Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Personlig utveckling (sida 1 av 12)

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

Vad är HUMOR?

Med nästan osannolik tajming så publicerades Grotescos senaste avsnitt Ladies Night – ett psykologiskt drama, på SVT Play, under natten till i lördags.

Att tajmingen är så precis i den offentliga diskursen tyder på att vad som händer nu – via sociala medier – har bubblat under ytan under alldeles för lång tid.

”Del 3 av 8: Ladies Night – ett psykologiskt drama.

Emma Molin vill få en plats i Grotescogängets manusgrupp. Men att som kvinna ta sig fram i en mansdominerad humorvärld visar sig både svårare och farligare än hon trott.

Medverkande: Henrik Dorsin, Per Andersson, Micke Lindgren, Hanna Dorsin, Rikard Ulvshammar, Emma Molin, Jakob Setterberg, Emma Peters, Linus Eklund-Adolphson, Anna Vnuk, Per Gavatin och Jonas Kahnlund. Grotesco är tillbaka med ny absurd humor om svensk mentalitet och vardag.”

SVT

Kvinnor har synat maktstrukturerna i sömmarna och mer förändring kommer troligtvis att ske, nu framöver. Håll i er, grabbar!

För övrigt:

  1. Lägg märke till hur många kända män som är med i avsnittet. Och hur många kvinnor som inte är det.
  2. Notera hur många kvinnor som syns i bild och hur länge de har taltid, jämfört med männen.
  3. Håll utkik efter vilka som skrev manuset.

När jag såg punkt nummer 3, i slutet på avsnittet, så skrattade jag så jag grät i flera minuter.

BONUS:

Spana också in hela pilotavsnittet för serien WINNING – en satir över patriarkatet, som SVT aldrig godkände för publicering, år 2013.

”2013 skrev vi, Sara Haag och Liv Strömquist, synopsis och gjorde en pilot på en serie som hette WINNING (efter Charlie Sheens berömda respons på skandalerna kring honom när han fick sparken från komediserien ”Two and a half men”, och det ledde till att han fick en annan, helt egen serie).

I slutänden fick vi nej från SVT, dom ville inte producera och sända WINNING.

Men i ljuset från #metoo, med vittnesmål och inlägg från så många kvinnor över hela världen, och dom skakande berättelserna samlade under #tystnadtagning här i Sverige, kände vi att det kunde vara intressant att dela detta med er. Och att det var synd att serien aldrig producerades då för 4 år sen. Här är en presentation av serien och en länk till piloten. Se, läs, gilla och dela om du känner för det. WINNING – en satir över patriarkatet.

En komisk dramaserie om hur mäns och kvinnors villkor skiljer sig åt i Sverige 2013. Där vi vill belysa sociala strukturer och beröra mer svårupptäckta skillnader än tex olika lön för lika arbete.”

Sara Haag och Liv Strömquist

Nu finns hela pilotavsnittet alltså till beskådan på youtube, och direkt här på filmklippet nedan. NJUT!

 

Vad handlar #Metoo-kampanjen egentligen om?

Det är många känslor i omlopp, och det kan vara svårt för många att finna lugn till att förklara pedagogiskt för personer som är oinsatta i ämnet vad det är som egentligen händer. Men frågor är bra! Det ökar möjligheterna för att fler förstår samhällsproblemet i sin helhet, vilket också är målet med den här kampanjen. Jag ska försöka förklara så bra jag kan, nedan, vad #metoo-kampanjen egentligen handlar om.

Lyssna och förstå 

Är du man? Är du kvinna? Är du hen? Se filmklippet nedan innan du läser vidare.

Hur uppstod #metoo-kampanjen? 

För tio år sedan startade Tarana Burke the me too movement. Skådespelerskan Alyssa Milano uppmuntrade nyligen kvinnor att på sociala medier berätta om sina upplevelser av sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo för att uppmärksamma hur vanligt det är med sexuella ofredanden och övergrepp.

Varför behövs #metoo-kampanjen?

