Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Personlig utveckling (sida 1 av 12)

När kreativiteten flödar fritt

Ibland kan jag sitta och vrida och vända på orden. Söka trevande efter de rätta bokstäverna, utan att det ändå känns som om jag verkligen får sagt det jag vill säga.

Nu, efter mellandagarna, så har jag stundtals känt så. Jag har velat skriva om så mycket, men det har varit som om orden inte riktigt har velat komma ut.

Kanske har det varit för att jag har känt mig hämmad av att det ibland känns som om det jag brinner för inte tas på allvar eller förminskas av andra. Kanske har det varit för att det känts som att det ändå kanske inte spelar någon roll vad jag skriver. Att jag skriver. Att det kanske inte gör någon skillnad ändå.

När orden forsar som vatten

Men då påminner jag mig om att jag inte kände så överhuvudtaget när jag skrev min dikt ”Jorden”, när jag var 15 år. 

Jag minns så tydligt hur det kändes när dikten flög ur mig. Mitt budskap kändes så viktigt! Det var knappt så jag hann skriva ner vad jag ville säga! Men så plötsligt fanns orden bara där, på ett papper. Jag kommer ihåg hur jag läste dikten för min familj och att det blev helt stilla omkring oss när dem lyssnade.

Jorden

Du slet i mitt hår.

Du rev i min hud.
Jag bad dig: ”Snälla sluta!”
Du förgiftade luften jag andades.
Du högg i mig och pumpade mig på blod.

Jag varnade dig:
”Det är du som långsamt dödar dig själv”
Men du lyssnade inte,
så jag dränkte dig i vatten,
brände dig, tog din mat
och lät dig skaka av köld i bittra vintrar.

Men det var som om du inte förstod.
Långsamt, långsamt tynade du bort från mig.
Förtvivlat sträckte jag ut en hjälpande hand,
men du ville inte leva som jag.
Du var för smart för att bli
den du en gång var.

Så jag såg dig dö.
Medveten om att det var du som
långsamt dödade dig själv.
Det var ditt val.

När ditt ljus sakta falnade trodde du förstås
att mitt liv nu skulle ta slut,
att jag inte kunde leva utan dig.
Men trots att du haft så många fel och brister,
så har du aldrig haft så fel som då.

När du försvann återkom mitt hopp,
mitt hopp om liv och grönska.
Mitt hår växte ut igen,
min hy läkte sakta samman,
min luft blev åter ren och klar
och jag fick många nya vänner.

Jag är jorden,
du var människan.
När du dog började jag åter leva.

Maja Hurtigh, 15 år (2007)

Senare vann dikten ”Jorden” förstapris i Västsvenska Författarsällskapets tävling Unga Skrivare. Dikten blev även uppläst på Al Gore-galan, i Scandinavium! I publiken satt en hel del mäktiga människor som politiker och – en stor idol för mig – Kronprinsessan Victoria.

Mina ord blev tagna på allvar. Det var stolta ögonblick som jag alltid kommer bära med mig! Och när jag tänker tillbaka på det så känner jag att det är precis så som jag alltid vill använda min röst – både nu och i framtiden.

Behovet av att uttrycka mig är stort

Jag vill använda min röst för att påverka, förändra och förbättra!

Jag vill skriva för att göra skillnad för någon. Ibland verkar jag i det lilla, och ibland i det stora. Ibland leder det lilla till det stora. Men oavsett vad jag gör så försöker jag alltid komma ihåg att det är viktigt att försöka göra sin röst hörd, när någonting känns angeläget!

För kanske leder det till att mina tankar – som flyger ur mig en stillsam kväll och hamnar på ett litet skrynkligt A4-papper – senare läses upp på en scen inför en stor mängd mäktiga människor, som i sin tur kanske påverkas till att göra skillnad.

Jorden

Foto: WikiImages

Tusen tack!

Just nu använder jag min röst väldigt mycket här, på majahurtigh.se. Och jag är så tacksam för att du lyssnar! 

Jag vill att du ska veta att du gör mig till både en bättre skribent och en bättre person! Dels för att jag får möjlighet att uttrycka mig till dig som värdesätter mina ord, och dels för att du i din tur använder dina ord för att svara och inspirera mig till att bli bättre. Och min stora förhoppning är förstås att du själv i förlängningen själv inspireras till att göra skillnad för din omgivning! För vi är alltid starkare tillsammans.

Tusen tack till dig som läser här!

Jag vill också rikta ett särskilt tack till dig som har svarat på mitt frågeformulär, så jag kan skapa ett mer relevant innehåll för dig som läser här.

Har du inte hunnit svara på mitt frågeformulär än? Gör gärna det!

Mitt 2017

Vilket händelserikt år jag fick, år 2017! Jag är så glad och tacksam för all hjälp och allt förtroende som jag fått i min famn, under det senaste året. År 2018 kommer att handla om att förvalta alla dessa förtroenden, efter bästa förmåga! Och det hoppas jag förstås kunna göra med bravur.

Men vad hände egentligen år 2017? Vilka förtroenden har jag fått? Vad har jag gjort under året och vad vill jag göra annorlunda nästa år? För tredje året i rad besvarar jag samma frågor igen, och för den nyfikna har jag även lagt in svaren från år 2015 (från enochenhalvmeter.se) och 2016!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? 

