Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Personlig utveckling

En framtid bakom sig 

Som många av er säkert redan vet så har Isabella Löwengrip separerat från sitt ex. Jag kommer inte kommentera händelsen mer än att jag verkligen vill sända mitt varmaste deltagande till Isabella. 

Att separera från min sons pappa kan vara något av det svåraste jag gjort. Att ”ge upp” en familj är verkligen inte lätt. Det är att lämna en hel eventuell framtid bakom sig. 60 år i backspegeln som aldrig blev av. Det är att sörja barn en aldrig fick. Att alltid ha ansvaret för fredagsmyset själv. Att behöva rodda hämtningar, lämningar och matlagningar på egen hand. Att ensam ha ansvaret för alla klädinköp, matinköp och fritidsaktiviteter. Att ensam ta sig igenom långa kräknätter. 

Kära nyseparerade vän, 

Många av dina mål och drömmar i livet kanske känns helt förstörda för dig och barnen nu. Men jag vill att du ska veta att dina drömmar och mål visst får finnas kvar – dom har bara ändrat form. 

Låt dig själv få vara mänsklig ett tag. Sök dig till värmen hos vänner som förstår, och ensamstående som förstår. Det kan kännas ensamt och tungt ett tag, men snart kommer du att möta andra som kan ta till sig vad du går igenom och som kan möta dig där du är i livet just nu. 

Vänliga hälsningar,

Ensamstående småbarnsmamma 

Hur tar du kritik? 

Mitt intryck är att många fokuserar på att försöka lära sig att ta negativ kritik, men att ta positiv kritik tycker jag personligen kan vara långt mycket svårare än att ta negativ kritik. Jag ska förklara varför. 

När jag studerade opera så var det mer regel än undantag att alltid få höra vad man kunde förbättra och sällan få höra vad som var bra. Dessutom fick man nästan alltid också kritik inför andra människor. I en masterclass står en lärare och en elev på scenen. Först får eleven sjunga hela sin aria och agera teatralt. Sedan får eleven en hel hink med kritik öst över sig. Dels av läraren, men också av dom som sitter i publiken. 

I det läget är det toppen om man har förmågan att kunna ställa sig utanför sig själv och kunna granska sig själv lika kritiskt för att kunna utvecklas, och inte gå under av självhat. Men hur gjorde jag det? Jo, genom att värdera positiv kritik på samma sätt som jag värderar negativ kritik. 

Om jag får feedback som är positiv och flyger till stjärnorna på grund av den så är det svårt för mig att behålla mitt fokus och röra mig framåt lika effektivt som tidigare. Det positiva kan stiga mig åt huvudet och jag glömmer vad som är målet och vart jag ska. Vad händer då om jag reagerar på ett likartat sätt när jag får negativ kritik? Jo, på samma sätt som jag tidigare flög till skyarna så faller jag nu platt som en pannkaka och känner mig som en mosad dörrmatta när den negativa kritiken kommer. Och tro mig, den negativa kritiken kommer alltid förr eller senare. 

Så hur och vad kan jag göra för att inte låta den positiva kritiken höja mig till skyarna och låta den negativa skicka mig rakt ned i avgrunden? 

Vad som hjälper mig är att jag ser kritik och konstruktiv kritik som personliga åsikter och väljer att skilja på vad jag tar till mig och vad jag bara lyssnar på. Om någon – exempelvis under sångutbildningen – gav mig kommentarer som ”Vad fantastisk du är! Du sjunger så vackert!” så var mitt standardsvar alltid ”Tack, vad roligt att du tycker det!”. För mig gör det en stor skillnad i mitt eget huvud att säga så än att bara säga ”Tack!”. Ordet tack betyder ”Du har rätt” och ”Tack, vad roligt att du tycker det” betyder att jag omformulerar den tyckandes sanning till att vara just en åsikt – en droppe i havet i jämförelse med hur jag själv värderar min egna prestation. Förstår du vart jag vill komma? 

Jag tillåter mig alltså inte att varken flyga upp i himlen eller gräva ner mig i marken, utan väljer att hålla båda fötterna på jorden genom att hålla mitt fokus på målet och genom att låta andra människors tyckanden förbli vad det är – alltså egna personliga åsikter och tyckanden. 

Growing minds 

Företaget Growingminds startade sin verksamhet utifrån grundtanken att vi människor kommer att bli mer och mer intresserade av vår personliga utveckling, samt med insikten om att hållbar samhällsutveckling sker genom personlig utveckling. 