Jag har tidigare studerat brott i nära relationer. Vi kan kika på hur statistiken gällande brott i nära relationer ser ut, för att sedan ta en titt på statistiken över våldtäkter och sexualbrott, innan vi fortsätter resonera om varför den här sociala medier-kampanjen är viktig och vad du kan lära dig av den.

Brott i nära relationer

År 2012 fick Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) i uppdrag utav regeringen att göra en nationell kartläggning av brott i nära relationer. Kartläggningen genomfördes med hjälp av ett nytt frågeavsnitt i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), som BRÅ gör varje år. Då visade det sig att 6,8 procent av befolkningen utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation var då 7,0 procent och andelen män var 6,7 procent. I BRÅs undersökning från 2014 visade det sig att kvinnor utsätts för grövre våld, som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Brottsoffer för grov misshandel var då 29,1 procent kvinnor och 2,4 procent män.

Av de som uppgett att de utsatts för misshandel så uppgav totalt 24 procent av de som utsatts för misshandel, under 2015, att våldsutövaren var närstående till offret. Här anges att våldsutövaren är en närstående för kvinnor i 45 procent av händelserna, medan motsvarande andel för män är 10 procent. Kvinnor uppger oftare än män att misshandeln skett i en bostad (51 jämfört med 13  procent). Åldersgruppen 20–24 år är den grupp som till som störst andel har blivit utsatta för våld och misshandel (4,7 procent). Unga kvinnor 16–24 år är den åldersgrupp som har störst andel brottsoffer, gällande våld och misshandel. 82 procent av misstänkta våldsutövare, under 2015, är män.

Brottsförebyggande Rådet

Våldtäkt och sexuella trakasserier

Antalet anmälda våldtäkter har ökat med 41 procent under den senaste tioårsperioden. En ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft år 2005, vilket delvis kan förklara ökningen. Vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande rubricerades nu istället som våldtäkt. Efter att den nya lagen infördes ökade antalet anmälda våldtäkter fram till 2011. År 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen igen, då våldtäkt kom att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet (så kallad frozen fright, vilket är den absolut vanligaste reaktionen vid våldtäkt). I 96 procent av de anmälda våldtäktsbrotten var brottsoffren kvinnor, medan de i 4 procent av fallen var män. Personuppklaringsprocenten för våldtäkt är 11 procent.

”I majoriteten av de sexualbrott som rapporteras i NTU är förövaren en helt okänd person (69 %). I 21 procent av fallen var gärningspersonen en bekant, och i 10 procent av fallen en närstående. Sedan undersökningen inleddes har fördelningen när det gäller relation till gärningspersonen vid sexualbrott varierat något under årens lopp, och det går därmed inte att urskilja någon tydlig trend i resultaten. Man bör vara medveten om att det, precis som för hot- och misshandelsbrott, finns anledning att tro att händelser där personer har blivit utsatta för sexualbrott av en närstående och händelser där personer utsatts i en bostad, är särskilt underrepresenterade i undersökningen. Den typen av utsatthet kan upplevas som särskilt känslig och är därmed svår att fånga upp i en frågeundersökning.”

Brottsförebygggande rådet

Det är nog överflödigt av mig att tillägga att gällande statistiken över våldtäkter och sexualbrott i hemmet, och brott i nära relationer i hemmet, så bör det rimligtvis finnas ett enormt mörkertal gällande våldtäkter och sexualbrott i nära relationer.

Vad kan jag lära mig av det här?

Vi lär oss att kvinnor är svikna av vänner, svikna av lagar, svikna av samhället och det vidriga i situationen är att alla illdåd ständigt skylls på offren, i varje enskilt fall som lyfts. Kvinnor blir hotade, våldtagna, slagna och mördade dagligen och varenda minut. Precis just nu. Och ändå finns det ännu ingen samtyckeslag i Sverige! Istället för att männen tvingas bevisa att kvinnan VILLE leka våldtäkt så tvingas kvinnan försöka bevisa att hon inte ville. Att hon menade sitt ”nej”. Att hon menade att hon inte ville bli slagen. Att hon menade att hon inte ville ha sex. Att hon menade att hennes rädsla var sann.