Svar 2015: Jag var mamma! Jag flyttade utomlands! Jag separerade! Jag flyttade tillbaka till min hemstad Göteborg! Jag fick följa mitt barns första år! Är jag helt slut? Oh, ja. Kaosår delux.

Svar 2016: Jag och sonen flyttade till ett eget hem. Jag har aldrig tidigare bott själv med ett litet barn!

Svar 2017: Min debattartikel Ska vi som fött barn inte få vara sjuka? blev publicerad hos Aftonbladet och jag blev förstasidan-nyhetsstoff för Etcetera. Även Göteborgs-Posten publicerade min debattartikel Barn borde få synas och höras fritt. Jag blev också styrelseledamot för första gången, och dessutom gånger två!

Foto: Kent Vilhelmsson

Genomdrev du någon stor förändring?

Svar 2015: Separerade, som sagt, och jag och min son flyttade till Göteborg.

Svar 2016: Vi flyttade, jag fortsatte med mina studier i Medie- och Kommunikationsvetenskap och sonen började på förskola! Vidare så har vi försökt få hemmet i ordning också, vilket sannerligen har varit ett eget projekt i sig. Räknas att julpynta som en stor förändring?

Svar 2017: Precis som många andra blev jag en del av #metoo-rörelsen, och mina artiklar – Vad handlar #metoo-kampanjen om?, Hur skyddar jag barn från sexuella trakasserier? och Vad har förändrats med #metoo-rörelsen? – har fått stor spridning! Jag är väldigt stolt och glad över att kunna säga att jag både tog del av och spred rörelsen ut i världen, och är stolt över att den i hög grad redan har lett till stora förändringar, och som förhoppningsvis leder oss till ännu fler omfattande förändringar framöver.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år? 

Svar 2015: Nej, fortfarande all fokus på min bebbe.

Svar 2016: Ja! Min fina barndomsvän Ida blev mamma! OCH en fantastisk julklapp år 2016 var att höra att ännu en barndomsvän – som dessutom bor granne med mig – ska få barn i sommar. Hurra!

Svar 2017: Ja! Min barndomsvän Gabriella fick en son! Vi har sprungit på varandra ett par gånger med barnen under året och det är förvånande hur naturligt det känns att fler i min ålder börjar få barn. Jag erbjöd nog den första stora barnchocken i min bekantskapskrets, men det känns bara härligt att inte längre vara den stora nyheten på den fronten!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 

Svar 2015: Den 14 februari – på alla hjärtans dag – sa bebis för första gången ett tydligt ”hej” till mig och sin pappa och vi lyckades till och med fånga det på film. Tårarna sprutade. Kommer också alltid minnas dagen då hjärtat gick sina tre första, stapplande, egna att utan hjälphänder. Åh, min lilla skatt, nu är du så stor och springer omkring!

Svar 2016: Es första dag på förskolan och min första dag på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet i Göteborg!

Svar 2017: Första dagen och alla dagar på Almedalsveckan! Det var mäktigt att få vara där, tycker jag. Den historiska staden, säkerhetspådraget, kändistätheten och nyhetsflödet var i en salig kombination att uppleva. Du som har möjlighet till att vara där, nu i sommar – åk!

Vilka länder besökte du? 

Svar 2015: Storbritannien! Bodde i London en kort period.

Svar 2016: Inga! Jag tror senaste året jag inte reste utomlands kanske var för 20 år sedan? Märkligt. Har faktiskt inte känt någon reselust alls, förutom en längtan att se min andra hemstad Stockholm igen i några dagar. Det är – galet nog – 2 år sedan jag var där senast.

Svar 2017: Sverige, Gotland och Stockholm – hehehe.

Bästa fixar-projekt? 

Svar 2015: Ojojoj… Sålde lägenheten i Stockholm och flyttade alla mina ägodelar till Göteborg. Tack och lov tog mina föräldrar över det projektet. Piuuuhhh!

Svar 2016: Det känns som om jag återupprepar mig som en papegoja nu, men lägenhetsfixet då, kanske? Det roligaste hittills har nog varit att julpynta ändå. Det har tagit lång tid att komma till själva inredandet av lägenheten! Hittills har det ju mest varit dom stora förändringarna i fokus.

Svar 2017: Mitt nya hem börjar faktiskt att likna ett riktigt hem nu! Nu i december så kom mina föräldrar och hjälpte mig snickra ihop två fåtöljer, en barnsäng och en TV-bänk! Nu är det kanske bara en TV, gardiner och lite fler tavlor som saknas för ett fullständigt komplett hem.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Svar 2015: Att få följa min sons uppväxt och framsteg. På ett år har han lärt sig sitta, krypa, stå, gå, äta och prata.

Svar 2016: Självklart har det varit roligt att följa Es andra år i livet också! Och uppslutningen till och det gemensamma ordnandet till Es dag gjorde mig riktigt glad! Som förälder värmer det verkligen hjärtat att få se sitt barn vara och få känna sig älskat.

Svar 2017: Den fantastiska responsen som majahurtigh.se haft den stora äran att få år 2017! Jag är så glad över att jag vågade nischa majahurtigh.se skarpare till kommunikation i början av året och att jag fortsatt våga göra min röst hörd genom bruset. Det har varit ett händelserikt år, inom kommunikation, med debatten om influencers, #metoo-rörelsen, samt nya och föränderliga medieplattformar!

Saknar du något från år 2017 som du vill ha år 2018? 

Svar 2015: Lugn och ro!

