Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Samhällsdebatt (sida 1 av 5)

Hur skyddar jag barn från sexuella trakasserier?

Under de senaste dagarna så har det kommit flera nya upprop, i anslutning till #metoo-kampanjen. Det handlar om en stor mängd med upprop och vi kan garanterat räkna med många, många fler framöver.

Christina Florin, professor i kvinnohistoria, menar att #metoo-kampanjen kan jämföras med rörelsen för kvinnlig rösträtt, enligt DN. Under dessa dagar skriver vi alla historia.

Illustration från Rädda Barnens handbok ”Stopp! Min kropp!”

Men av alla hashtaggar som har kommit, under de senaste dagarna, så är det hashtaggen #tystiklassen som har berört mig mest. För den hashtaggen kommer från och handlar om barn.

Barn gör som vuxna gör

Nu, i anslutning till #metoo-kampanjen, så har alltså många barn vågat ta till orda, med hashtaggen #tystiklassen.

Det är förstås fantastiskt modigt av alla barn att våga berätta, men det är också så otroligt tragiskt att den här hashtaggen ska behövas. Hur många barn är det egentligen som drabbas av sexuella trakasserier och övergrepp ?

I Sverige utsätts ett av fem barn för sexuellt utnyttjande, enligt Treskablinoll.

”Sexuellt utnyttjande av barn är ett allvarligt samhälls­problem i Sverige idag. Lågt räknat är det tre barn i varje klass som blir utsatta för sexuella övergrepp. Färska siffror säger nu att ett av fem barn utsätts i Sverige.* 90% av förövarna är en nära anhörig till barnen och tillsammans med förskolor kan vi förebygga problemen genom att lära barn och vuxna integritet.”

Förskolebrevet

Treskablinoll är en organisation som är grundad av retorikern och barnrättskämpen Elaine Eksvärd, som också upprättade Förskolebrevet. Förskolebrevet handlar om hur förskolor kan arbeta mot sexuella trakasserier och är skapad för att skickas ut som en uppmaning och guide till alla förskolor som vill arbeta förebyggande, mot sexuellt utnyttjande.

När kan jag prata om sexuella trakasserier? 

Faktum är att du kan börja lära ditt barn om kroppslig integritet redan när barnet är litet. 

Du, som förälder eller pedagog, kan faktiskt göra stor skillnad för barn gällande detta ämnet, redan från barnets födsel.

Hur vi pratar med barn om sexuella övergrepp kan skilja sig åt mellan olika åldrar, men grundbudskapet i alla samtal är helt enkelt: ”Du har ensamrätt till din egen kropp!”. Det är ett budskap som barn i alla åldrar kan förstå.

”Tvinga inte barnet att kramas, pussas eller sitta i knäet. Ställ frågan ”Vill du sitta hos mormor?” istället för att ge kommandot ”Sätt dig nu hos mormor”. Det hjälper barnet att förstå att man inte måste vara nära andra människor om man inte vill. Det hjälper också barnet att själv känna efter – om det här känns ja eller känns nej – och i förlängningen att sätta gränser.

[…]

När någon säger nej, jag vill inte, då får man inte fortsätta. Då gör man den personen ledsen eller arg, eller rädd. Barn som lär sig lyssna på andras signaler lär sig också att själv kunna lyssna på sina egna känslor och sätta gränser för sig själv.”

Rädda Barnen

Har du aldrig pratat med ditt barn om sexuella trakasserier innan? 

Enligt Rädda Barnen är det ett gyllene tillfälle för dig att prata med barn, om barns rätt till sin egen kropp, i samband med att media rapporterar om det.

”Det kan kännas besvärligt att prata om den här typen av frågor, inte minst att hitta rätt tillfälle. Ett tips är att ta upp samtalsämnet i samband med att media rapporterar om det.”

Rädda Barnen

Nu är det alltså ett gyllene tillfälle att prata med barn om sexuella trakasserier och övergrepp.

Nedan följer en enkel guide till hur och varför du kan prata med ditt barn om sexuella trakasserier och övergrepp, som är sammanställd utifrån Rädda Barnens handbok Stopp! Min kropp!.

Respektera barns kroppar

Förklara att endast barnet självt har rätt till sin kropp, och ingen annan. 

Bara barnet bestämmer vem barnet ska krama, och barnet måste respektera när andra inte vill ha kramar av barnet.