”Jag hatar #metoo. Jag hatar att bli påmind. Jag hatar hur det äckliga tar sig in i min mobiltelefon. På min facebooksida. I mitt instagramfeed. Fyllt av äckel. Överallt. Över hela min vardag. Och även om jag hatar hur många vi är som fått stå ut vill jag inte påminnas mer. Inte på lunchrasten, i sovrummet eller på promenaden. För vems skull är #metoo?”

Emilia Westerström

Samtidigt som jag önskar att tystnaden kunde tala i ämnet så fungerar det uppenbarligen inte. Och jag menar att själva poängen med kampanjen – som jag ser det – är att tvinga män att LYSSNA och FÖRSTÅ omfattningen av problemen med sexuella trakasserier mot kvinnor. Nu tvingas män till att lyssna till kvinnors gemensamma, högljudda vrål!

(Inter)nationell strategi för jämställdhet viktigt

Men varför är det så viktigt att engagera män i den här frågan? För att det är viktigt att kommunicera jämställdhet i samhället, som en nationell och kommunikativ strategi, om man långsiktigt vill minska brott i nära relationer.

World Health Organisation (WHO) har sammanställt internationell forskning gällande vilket vetenskapligt stöd det finns för interventioner som förebygger mellanmänskligt och självförvållat våld. Tre av dessa sju interventioner beskrivs som: 5) Främja jämställdhet för att förebygga våld mot kvinnor. 6) Förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. 7) Minska våld genom att identifiera våldsutsatta samt tillhandahålla vård och stödprogram.

I Socialdepartementets arbete ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” anges det som en nyckelstrategi att engagera män och pojkar i det våldsförebyggande arbetet. Anledningen till detta anges ha många skäl: Dels eftersom majoritet av alla män varken utövar våld eller har överseende med våldshandlingar, dels eftersom könsrelaterat våld också berör män direkt eller indirekt i alla åldrar, oavsett socioekonomisk och etnisk bakgrund, samt eftersom män också oftast har större möjligheter att påverka centrala institutioner och sociala strukturer, enligt Socialdepartementet.

Eftersom 82 procent av våldsutövare är män – och 96 procent av brottsoffren till anmälda våldtäktsbrotten är kvinnor – så är det viktigt att kommunicera feminism och jämställdhet för att minska antalet i brott i nära relationer. Detta är alltså ett problem som måste hjälpas med strukturella åtgärder, men också med kommunikativa åtgärder.

Varför bör vi lyssna på mäns bekännelser?

Jag tänker att svarstaggen #ihave och #ididit är ett utmärkt sätt för män att kunna svara att de har lyssnat och förstått. Låt männen få vara delaktiga. 

”Enda sättet fram här är ju en konstruktiv och öppen diskussion, och raljans stänger alla sådana försök med en smäll. Det blir bara ännu större skillnad mellan OSS (som raljerar och lajkar) och DOM som begår övergrepp, trots att det rent statistiskt naturligtvis finns överlappning. Vi måste sluta dela upp människor och goda och onda, vi måste sluta prata om bra och dåliga män, och istället prata om bra och dåliga beteenden. Hashtaggen #ihave försöker göra just det, även om den än så länge är mindre än #metoo.

Nina Åkestam

Att enskilda män nu pekas ut och stängs av från diverse verksamheter är såklart en helt fantastisk utveckling. Kvinnor blir betrodda! Men att fokusera på enskilda förövare bör inte vara fokus i den här kampanjen. Vi bör fortsätta tala om mäns brott som generella brott. Kampen för kvinnors rättigheter blir inte lösta av att en enskild person blir sparkad. Låt oss lyfta blicken och fortsätta se helheten för vad den är.

”Jag påminner er ifall ni råkat tappa fokus: detta handlar alltså om män som genom livet begått övergrepp i olika former och grader och som nu får en massa cred och poäng för att de berättar om dem. Känner ni den sura smaken i munnen? Känner ni hur det vrider om i magen? Det gör jag.