Svar 2016: Lugn och ro vore skönt nästa år också! Vi får se vilket år drömmen slår in, haha!

Svar 2017: Lugn och ro, förstås! Eller så får jag nöja mig med att acceptera att jag är en person som helt enkelt får leva nu och spara vilan till när jag ligger i graven.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Svar 2015: Kanske lite mer egentid framöver faktiskt vore gott för den här mamman, år 2016.

Svar 2016: Efter att inte själv ha sjungit så nämnvärt mycket dom senaste 2 åren så har faktiskt längtan efter att sjunga smugit sig på mig under den senaste tiden. Det är kanske dags att söka sig till musiken igen, så smått, år 2017?

Svar 2017: Unnat mig fler upplevelser! Kanske en spa-weekend kunde göra mig gott, år 2018? På tal om musik så tog musiken oväntat mycket plats på min instagram i år, vilket var roligt, men inget slår förstås upplevelsen av att musicera med andra!

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Svar 2015: Jag ångrar inget.

Svar 2016: Jag önskar att jag var lika disciplinerad till att inte titta på mobilen privat som jag är när jag studerar. Ska försöka lägga undan telefonen mer på min fritid, år 2017.

Svar 2017: Ödslat dyrbar tid och energi på meningslösa konflikter.

Favoritprogram på TV? 

Svar 2015: Downtown abbey, Vänner och Solsidan.

Svar 2016: Fröken Friman, förstås! Julkalendern i år måste ju ha varit den bästa nånsin, också.

Svar 2017: A Handmaid’s Tale, Better things, The Mindy Project, Insecure, SMILF, I Dickens magiska värld och Fröken Friman, förstås!

Bästa boken du läste i år? 

Svar 2015: Möjliga familjen.

Svar 2016: Har jag läst annat än studielitteratur i år? Studielitteraturen har dock varit fantastiskt intressant! Ärligt talat älskar jag utbildningen jag läser nu. Har verkligen hamnat rätt!

Svar 2017: Online Only, av författaren Martin Schori! Humoristiskt namn på boken förresten – eftersom den endast säljs som fysisk bok, hehe.

Största musikaliska upptäckten? 

Svar 2015: Jag har gått och blivit barnkörledare! Över 100 barn fick jag den stora äran att leda i ett musikalprojekt nu i höst – och nu i vår ska jag få vara med och leda en nystartad barnkör! Ska bli så spännande!

Svar 2016: Att jag längtar litegranna efter sången igen? Hoppas E ska vilja sjunga lite med mig år 2017 också… Tyvärr hann jag inte med barnkören under andra halvan av 2016, och det saknade jag verkligen.

Svar 2017: Att det är helt okej att streama live-konserter på 1 minut på sociala medier – ouppsjungen, förkyld och osminkad! Ibland är det enda rätta att bara kasta sig ut, och testa och köra.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? 

Svar 2015: Dels så har jag ju blivit mamma, och är fortfarande det på heltid, så vad har jag lärt mig mest av det? Jag skulle säga att jag lärt mig att vara mera tålmodig. Dels tvingade graviditeten mig att visa tålamod för mig själv, och när bebis sen kom så fick jag använda den erfarenheten till att vara tålmodig inför min stackars hjälplösa son som kunde vråla i timmar. Fortfarande när han har gnälliga eller rentav skrikiga stunder så får jag ta några extra djupa andetag och tänka orden – och gärna säga högt – ”Jag hör/ser att du är ledsen/arg/frustrerad” och ”Det är är inte lätt att vara liten” för att verkligen hjälpa mig själv och sonen sätta ord på vad som känns svårt för att enklare tasig igenom upplevelsen och därmed gärna också finna en lösning. Vissa dagar är tuffare än andra – men det går bra!

Svar 2016: Jag ÄLSKAR vad jag studerar nu! Har inte känts tråkigt en enda sekund, förutom all tiden jag var tvungen att vara sjuk och sen försöka komma ikapp, dock. Ärligt talat tycker jag verkligen dom här studierna är otroligt roliga. Jag hoppas glädjen håller i sig även dom kommande terminerna!

Svar 2017: Det har hänt så otroligt mycket roligt i år! År 2017 inleddes med att jag började arbeta på Balfe Arbman Communications AB i januari, att jag blev invald till Unga Journalisters styrelse i april och invald till Ung Media Sveriges styrelse i november. Jag blev också utvald till Månadens Medlem av Influencers of Sweden och snart kan jag också dela den glada nyheten om vart jag kommer göra min praktik, under våren 2018!

Största framgång på det privata planet?

Svar 2015: Jag vågade se att min livssituation inte fick mig att må bra och ändrade därmed på det.

Svar 2016: Jag är stolt över otroligt mycket som jag genomfört i år! Jag har flyttat, studerar, tar hand om E, hämtar och lämnar E på förskolan varje dag, roddar alla måltider och städning, knyter värdefulla kontakter, har fått många nya fina vänner… Jag är verkligen tacksam över allt jag fått i mitt liv totalt sett under 2016 och jag hoppas att jag har gett minst lika mycket tillbaka.