”Tyvärr är det vanligt när små barn utsätts för övergrepp, att förövaren är någon de känner och kanske tycker om. Därför är det bra att lära barn att det är okej att säga nej även till folk man tycker om, till exempel om ett äldre syskon vill leka en lek man själv inte vill.”

Rädda Barnen

Det är okej för barnet att säga ”nej” och ”stopp” till andra som vill ta på kroppen, även om det handlar om en person som barnet tycker om. Det är okej att säga ”nej” och att säga ”stopp” till alla som vill pussas, kramas och kittlas. Vuxna och andra barn måste respektera barnets rätt till sin egen kropp genom att sluta pussas, kramas och kittlas.

Den här ”gulliga” videon, som blev viral för några år sedan, hoppas jag du inte längre tycker är så ”söt”.

Som förälder kan en ju vilja kramas och kittlas i oändlighet, men det betyder ju inte att barnet alltid vill få en massa pussar och kramar. Så när barnet säger ”nej” så bör man som regel alltid sluta så fort barnet säger ”nej” eller ”stopp”, och tydligt visa att en respekterar barnets integritet.

Varför är det viktigt? 

För vad lär sig barnet annars? Jo, att deras åsikt inte spelar någon roll och att andra människor har rätt till deras kroppar. Men också att de själva har rätt till andras kroppar närhelst dom vill pussas och kramas.

För om barn tror att vuxna har rätt till deras kroppar, vad händer då när barnen sedan blir vuxna och sexuellt aktiva? Då kan förstås barnens erfarenheter leda till att de själva inte respekterar ord som ”nej” och ”stopp” i vuxen ålder, och blir därmed de som i framtiden begår sexuella övergrepp och våldtäkter. Fruktansvärda resultat som kan bli till följd av föga genomtänkta val en gör när barnen är små.

Därför ser jag det som en otroligt viktig uppgift för alla föräldrar och pedagoger att lära barn om respekt för orden ”nej” och ”stopp”.

Bra hemlisar känns bra i magen

Nästa steg till att lära barn om sexuella trakasserier är att lära barnen att endast hemlisar som känns bra i magen är okej hemlisar. 

Bra hemlisar känns bra i magen och dåliga hemlisar kan göra att man får ont i magen.

Skärmklipp från boken ”Liten”, av Stina Wirsén, i samarbete med Brottsoffermyndigheten

Det är viktigt att lära barn att det är okej att hålla hemlisar som känns bra i magen, men att barnen ska berätta om de hemlisar som känns dåligt i magen, samt att barnen själva bestämmer vem de ska prata med om hemlisen.

Arbeta förebyggande 

Brottsoffermyndigheten har skapat hemsidan Jagvillveta, som arbetar för att utbilda barn om deras rättigheter vid brott.

Hemsidan Jagvillveta är anpassad för barn under 8 år, barn mellan 8 till 13 år och barn mellan 14 till 17 år.

En bok som rörde mig till tårar på Stadsbiblioteket, under en kall vinterdag när jag var föräldraledig, var boken Liten, som författaren Stina Wirsén har skrivit. Den boken finns nu att läsa på Jagvillveta, direkt på länken här.

Skärmklipp från boken ”Liten”, av Stina Wirsén, i samarbete med Brottsoffermyndigheten

Läs boken för alla barn du känner!

Vad mer kan jag göra? 

Rädda barnen har utformat en enkel guide till hur du kan prata med ditt barn om kroppen och integritet. 

Du kan beställa hem handboken Stopp! Min kropp! från Rädda barnen, alldeles gratis. Det gjorde jag för två år sedan, och jag vill minnas att den kom inom ett par dagar. Du kan också beställa handboken via nätet och få handboken med ett klick här. Kanske kan du läsa handboken direkt här.

Beställ Rädda Barnens handbok till dig själv, men också gärna till mormor och morfar, farmor och farfar, syskon, kusiner, vänner, andra småbarnsföräldrar, kollegor, förskolan, skolan, dansskolan, fotbollsklubben, och så vidare.

Tipsa dem också om organisationen Treskablinoll och Förskolebrevet!

Dela förstås också gärna den här artikeln vidare, för ökad förståelse hos vänner och bekanta.

Är du ett barn som är drabbat? 