Natashja Blomberg

Jag instämmer till viss del i kritiken mot att män nu plötsligt obestraffat talar fritt om sina sexuella trakasserier, direkt i offentlighetens ljus. Samtidigt kan jag tycka att det är bra att kända ansikten erkänner sina ”pojkstreck” som brott och tar på sig skämshatten för att uppmuntra andra män att förstå vad sexuella trakasserier är och att i princip varenda man är skyldig till det på något sätt. Brott mot kvinnor handlar väldigt sällan om nån främling i en buske.

”Enskilda förövare (i det här fallet Harvey Weinstein) kan sätta en boll i rullning, men de är varken problemet eller lösningen. Att Weinstein får sparken och blir lämnad av sin fru är helt rimligt med tanke på vad han har gjort, men det löser inte problemet med sexuella övergrepp alls. Låt oss därför tacka Harvey för uppmärksamheten och sluta prata om honom nu. Risken annars är att det blir ”en riktig våldtäktsman”-retorik av det hela, alltså att en man måste bete sig lika makalöst som Weinstein för att det ska ”räknas”; han blir den ”normala” förövaren. Det tjänar ingen på.”

Nina Åkestam

Jag ser egentligen heller inget motsägelsefullt med att män också använder hashtaggen #metoo. Som tidigare nämnt drabbas även män av den här typen av problem, och att de också känner sig stärkta och vågar ta till orda om vad de har utsatts för ser jag som något positivt. Alla som någon gång har drabbats vet hur ensam och skamfylld en kan känna sig efter att ha fallit offer för sexuella trakasserier, och alla som önskar sig stöd bör få det. Är du man? Visa din empati. Är du kvinna? Visa din empati.

”Med tanke på #metoo. Tro inte ni är säkra för att ni träffar feministmän, själv blev jag utsatt av en ambassadör för FATTA MAN. Ville bara säga det.”

Annika Ström

Men givetvis kan jag förstå många personers frustration! Det kan finnas en baktanke med mäns interagerande. Män som kallar sig själva ”snälla” behöver nödvändigtvis inte vara det i praktiken. Kvinnoföraktet finns överallt och alla män som delar #metoo, #ihave och #ididit gör det nödvändigtvis inte för kvinnors skull. Så höj inte män, som erkänner, till skyarna. Skämmas den som skämmas bör. Men det är bra att andra män får se ”vanliga” eller kända personer erkänna sexuella trakasserier – vad som tidigare kanske setts som ”pojkstreck” – som brott.

Brott mot kvinnor är en mansfråga (ej kvinnofråga)

Det bör inte vara kvinnors uppgift att lära sig att inte lita på män. Det borde vara mäns uppgift att förtjäna kvinnors tillit. Och varje person som är förälder bär ett stort ansvar för att hjälpa sitt barn till ett jämställt samhälle. Men vi som är föräldrar till pojkar bär ett enormt ansvar.

Jag är förälder till en helt fantastisk 2,5-åring. Jag gör allt jag kan för att lära mitt barn om feminism. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna i mitt liv att lära honom prata om känslor. Att lära honom vara en bra vän. Att lära honom respektera sina medmänniskor.

Exempelvis tycker jag att det är otroligt viktigt att låta min son utforska fler möjligheter än de få som normen och samhället bestämt för honom. Jag vill att min son ska få öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper får flickor öva på från tidig ålder, vilket ger dem ett enormt försprång socialt. Pojkar som får chansen att öva upp sina sociala förmågor får också ett försprång – och då inte minst den dagen som de inleder en kärleksfull relation eller den dagen de blir föräldrar.

Sociala medier möjliggör det omöjliga

Den utbredda stereotyp-bilden av hur brottsoffer i nära relationer är tenderar att vara ”en kvinna som är passiv och med dåligt självförtroende”, enligt forskning. Veronica Ekström, doktorand i socialt arbete, menar att den offentliga diskursen om den våldsutsatta kvinnan behöver problematiseras.