Något annat jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag har hållt mig väldigt saklig i kontakten med Es pappa sedan separationen. Faktum är att han har varit hotfull mot mig och E vid ett flertal tillfällen sedan separationen. Senaste hotet löd att han skulle sluta skicka underhåll till oss (en blygsam summa, i relation till vad han påstår sig tjäna) efter att jag inte hade svarat på ett mail från honom på 1,5 dygn. Det är inte ett sunt resonemang och beteende. I kontakt med oss hintar han också ofta om att han läser den här bloggen – utan att ge till känna och prata öppet om att han läser den – vilket jag inte kan förstå. Min blogg handlar om mig och inte om E (ett aktivt val jag gjort). Det är väldigt små fragment om E som hamnar här. För mig är det obegripligt varför Es pappa kan tro att han kan lära känna E på något vis via bloggen. Framför allt lär E inte alls känna sin pappa om han bara sitter bakom en skärm och spionerar på honom – utan att ge sig till känna. Allt som händer i mitt liv hamnar förstås inte heller på bloggen. Det är väldigt mycket jag lämnar utanför och en blogg är inte en tillförlitlig källa att utgå från för att få veta vad som verkligen händer i någons liv. Hur som helst så trots hur ologisk och otrevlig Es pappa än har varit mot mig så har jag hållt mig väldigt saklig till ämnet i vår kontakt och jag stöttar honom när han vill ha verklig kontakt med E, i relation till vad jag tror är bäst för E. E har ju en pappa och det försöker jag inte på något vis dölja för E.

Svar 2017: Att jag lyckas ta hand om mig och min son så bra, på heltid! Vi lever och mår bra! Vad mer kan en egentligen begära av livet?

Foto: Moa Almeräng

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Svar 2015: Både ledsnare och gladare. 2016 vill jag kunna stanna upp oftare och känna ren lycka.

Svar 2016: Gladare! Det är verkligen skönt att kunna skriva det.

Svar 2017: Mycket gladare! Jag är så tacksam för allt förtroende jag får och att jag lyckas ta mig framåt och uppåt. Nästa år kommer handla om att förvalta det förtroendet efter bästa förmåga. Tackar också min lyckliga stjärna varenda dag för all hjälp och stöttning jag får av familj och vänner!

Något du önskade dig och fick?

Svar 2015: En förändrad livssituation. En annan framtid.

Svar 2016: Ny lägenhet och nytt hem till mig och E!

Svar 2017: Uppmärksamhet till majahurtigh.se och tilltro till mina kunskaper och förmågor gällande kommunikation.

Något du INTE önskade dig och fick?

Svar 2015: Givetvis har jag aldrig drömt om att bli ensamstående mamma, men utifrån att min son – som jag älskar över allt – kom till mig så är jag otroligt tacksam över att få den stora äran att bära huvudansvaret för hans liv och fostran. Min son, jag lovar dig att jag kommer göra mitt allra bästa för att du ska växa upp som och bli en trygg, snäll och glad individ.

Svar 2016: En sådan fantastisk uppbackning från familj och vänner! Det är jag oändligt tacksam för.

Svar 2017: Så många fantastiskt spännande nya vänner och bekanta! Wow! Det finns så många fantastiska människor där ute.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?

Svar 2015: Väcktes av sång av min sons pappa (tror det var första året han sjöng för mig på morgonen på min födelsedag! Bättre sent än aldrig) och fick ett enormt påskägg med praliner. Sen spatserade jag och älskade sonen i en vacker park i London under dagen och mötte en engelsk mamma med dotter i samma ålder som min son och blev bjuden på afternoon tea och hade lyxen att få med muffins hem gratis och åt sedan en sen middag hemma med sonens pappa.

Svar 2016: Jag minns inte min födelsedag år 2016! Det har nog aldrig hänt förut att jag glömt det. Jag tror det sammanföll med påskafton i år? Dock minns jag min födelsedagsfest, vilket var en väldigt rolig dag!

Svar 2017: För första året på många år valde jag att inte riktigt fira min födelsedag med dunder och brak. Dels kände jag att det inte riktigt hanns med i år, men jag tror också jag drabbades av en slags åldersnoja. Dock så överraskade min familj mig på morgonen och mina föräldrar ordnade en fantastisk födelsedagsmiddag. Och nu är jag 25 år fyllda och ser fram emot alla kommande födelsedagar!

På min födelsedag ordnade min familj en underbar födelsedagsmiddag när jag fyllde 25 år!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Svar 2015: Mer lugn och trygghet.

Svar 2016: Mera inre lugn och trygghet. Men också mera yttre intellektuell stimulans.

Svar 2017: Det ryktas om att barn inte blir lika sjuka efter att de fyllt 3 år, och att drabbas av färre sjukdomar under nästa år hade helt klart kunnat frigöra mer tid för mig i vardagen.

Vad fick dig att må bra?

Svar 2015: Min stöttande familj, mina nära vänner, nya fantastiska vänner (enligt Facebook har jag lärt känna över 70(!!!) nya personer i år. Vilket betyder att det faktiskt måste vara långt många fler. Phiu!), mysiga ögonblick och bus med sonen och en massa kaffe på stan i Stockholm, London och Göteborg.

Svar 2016: Min familj, mina vänner och så E, förstås. Studierna fick mig också att må väldigt bra.

Svar 2017: Min familj, vännerna, sonen och alla nya vänner och bekanta! Det här året har verkligen handlat om människor, för min del.

På midsommarafton samlades jag, familj och vänner på Västkusten!

Bästa nya människorna du träffade?

Svar 2015: Mina Stockholms-mammor/väninnor, mina London-mammor/väninnor och Göteborgs-mammor/väninnor. Nämnde jag att jag känner mig rätt utmattad och splittrad? Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt inte särskilt konstigt.