Med den tanken i sinnet skrev jag inlägget Försök, Förändra och Förbättra och delade det på LinkedIn. I skrivande stund så har inlägget fått 225 klick och 16 delningar, enbart på LinkedIn, trots att jag själv än så länge endast har 125 egna kontakter där. 

Nina Jansdotter har – på ett imponerande fenomenalt vis – dragit igång samtal och debatter på LinkedIn, som jag själv kunnat ta del av på den senaste tiden. Jag följer hennes inlägg med stort intresse och hon har bland annat skrivit att många hör av sig till henne och är irriterade över att LinkedIn plötsligt börjar förändras till att bli en social plattform. Jag säger: Ta chansen och var med på tåget nu i början med att föra en dialog med andra, som kan hjälpa både dig själv och andra med deras personliga utveckling! För det är exakt vad Nina Jansdotter gör med oss på LinkedIn, på ett sätt som jag inte sett någon använda sociala forum på nätet förut – förutom i diverse Facebook-grupper som jag själv sökt mig till, av ett egenintresse av personlig utveckling. 

Så min uppmaning till alla som ogillar den snabba utvecklingen på LinkedIn är: Gör som Jansdotter och hjälp andra till förbättring, via dialog med andra. Tillsammans kan vi inte bara förbättra vår egna personliga utveckling, utan dessutom gemensamt skapa en hållbar samhällsutveckling, genom att hjälpa varandra. 

Lycka till! 

Försök, Förstå och Förbättra

Jag tror inte det går att testa sina vingar och lära sig nytt utan att också göra fel. 

Jag gör ständigt nya fel – orimligt ofta – men jag gör nog också ofta rätt eftersom jag märker av att nya val och beteenden i livet ger nya resultat, i förlängningen. Men första gången jag testar att göra något så går det – ärligt talat – sällan bra. 

Trots det så utmanar jag mig själv ständigt med nya utmaningar. 

Anledningen till att jag ändå vågar utmana mig själv tror jag beror på att jag ser mina misstag som olika slags första utkast. 

Först kanske jag väljer att skriva en text – som blir ett slags försök. Sedan kanske jag förstår vad som inte riktigt fungerade första gången och uppdaterar texten med nya inslag. Avslutningsvis försöker jag kanske förbättra texten, och då blir den sista texten förhoppningsvis den bästa versionen jag kan prestera just nu – utifrån min startpunkt och vart jag befinner mig i livet. Nästa gång jag skriver en text så blir det ett nytt utkast! Då har jag nya erfarenheter sedan innan, men jag startar igen skrivandet med att försöka med ett första utkast. Allting vi gör är egentligen ett första utkast. Och så fungerar det ju genom hela livet! 

Jag är sällan rädd för att försöka och göra misstag. 

Eller snarare så är det så att jag tvingar mig själv till att ignorera tankarna som påstår att jag egentligen inte kan. Visst kan jag känna mig otroligt osäker ibland, men samtidigt så vet jag att om jag vill utvecklas så är vägen framåt den enda möjliga vägen jag har, och hur jag väljer att använda min tid är upp till mig. Antingen gör jag dom nya misstagen nu eller senare. Och om jag ändå vill göra dom senare så kan jag lika gärna göra dom nu. Förstår du vad jag menar?

Samtidigt så tror jag att det är värdefullt att – parallellt med dom nya försöken – försöka be om feedback och kritik från omgivningen, för att bättre försöka förstå vad det är som kanske gick fel. 

Att få kritik ser jag som en slags gåva, som kan vara väldigt värdefull för den personliga utvecklingen. 

Min uppfattning är att dom allra flesta är rädda för att få kritik – och försöker undvika att få det – medan jag ofta frågar om feedback. Jag tänker att vi, på sätt och vis, ständigt lär oss genom att misslyckas – konsekvent genom hela livet. 

Varje gång vi provar att göra något nytt – oavsett vad det är – så är alla våra försök ett första utkast. 

Vi kan alltid lära oss nytt och göra oss till bättre versioner av oss själva. Har det lilla barnet – som inte kan gå – misslyckats med att gå eller lyckats med att krypa? Barn ger aldrig upp i sitt lärande, och jag tycker att vi vuxna kan lära oss av det. För ingen är – och kommer nånsin bli – perfekt. 

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