Jag är förvånad över att en hel del personer nu plötsligt förstår och accepterar vidden av problemen, och skriver om det. Det gör mig uppriktigt förvånad. Det kan knappast vara en nyhet. Men att så många kvinnor skriver om ämnet samtidigt verkar ha gett en kraftfull effekt.

Tack vare den här sociala medier-kampanjen, där många kvinnor och män förstår att nidbilden inte stämmer, så nyanseras bilden av hur ett brottsoffer ”bör” vara. Fler förstår att ett typiskt offer sällan är en så kallad ”offertyp”. Kampanjen har också bidragit till att nyansera den offentliga diskursen om hur offer ”är”. Sociala medier har hjälpt kvinnor att ta bort bladet från munnen, lyft bort skulden från kvinnors axlar och lagt skulden där den hör hemma – hos de som begår brotten! Så har det aldrig tidigare varit i historien! Män har i alla tider haft övertaget och kunnat kontrollera händelseförloppen där de betett sig illa, och kunnat lägga över skulden på kvinnor, men ett glastak har nu spruckit.

”Det är bland de tydligaste, men etiskt svåraste maktskiften svenska internet sett på länge. Det är ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen.”

Emanuel Karlsten

Makten är inte längre hos de stora mediehusen. Makten är hos folket. Sociala medier har hjälpt kvinnor att organisera sig politiskt. Kvinnor har organiserat sig till makt – något som tidigare verkar ha varit privilegierat nästan enbart för män i alla tider. De senaste dagarna kan vi alla ha skrivit historia – alla tillsammans.

Men vad händer imorgon?

Frågan är hur länge till som makten är hos folket. För idag är det Google, Facebook, Youtube och Apple som styr algoritmerna. Så länge maktfördelningen är som den är just nu så kan det hända att vi är invaggade i en falsk trygghet. För vad händer egentligen om en kvinnofientlig psykopat plötsligt får kontrollen och makten över Google? Det vill jag aldrig veta svaret på.

Men det är morgondagens problem! Idag kan vi fira att skulden förhoppningsvis inte längre är kvinnors att bära och att det finns en liten, svinnande chans att män faktiskt lyssnar och förstår den här gången! Låt oss alla hoppas och tro på att vrålet inte ljuder för döva öron. Att intresset inte försvinner lika fort som det uppstod. Vi behöver fortsätta prata om det här under en lång tid nu, för att bibehålla intresset som skapats, och alla försöka se till att minska antalet framtida brott. Din berättelse gör skillnad!

Vad är det som fått dig att engagera dig i #metoo-kampanjen? Hur har du påverkats av kampanjen? Har du själv använt taggen eller kommenterat hos någon annan som gjort det? Vad tänker du om hela fenomenet?

Gör skillnad tillsammans

Dela också gärna vidare den här artikeln, för ökad förståelse i samhället för #metoo-kampanjen och alla efterföljande upprop! Tillsammans gör vi skillnad.

Vågar du berätta om dina personliga utmaningar?

Precis som någon så vänligt påpekade om inlägget Ung och lovande så är det inte bara unga kvinnor som drabbas av utbrändhet, utan även män drabbas! Men varför ser vi sällan män tala öppet om utbrändhet, och andra svåra och personliga motgångar?

Mäns personliga motgångar osynliggörs

Statens medieråd menar att det är stor skillnad på hur män och kvinnor presenteras i medier.  Män får ofta uttala sig som experter och talespersoner, liksom exempelvis i egenskap av politiker. Trots att det nästan är lika många män och kvinnor på politiska poster i riksdagen så är det ändå ett överrepresentativt antal män som får medialt utrymme, i svenska medier. Kvinnor framställs som bärare av en personlig erfarenhet oftare än hur män vinklas. Det är också vanligare att kvinnor får representera allmänheten.

”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Den globala undersökningen Who makes the news – Global Media Monitoring Project Report 2010, visar att andelen nyhetsinslag eller artiklar med en kvinna som huvudsakligt nyhetssubjekt (det vill säga den person som en artikel eller ett tv/radio-inslag handlar om) var 24 procent år 2010.