Är du barn? Bara du bestämmer vad du ska göra med din kropp. Vuxna som gör sånt som får dig att må dåligt kan få hjälp med att sluta. Behöver du hjälp nu? Ring 112.

Rädda Barnen

Vill du prata med någon om vad som har hänt? Ring 0200-77 88 20. De svarar mellan klockan 15.00-18.00, under måndagar till söndagar. Samtalet är gratis och du får vara anonym om du vill.

BRIS

Du kan också ringa numret 116 111, eller chatta med BRIS under dagtid.

Är du vuxen, och orolig för ett barn? 

Rädda Barnen

Föräldrar eller andra vuxna kan få stöd via Rädda Barnens föräldratelefon och mail, 020-786 786 eller foraldrar@rb.se. Du kan välja att vara anonym. Rädda Barnens mottagning för barn och ungdomar i utsatta livssituationer: 08-698 90 00.

BRIS

BRIS tar emot samtal från vuxna som behöver någon att prata med kring frågor och oro som rör barn. Du kan välja att vara anonym. BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50

Vågar du berätta om dina personliga utmaningar?

Precis som någon så vänligt påpekade om inlägget Ung och lovande så är det inte bara unga kvinnor som drabbas av utbrändhet, utan även män drabbas! Men varför ser vi sällan män tala öppet om utbrändhet, och andra svåra och personliga motgångar?

Mäns personliga motgångar osynliggörs

Statens medieråd menar att det är stor skillnad på hur män och kvinnor presenteras i medier.  Män får ofta uttala sig som experter och talespersoner, liksom exempelvis i egenskap av politiker. Trots att det nästan är lika många män och kvinnor på politiska poster i riksdagen så är det ändå ett överrepresentativt antal män som får medialt utrymme, i svenska medier. Kvinnor framställs som bärare av en personlig erfarenhet oftare än hur män vinklas. Det är också vanligare att kvinnor får representera allmänheten.

”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Den globala undersökningen Who makes the news – Global Media Monitoring Project Report 2010, visar att andelen nyhetsinslag eller artiklar med en kvinna som huvudsakligt nyhetssubjekt (det vill säga den person som en artikel eller ett tv/radio-inslag handlar om) var 24 procent år 2010.

I Sverige var siffran något högre, 32 procent. Trots en förhållandevis hög medvetenhet och levande debatt om frågan, har andelen varit i princip den samma i Sverige sedan 1990-talet.”

Statens medieråd

Globalt sett är det fyra gånger vanligare att kvinnor definieras och presenteras utifrån sin familjesituation – som exempelvis fru eller mamma till någon – än att män gör det. Även om en kvinna omnämns med anledning av sin roll som politiker så presenteras hon ändå ofta utan sin yrkestitel, till skillnad från män.

Musgrove trotsar rådande normer

En person som bestämt sig för att göra skillnad i den här saken är Terron Musgrove. Musgrove är aktiv på flera sociala medier, och har en stark genomslagskraft på sociala medier, och då främst på LinkedIn! Det kan verka motsägelsefullt att Musgroves genomslagskraft har varit så stark på LinkedIn, där många är verksamma för att skapa nya affärer, medan Musgrove har valt att ha en helt annan approach i sin närvaro i medier. Han har nämligen valt att istället tala öppet om när han blev utbränd!

”När jag började fundera på hur jag skulle kommunicera så tog jag bort allt som handlade om företaget jag driver, tog bort allt som handlade om produkten jag vill sälja och tog bort allting som handlade om de framgångarna jag haft med olika klienter, som coach. Istället lät jag min story ta plats. Och min story, som har varit kantad av ganska många olika motgångar i mitt liv, den lät jag ta plats tillsammans med en känsla av hopp kring att jag har tagit mig från den motgången som jag då kanske berättar om. Så det jag egentligen gör när jag kommunicerar är att jag berättar om mig själv och vart jag har varit – utan filter, och utan att vara martyr. Jag tycker inte synd om mig själv, utan jag bara berättar om den situation jag haft med min utmattningsdepression. Jag berättar alltså om de utmaningar som jag har haft, men också om vart jag är idag.

Jag kände att jag måste vara ärlig med mig själv. Jag vill inte bara framstå som perfekt. Mina motgångar har bidragit till att göra mig till den starka personen som jag är idag. Inte bara mina framgångar. Därför tyckte jag att det var viktigt att börja prata om det. Folk förstår att man inte är perfekt. Man lär sig av sina motgångar och i sina motgångar växer man.”