Svar 2016: Alla mina nya Göteborgs-mammor/väninnor! Har mött många fantastiska människor detta året och det är jag väldigt glad för.

Svar 2017: Alla nya vänner och bekanta jag mött, både i verkligheten och via sociala medier! Vilka stjärnor! Är så glad och tacksam för alla nya, spännande möten jag haft med så inspirerande personer under det senaste året.

Under året har jag exempelvis mött fantastiska Clara Löfvenhamn – Bossbloggen,Emilia Westerström,Malin – Göteborgsmamman – och Jenny – Jennyjenny,

Och Linda Hörnfeldt – Lalinda!

Mest stolt över?

Svar 2015: Mina bedrifter att lära känna så många nya människor, att ha vågat visa mig så sårbar för alla nya (och gamla och nygamla) människor jag mött, att jag lyckades vara så bra barnkörledare, att jag har vågat ta emot hjälp, att jag hanterat alla konflikter som uppstått i mitt liv så bra, att jag lyckats ta hand om mitt första barn i allt kaos som hänt. Att jag aktivt använt min fritid till att läsa på för att lägga en grund till och bli ännu bättre i mitt föräldraskap. Att jag faktiskt fortfarande är helt okej trots allt som hänt (peppar peppar).

Svar 2016: Att jag lyckas få livspusslet att gå ihop.

Svar 2017: Ja, att jag får livspusslet att fungera är förstås dels tack vare mig, men också tack vare min familj. Tusen tack för att ni alltid hjälper E och mig att få tiden att gå ihop! Annat jag är stolt över? Min son! Han är så kärleksfull, klok och omtänksam.

Foto: Moa Almeräng

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Svar 2015: Ta det lugnt. Skynda långsamt.

Svar 2016: Jag gjorde ett roligt test på nätet som egentligen bara gick ut på att se på ett filmklipp, ta en printscreen och se vilket ledord för 2017 som man fick. Orden jag fick var ”positiv energi”! Jag tänker tolka orden som att jag ska följa den positiva energin som möter mig, och låta mig ledas av den. Ofta försöker jag kämpa mig fram motströms (vet inte varför?), vilket inte alls behövs i mitt liv egentligen. Nu ska jag försöka att fortsätta göra sånt som bara gör mig glad! Det är okej att försöka sträva efter lycka.

Svar 2017: Vara mer omsorgsfull om mig själv. Det finns ju faktiskt bara en av mig och jag ska hålla i ett helt liv, för både mig och min familj.

Foto: Moa Almeräng

Hur har ditt 2017 varit? Vad var det bästa som hände under året och vad önskar du dig mer av, under år 2018? 

Ovanstående frågor är lånade från Clara (Underbaraclara) Lidström!

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

Vad är HUMOR?

Med nästan osannolik tajming så publicerades Grotescos senaste avsnitt Ladies Night – ett psykologiskt drama, på SVT Play, under natten till i lördags.

Att tajmingen är så precis i den offentliga diskursen tyder på att vad som händer nu – via sociala medier – har bubblat under ytan under alldeles för lång tid.

”Del 3 av 8: Ladies Night – ett psykologiskt drama.

Emma Molin vill få en plats i Grotescogängets manusgrupp. Men att som kvinna ta sig fram i en mansdominerad humorvärld visar sig både svårare och farligare än hon trott.

Medverkande: Henrik Dorsin, Per Andersson, Micke Lindgren, Hanna Dorsin, Rikard Ulvshammar, Emma Molin, Jakob Setterberg, Emma Peters, Linus Eklund-Adolphson, Anna Vnuk, Per Gavatin och Jonas Kahnlund. Grotesco är tillbaka med ny absurd humor om svensk mentalitet och vardag.”

SVT

Kvinnor har synat maktstrukturerna i sömmarna och mer förändring kommer troligtvis att ske, nu framöver. Håll i er, grabbar!

För övrigt:

  1. Lägg märke till hur många kända män som är med i avsnittet. Och hur många kvinnor som inte är det.
  2. Notera hur många kvinnor som syns i bild och hur länge de har taltid, jämfört med männen.
  3. Håll utkik efter vilka som skrev manuset.

När jag såg punkt nummer 3, i slutet på avsnittet, så skrattade jag så jag grät i flera minuter.

BONUS:

Spana också in hela pilotavsnittet för serien WINNING – en satir över patriarkatet, som SVT aldrig godkände för publicering, år 2013.

”2013 skrev vi, Sara Haag och Liv Strömquist, synopsis och gjorde en pilot på en serie som hette WINNING (efter Charlie Sheens berömda respons på skandalerna kring honom när han fick sparken från komediserien ”Two and a half men”, och det ledde till att han fick en annan, helt egen serie).

I slutänden fick vi nej från SVT, dom ville inte producera och sända WINNING.

Men i ljuset från #metoo, med vittnesmål och inlägg från så många kvinnor över hela världen, och dom skakande berättelserna samlade under #tystnadtagning här i Sverige, kände vi att det kunde vara intressant att dela detta med er. Och att det var synd att serien aldrig producerades då för 4 år sen. Här är en presentation av serien och en länk till piloten. Se, läs, gilla och dela om du känner för det. WINNING – en satir över patriarkatet.

En komisk dramaserie om hur mäns och kvinnors villkor skiljer sig åt i Sverige 2013. Där vi vill belysa sociala strukturer och beröra mer svårupptäckta skillnader än tex olika lön för lika arbete.”