I Sverige var siffran något högre, 32 procent. Trots en förhållandevis hög medvetenhet och levande debatt om frågan, har andelen varit i princip den samma i Sverige sedan 1990-talet.”

Statens medieråd

Globalt sett är det fyra gånger vanligare att kvinnor definieras och presenteras utifrån sin familjesituation – som exempelvis fru eller mamma till någon – än att män gör det. Även om en kvinna omnämns med anledning av sin roll som politiker så presenteras hon ändå ofta utan sin yrkestitel, till skillnad från män.

Musgrove trotsar rådande normer

En person som bestämt sig för att göra skillnad i den här saken är Terron Musgrove. Musgrove är aktiv på flera sociala medier, och har en stark genomslagskraft på sociala medier, och då främst på LinkedIn! Det kan verka motsägelsefullt att Musgroves genomslagskraft har varit så stark på LinkedIn, där många är verksamma för att skapa nya affärer, medan Musgrove har valt att ha en helt annan approach i sin närvaro i medier. Han har nämligen valt att istället tala öppet om när han blev utbränd!

”När jag började fundera på hur jag skulle kommunicera så tog jag bort allt som handlade om företaget jag driver, tog bort allt som handlade om produkten jag vill sälja och tog bort allting som handlade om de framgångarna jag haft med olika klienter, som coach. Istället lät jag min story ta plats. Och min story, som har varit kantad av ganska många olika motgångar i mitt liv, den lät jag ta plats tillsammans med en känsla av hopp kring att jag har tagit mig från den motgången som jag då kanske berättar om. Så det jag egentligen gör när jag kommunicerar är att jag berättar om mig själv och vart jag har varit – utan filter, och utan att vara martyr. Jag tycker inte synd om mig själv, utan jag bara berättar om den situation jag haft med min utmattningsdepression. Jag berättar alltså om de utmaningar som jag har haft, men också om vart jag är idag.

Jag kände att jag måste vara ärlig med mig själv. Jag vill inte bara framstå som perfekt. Mina motgångar har bidragit till att göra mig till den starka personen som jag är idag. Inte bara mina framgångar. Därför tyckte jag att det var viktigt att börja prata om det. Folk förstår att man inte är perfekt. Man lär sig av sina motgångar och i sina motgångar växer man.”

Motpol till perfektionismen

Terron Musgrove arbetar som livs- och företagscoach på det egenstartade företaget Musgrove. Musgroves livsresa – innan han startade just det här företaget – var lång, och kantad av misslyckanden. När Musgrove valde att starta sitt eget coachningsföretag så ville han utgå från en så ärlig plats som möjligt.

”Vi har fått ett stort genomslag på LinkedIn och jag tror att en utav anledningarna till det är för att jag kanske har varit en motpol till mycket annat som har skrivits där. Bland annat så har det ju inte varit så vanligt att män visar sin sårbarhet på det sättet som jag har gjort. Att man öppet pratar om sina motgångar. När jag började skriva på LinkedIn så fanns det nästan bara personer som talade om hur om hur bra de var. Det var bara en massa skryt! När jag läste det så tänkte jag att ’det är så mycket mer till en människa än det här skrytet som pågår’. Jag var trött på snacket om hur bra man var på det senaste projektet, om att ‘nu har jag fått den här titeln’ och så vidare. Jag har sett en förändring till hur det är idag istället. En förändring där personer inte bara talar om sina framgångar, utan också om sina motgångar.”

Musgroves drivkraft bakom närvaron på sociala medier är att nå den vanliga människan, och att på något vis försöka bidra med något slags värde. Att försöka bidra till att få andra att göra mer gynnsamma val.

”Jag tror att många som följer mig på sociala medier börjar med att connecta med mig i min story och känner ett förtroende för mig och vad jag gör, kanske för att dom känner att de är på samma ställe där jag var idag. De connectar med vad vi har gemensamt. Personen kanske också har motgångar som liknar de motgångar jag har haft. Jag ger dem en känsla av hopp, energi och inspiration om att även om du är där du är idag – och det känns hopplöst – så går det att förändra den situationen du har, och jag är ett levande exempel på det. Jag gör inte det här för att skryta om det, utan bara förmedlar på ett enkelt sätt att ’Jag är inte där längre, och det är jag glad för’.”

