in på en hemsida – som exempelvis Göteborgs stads hemsida eller Lisebergs hemsida – så förväntar jag mig inte att få se namnet på den som skrivit texten/-er. Samtidigt så går det inte att öppna en enda dagstidning utan att avsändaren inte förväntas vara tidningen, utan plötsligt är det den enskilde individens namn som istället anges som avsändaren. Det hela tänker jag då kan leda till misstro mot individer, förföljning av journalister och en rädsla för enskilda individer att granska makthavare. 

Egentligen tror jag därmed att problemet grundar sig i att Mediehus inte längre vill ha fast anställda journalister. Varför inte fortsätta ha granskande journalister direkt knutna till det egna mediehuset, som alltid måste skriva under med exempelvis DN, och aldrig sitt egna namn? Om avsändaren alltid är tydlig på så vis så blir det ju varken svårt eller tabubelagt för den enskilde individen att skriva olika typer av texter. 

Utöver dessa komplexiteter så behöver den frilansande journalisten dessutom ständigt oroa sig över omständigheterna gällande deras yrkesetik. På stolarna för det här seminariet så fanns det foldrar som handlade om journalisters etiska regler, för att journalister ska kunna behålla sin trovärdighet som journalister


Enligt journalistförbundet så får en journalist varken ta skribentuppdrag bortom en redaktionell ledning, eller ta emot bjudresor och förmåner från företag, för att kunna behålla en trovärdig yrkesetik. För många heltidsfrilansande journalister så kan ju det innebära att de inte ens får möjligheten att åka till Almedalsveckan, med de två första reglerna som hinder i sitt yrke! Frågan är om det är rimligt att ställa så höga krav på enskilda individer? Idag så är ju alla avsändare och mottagare, i och med sociala medier, och skillnaderna i yrkesrollerna suddas alltmer ut. För många unga är verkligheten dessutom ofta sådan att många har flera olika yrken och utbildningar, och vi är många som undrar när den trenden ska vända. 

Vidare så förstår jag ju att problemen är mycket mer komplexa än hur jag resonerar om dem nu, men samtidigt så är det individen som drabbas av den komplexitet som råder idag – och i förlängningen så drabbas såklart även de stora mediehusen. För att få mer rätsida på detta så vill jag resonera mer om detta framöver, här på Mediekritan


Dagarna på Gotland har varit magiska och jag är otroligt tacksam för alla fantastiska kunskaper jag fått ta del av, och alla fantastiska personer jag fått chansen att möta. Vi lever i ett medielandskap i ständig förändring, och genom gränsöverskridande samtal blir världen trots allt lite mer förståelig och övergripbar. 

Tusen tack till alla er som under dessa dagar delat med er av alla kloka tankar och fantastiskt välordnade event! 🌤🇸🇪🍃

Äldre inlägg

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