Sara Haag och Liv Strömquist

Nu finns hela pilotavsnittet alltså till beskådan på youtube, och direkt här på filmklippet nedan. NJUT!

 

Vad handlar #Metoo-kampanjen egentligen om?

Det är många känslor i omlopp, och det kan vara svårt för många att finna lugn till att förklara pedagogiskt för personer som är oinsatta i ämnet vad det är som egentligen händer. Men frågor är bra! Det ökar möjligheterna för att fler förstår samhällsproblemet i sin helhet, vilket också är målet med den här kampanjen. Jag ska försöka förklara så bra jag kan, nedan, vad #metoo-kampanjen egentligen handlar om.

Lyssna och förstå 

Är du man? Är du kvinna? Är du hen? Se filmklippet nedan innan du läser vidare.

Hur uppstod #metoo-kampanjen? 

För tio år sedan startade Tarana Burke the me too movement. Skådespelerskan Alyssa Milano uppmuntrade nyligen kvinnor att på sociala medier berätta om sina upplevelser av sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo för att uppmärksamma hur vanligt det är med sexuella ofredanden och övergrepp.

Varför behövs #metoo-kampanjen?

Jag har tidigare studerat brott i nära relationer. Vi kan kika på hur statistiken gällande brott i nära relationer ser ut, för att sedan ta en titt på statistiken över våldtäkter och sexualbrott, innan vi fortsätter resonera om varför den här sociala medier-kampanjen är viktig och vad du kan lära dig av den.

Brott i nära relationer

År 2012 fick Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) i uppdrag utav regeringen att göra en nationell kartläggning av brott i nära relationer. Kartläggningen genomfördes med hjälp av ett nytt frågeavsnitt i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), som BRÅ gör varje år. Då visade det sig att 6,8 procent av befolkningen utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation var då 7,0 procent och andelen män var 6,7 procent. I BRÅs undersökning från 2014 visade det sig att kvinnor utsätts för grövre våld, som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Brottsoffer för grov misshandel var då 29,1 procent kvinnor och 2,4 procent män.

Av de som uppgett att de utsatts för misshandel så uppgav totalt 24 procent av de som utsatts för misshandel, under 2015, att våldsutövaren var närstående till offret. Här anges att våldsutövaren är en närstående för kvinnor i 45 procent av händelserna, medan motsvarande andel för män är 10 procent. Kvinnor uppger oftare än män att misshandeln skett i en bostad (51 jämfört med 13  procent). Åldersgruppen 20–24 år är den grupp som till som störst andel har blivit utsatta för våld och misshandel (4,7 procent). Unga kvinnor 16–24 år är den åldersgrupp som har störst andel brottsoffer, gällande våld och misshandel. 82 procent av misstänkta våldsutövare, under 2015, är män.

Brottsförebyggande Rådet

Våldtäkt och sexuella trakasserier

Antalet anmälda våldtäkter har ökat med 41 procent under den senaste tioårsperioden. En ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft år 2005, vilket delvis kan förklara ökningen. Vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande rubricerades nu istället som våldtäkt. Efter att den nya lagen infördes ökade antalet anmälda våldtäkter fram till 2011. År 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen igen, då våldtäkt kom att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet (så kallad frozen fright, vilket är den absolut vanligaste reaktionen vid våldtäkt). I 96 procent av de anmälda våldtäktsbrotten var brottsoffren kvinnor, medan de i 4 procent av fallen var män. Personuppklaringsprocenten för våldtäkt är 11 procent.

”I majoriteten av de sexualbrott som rapporteras i NTU är förövaren en helt okänd person (69 %). I 21 procent av fallen var gärningspersonen en bekant, och i 10 procent av fallen en närstående. Sedan undersökningen inleddes har fördelningen när det gäller relation till gärningspersonen vid sexualbrott varierat något under årens lopp, och det går därmed inte att urskilja någon tydlig trend i resultaten. Man bör vara medveten om att det, precis som för hot- och misshandelsbrott, finns anledning att tro att händelser där personer har blivit utsatta för sexualbrott av en närstående och händelser där personer utsatts i en bostad, är särskilt underrepresenterade i undersökningen. Den typen av utsatthet kan upplevas som särskilt känslig och är därmed svår att fånga upp i en frågeundersökning.”

Brottsförebygggande rådet

Det är nog överflödigt av mig att tillägga att gällande statistiken över våldtäkter och sexualbrott i hemmet, och brott i nära relationer i hemmet, så bör det rimligtvis finnas ett enormt mörkertal gällande våldtäkter och sexualbrott i nära relationer.

Vad kan jag lära mig av det här?

Vi lär oss att kvinnor är svikna av vänner, svikna av lagar, svikna av samhället och det vidriga i situationen är att alla illdåd ständigt skylls på offren, i varje enskilt fall som lyfts. Kvinnor blir hotade, våldtagna, slagna och mördade dagligen och varenda minut. Precis just nu. Och ändå finns det ännu ingen samtyckeslag i Sverige! Istället för att männen tvingas bevisa att kvinnan VILLE leka våldtäkt så tvingas kvinnan försöka bevisa att hon inte ville. Att hon menade sitt ”nej”. Att hon menade att hon inte ville bli slagen. Att hon menade att hon inte ville ha sex. Att hon menade att hennes rädsla var sann.