Godhet skapar gynnsamma affärer

Men hur gör Musgrove då, rent konkret, i sin kommunikation? Vaknar han på morgonen och skriver om det första som han kommer på? Nej, Musgrove är inte spontan i sitt arbete med sociala medier. Han har en tydlig en idé om vad han främst vill prata om under en viss period. I våras talade han om sin utmattningsdepression och vad man kan lära sig av att ha varit i en utmattningsdepression. Nu talar han främst om när han befann sig i en skuldfälla och om hur det har påverkat honom.

”Min mission handlar inte om att skapa nya kunder. Den handlar om att hjälpa människor. På mina sociala medier så har jag bara erbjudit nånting som kostat pengar en gång. Jag har aldrig nämnt en tjänst som någon kan köpa av mig. Inte en enda gång. Jag har pratat om att jag är coach, men aldrig uppmanat till köp. Jag tror på att ’ge utan krav på att få’. När man gör det, och är i linje med den värderingen och egenskapen, så får man ändå. Jag tror på kraften att ge, utan krav på att få.

Den dagen jag vaknar och tänker ‘hur mycket pengar ska jag tjäna idag?’, den dagen har jag förlorat. Så har jag tidigare tänkt, men det har aldrig lett mig dit jag vill. Vill jag ha mer av vad jag har i mitt liv idag så behöver jag vara mer i mina nya värderingar, för det är det som har fungerat.”

Tusen tack!

Tusen tack, Musgrove, för att du delade med dig av dina tankar om hur en kan variera sig för att skapa en stark genomslagskraft på sociala medier!

Min förhoppning med den här artikeln är att jag hoppas fler män känner sig inspirerade till att våga tala mer om sina personliga erfarenheter, både på sociala medier och med varandra 

Kvinnor som inte hjälper varandra hamnar i helvetet

Foto: Johanna Bergsro

Johanna och Siranee har skapat ett fantastiskt nätverk för influencers, här i Göteborg!

Tack vare nätverket så har jag fått en hel del nya insikter, och förhoppningsvis har jag själv kunnat bidra med nya kunskaper och insikter från mina studier och mitt arbete. Tanken med nätverket är att alla ska kunna dela med sig av tips och att hjälpa, stötta och lyfta varandra!

”En plats där inga frågor är dumma och där alla anstränger sig för att komma med bra svar. Så härligt och bra för kreativiteten! Män har alltid varit bra på att bilda allianser och partnerskap, vi behöver också bli det för ett mer jämnlikt samhälle!”

Ellie, Citycatwalk

Så fint beskrivet av Ellie, tycker jag! På Ellies medieplattform Citycatwalk skriver hon mer om alla fantastiska influencers, här i Göteborg. Supertips för dig som är nyfiken och vill få ny inspiration i livet!

Om mig skrev hon såhär fint, på Girl Power när den är som bäst:

”Maja Hurtigh är så där briljant och med i allt som händer som jag bara någonsin kan drömma om att vara. Medie och kommunikationsvetare som sjunger vackrare än en kolibri och som bloggar och ”grammar” om livet som ung, ensamstående mamma.”

Ellie, Citycatwalk

Ellie själv är en sann senior inom bloggvärlden och har bloggat sedan år 2007. Hennes karriär började på Textilhögskolan i Borås! En av hennes senaste trendspaningar kan du läsa om på Trendspaning i Göteborg: Pärlglans.

Vi deltar på Skapande Verksta:

Emelie Babunovic | Emma – På smällen | Ellie – Citycatwalk | Martina Johansson | Yvonne Strandvik Gumbo FotoLiselotte | Mikaela Sönchen | Jessica Karlsson | Sandra Petersson | Pernilla Lantz | Malin Apel | Anna – NazimasmatochhemSiranee – Thaimorsan | Johanna – Enklaknep |

Äldre inlägg

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