”Jag hatar #metoo. Jag hatar att bli påmind. Jag hatar hur det äckliga tar sig in i min mobiltelefon. På min facebooksida. I mitt instagramfeed. Fyllt av äckel. Överallt. Över hela min vardag. Och även om jag hatar hur många vi är som fått stå ut vill jag inte påminnas mer. Inte på lunchrasten, i sovrummet eller på promenaden. För vems skull är #metoo?”

Emilia Westerström

Samtidigt som jag önskar att tystnaden kunde tala i ämnet så fungerar det uppenbarligen inte. Och jag menar att själva poängen med kampanjen – som jag ser det – är att tvinga män att LYSSNA och FÖRSTÅ omfattningen av problemen med sexuella trakasserier mot kvinnor. Nu tvingas män till att lyssna till kvinnors gemensamma, högljudda vrål!

(Inter)nationell strategi för jämställdhet viktigt

Men varför är det så viktigt att engagera män i den här frågan? För att det är viktigt att kommunicera jämställdhet i samhället, som en nationell och kommunikativ strategi, om man långsiktigt vill minska brott i nära relationer.

World Health Organisation (WHO) har sammanställt internationell forskning gällande vilket vetenskapligt stöd det finns för interventioner som förebygger mellanmänskligt och självförvållat våld. Tre av dessa sju interventioner beskrivs som: 5) Främja jämställdhet för att förebygga våld mot kvinnor. 6) Förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. 7) Minska våld genom att identifiera våldsutsatta samt tillhandahålla vård och stödprogram.

I Socialdepartementets arbete ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” anges det som en nyckelstrategi att engagera män och pojkar i det våldsförebyggande arbetet. Anledningen till detta anges ha många skäl: Dels eftersom majoritet av alla män varken utövar våld eller har överseende med våldshandlingar, dels eftersom könsrelaterat våld också berör män direkt eller indirekt i alla åldrar, oavsett socioekonomisk och etnisk bakgrund, samt eftersom män också oftast har större möjligheter att påverka centrala institutioner och sociala strukturer, enligt Socialdepartementet.

Eftersom 82 procent av våldsutövare är män – och 96 procent av brottsoffren till anmälda våldtäktsbrotten är kvinnor – så är det viktigt att kommunicera feminism och jämställdhet för att minska antalet i brott i nära relationer. Detta är alltså ett problem som måste hjälpas med strukturella åtgärder, men också med kommunikativa åtgärder.

Varför bör vi lyssna på mäns bekännelser?

Jag tänker att svarstaggen #ihave och #ididit är ett utmärkt sätt för män att kunna svara att de har lyssnat och förstått. Låt männen få vara delaktiga. 

”Enda sättet fram här är ju en konstruktiv och öppen diskussion, och raljans stänger alla sådana försök med en smäll. Det blir bara ännu större skillnad mellan OSS (som raljerar och lajkar) och DOM som begår övergrepp, trots att det rent statistiskt naturligtvis finns överlappning. Vi måste sluta dela upp människor och goda och onda, vi måste sluta prata om bra och dåliga män, och istället prata om bra och dåliga beteenden. Hashtaggen #ihave försöker göra just det, även om den än så länge är mindre än #metoo.

Nina Åkestam

Att enskilda män nu pekas ut och stängs av från diverse verksamheter är såklart en helt fantastisk utveckling. Kvinnor blir betrodda! Men att fokusera på enskilda förövare bör inte vara fokus i den här kampanjen. Vi bör fortsätta tala om mäns brott som generella brott. Kampen för kvinnors rättigheter blir inte lösta av att en enskild person blir sparkad. Låt oss lyfta blicken och fortsätta se helheten för vad den är.

”Jag påminner er ifall ni råkat tappa fokus: detta handlar alltså om män som genom livet begått övergrepp i olika former och grader och som nu får en massa cred och poäng för att de berättar om dem. Känner ni den sura smaken i munnen? Känner ni hur det vrider om i magen? Det gör jag.

Natashja Blomberg

Jag instämmer till viss del i kritiken mot att män nu plötsligt obestraffat talar fritt om sina sexuella trakasserier, direkt i offentlighetens ljus. Samtidigt kan jag tycka att det är bra att kända ansikten erkänner sina ”pojkstreck” som brott och tar på sig skämshatten för att uppmuntra andra män att förstå vad sexuella trakasserier är och att i princip varenda man är skyldig till det på något sätt. Brott mot kvinnor handlar väldigt sällan om nån främling i en buske.

”Enskilda förövare (i det här fallet Harvey Weinstein) kan sätta en boll i rullning, men de är varken problemet eller lösningen. Att Weinstein får sparken och blir lämnad av sin fru är helt rimligt med tanke på vad han har gjort, men det löser inte problemet med sexuella övergrepp alls. Låt oss därför tacka Harvey för uppmärksamheten och sluta prata om honom nu. Risken annars är att det blir ”en riktig våldtäktsman”-retorik av det hela, alltså att en man måste bete sig lika makalöst som Weinstein för att det ska ”räknas”; han blir den ”normala” förövaren. Det tjänar ingen på.”

Nina Åkestam

Jag ser egentligen heller inget motsägelsefullt med att män också använder hashtaggen #metoo. Som tidigare nämnt drabbas även män av den här typen av problem, och att de också känner sig stärkta och vågar ta till orda om vad de har utsatts för ser jag som något positivt. Alla som någon gång har drabbats vet hur ensam och skamfylld en kan känna sig efter att ha fallit offer för sexuella trakasserier, och alla som önskar sig stöd bör få det. Är du man? Visa din empati. Är du kvinna? Visa din empati.

”Med tanke på #metoo. Tro inte ni är säkra för att ni träffar feministmän, själv blev jag utsatt av en ambassadör för FATTA MAN. Ville bara säga det.”

Annika Ström

Men givetvis kan jag förstå många personers frustration! Det kan finnas en baktanke med mäns interagerande. Män som kallar sig själva ”snälla” behöver nödvändigtvis inte vara det i praktiken. Kvinnoföraktet finns överallt och alla män som delar #metoo, #ihave och #ididit gör det nödvändigtvis inte för kvinnors skull. Så höj inte män, som erkänner, till skyarna. Skämmas den som skämmas bör. Men det är bra att andra män får se ”vanliga” eller kända personer erkänna sexuella trakasserier – vad som tidigare kanske setts som ”pojkstreck” – som brott.

Brott mot kvinnor är en mansfråga (ej kvinnofråga)

Det bör inte vara kvinnors uppgift att lära sig att inte lita på män. Det borde vara mäns uppgift att förtjäna kvinnors tillit. Och varje person som är förälder bär ett stort ansvar för att hjälpa sitt barn till ett jämställt samhälle. Men vi som är föräldrar till pojkar bär ett enormt ansvar.

Jag är förälder till en helt fantastisk 2,5-åring. Jag gör allt jag kan för att lära mitt barn om feminism. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna i mitt liv att lära honom prata om känslor. Att lära honom vara en bra vän. Att lära honom respektera sina medmänniskor.

Exempelvis tycker jag att det är otroligt viktigt att låta min son utforska fler möjligheter än de få som normen och samhället bestämt för honom. Jag vill att min son ska få öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper får flickor öva på från tidig ålder, vilket ger dem ett enormt försprång socialt. Pojkar som får chansen att öva upp sina sociala förmågor får också ett försprång – och då inte minst den dagen som de inleder en kärleksfull relation eller den dagen de blir föräldrar.

Sociala medier möjliggör det omöjliga

Den utbredda stereotyp-bilden av hur brottsoffer i nära relationer är tenderar att vara ”en kvinna som är passiv och med dåligt självförtroende”, enligt forskning. Veronica Ekström, doktorand i socialt arbete, menar att den offentliga diskursen om den våldsutsatta kvinnan behöver problematiseras.

Jag är förvånad över att en hel del personer nu plötsligt förstår och accepterar vidden av problemen, och skriver om det. Det gör mig uppriktigt förvånad. Det kan knappast vara en nyhet. Men att så många kvinnor skriver om ämnet samtidigt verkar ha gett en kraftfull effekt.

Tack vare den här sociala medier-kampanjen, där många kvinnor och män förstår att nidbilden inte stämmer, så nyanseras bilden av hur ett brottsoffer ”bör” vara. Fler förstår att ett typiskt offer sällan är en så kallad ”offertyp”. Kampanjen har också bidragit till att nyansera den offentliga diskursen om hur offer ”är”. Sociala medier har hjälpt kvinnor att ta bort bladet från munnen, lyft bort skulden från kvinnors axlar och lagt skulden där den hör hemma – hos de som begår brotten! Så har det aldrig tidigare varit i historien! Män har i alla tider haft övertaget och kunnat kontrollera händelseförloppen där de betett sig illa, och kunnat lägga över skulden på kvinnor, men ett glastak har nu spruckit.

”Det är bland de tydligaste, men etiskt svåraste maktskiften svenska internet sett på länge. Det är ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen.”

Emanuel Karlsten

Makten är inte längre hos de stora mediehusen. Makten är hos folket. Sociala medier har hjälpt kvinnor att organisera sig politiskt. Kvinnor har organiserat sig till makt – något som tidigare verkar ha varit privilegierat nästan enbart för män i alla tider. De senaste dagarna kan vi alla ha skrivit historia – alla tillsammans.

Men vad händer imorgon?

Frågan är hur länge till som makten är hos folket. För idag är det Google, Facebook, Youtube och Apple som styr algoritmerna. Så länge maktfördelningen är som den är just nu så kan det hända att vi är invaggade i en falsk trygghet. För vad händer egentligen om en kvinnofientlig psykopat plötsligt får kontrollen och makten över Google? Det vill jag aldrig veta svaret på.

Men det är morgondagens problem! Idag kan vi fira att skulden förhoppningsvis inte längre är kvinnors att bära och att det finns en liten, svinnande chans att män faktiskt lyssnar och förstår den här gången! Låt oss alla hoppas och tro på att vrålet inte ljuder för döva öron. Att intresset inte försvinner lika fort som det uppstod. Vi behöver fortsätta prata om det här under en lång tid nu, för att bibehålla intresset som skapats, och alla försöka se till att minska antalet framtida brott. Din berättelse gör skillnad!

Vad är det som fått dig att engagera dig i #metoo-kampanjen? Hur har du påverkats av kampanjen? Har du själv använt taggen eller kommenterat hos någon annan som gjort det? Vad tänker du om hela fenomenet?

Gör skillnad tillsammans

Dela också gärna vidare den här artikeln, för ökad förståelse i samhället för #metoo-kampanjen och alla efterföljande upprop! Tillsammans gör vi skillnad.

Äldre inlägg

© 2018 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