Motpol till perfektionismen

Terron Musgrove arbetar som livs- och företagscoach på det egenstartade företaget Musgrove. Musgroves livsresa – innan han startade just det här företaget – var lång, och kantad av misslyckanden. När Musgrove valde att starta sitt eget coachningsföretag så ville han utgå från en så ärlig plats som möjligt.

”Vi har fått ett stort genomslag på LinkedIn och jag tror att en utav anledningarna till det är för att jag kanske har varit en motpol till mycket annat som har skrivits där. Bland annat så har det ju inte varit så vanligt att män visar sin sårbarhet på det sättet som jag har gjort. Att man öppet pratar om sina motgångar. När jag började skriva på LinkedIn så fanns det nästan bara personer som talade om hur om hur bra de var. Det var bara en massa skryt! När jag läste det så tänkte jag att ’det är så mycket mer till en människa än det här skrytet som pågår’. Jag var trött på snacket om hur bra man var på det senaste projektet, om att ‘nu har jag fått den här titeln’ och så vidare. Jag har sett en förändring till hur det är idag istället. En förändring där personer inte bara talar om sina framgångar, utan också om sina motgångar.”

Musgroves drivkraft bakom närvaron på sociala medier är att nå den vanliga människan, och att på något vis försöka bidra med något slags värde. Att försöka bidra till att få andra att göra mer gynnsamma val.

”Jag tror att många som följer mig på sociala medier börjar med att connecta med mig i min story och känner ett förtroende för mig och vad jag gör, kanske för att dom känner att de är på samma ställe där jag var idag. De connectar med vad vi har gemensamt. Personen kanske också har motgångar som liknar de motgångar jag har haft. Jag ger dem en känsla av hopp, energi och inspiration om att även om du är där du är idag – och det känns hopplöst – så går det att förändra den situationen du har, och jag är ett levande exempel på det. Jag gör inte det här för att skryta om det, utan bara förmedlar på ett enkelt sätt att ’Jag är inte där längre, och det är jag glad för’.”

Godhet skapar gynnsamma affärer

Men hur gör Musgrove då, rent konkret, i sin kommunikation? Vaknar han på morgonen och skriver om det första som han kommer på? Nej, Musgrove är inte spontan i sitt arbete med sociala medier. Han har en tydlig en idé om vad han främst vill prata om under en viss period. I våras talade han om sin utmattningsdepression och vad man kan lära sig av att ha varit i en utmattningsdepression. Nu talar han främst om när han befann sig i en skuldfälla och om hur det har påverkat honom.

”Min mission handlar inte om att skapa nya kunder. Den handlar om att hjälpa människor. På mina sociala medier så har jag bara erbjudit nånting som kostat pengar en gång. Jag har aldrig nämnt en tjänst som någon kan köpa av mig. Inte en enda gång. Jag har pratat om att jag är coach, men aldrig uppmanat till köp. Jag tror på att ’ge utan krav på att få’. När man gör det, och är i linje med den värderingen och egenskapen, så får man ändå. Jag tror på kraften att ge, utan krav på att få.

Den dagen jag vaknar och tänker ‘hur mycket pengar ska jag tjäna idag?’, den dagen har jag förlorat. Så har jag tidigare tänkt, men det har aldrig lett mig dit jag vill. Vill jag ha mer av vad jag har i mitt liv idag så behöver jag vara mer i mina nya värderingar, för det är det som har fungerat.”

Tusen tack!

Tusen tack, Musgrove, för att du delade med dig av dina tankar om hur en kan variera sig för att skapa en stark genomslagskraft på sociala medier!

Min förhoppning med den här artikeln är att jag hoppas fler män känner sig inspirerade till att våga tala mer om sina personliga erfarenheter, både på sociala medier och med varandra 

Ung och lovande

Det finns så mycket jag vill säga och så många tankar och spaningar jag vill dela med dig här på majahurtigh.se, men när tentamens ska skrivas, inlämningar ska skickas in, intervjuer ska göras och skrivas, arbete ska göras, och så vidare, parallellt med att en förkylning plötsligt kommer  överraskande, så får jag bromsa mig själv och fundera på vad som är viktigast i mina prioriteringar. Jag får ta mig själv ”back to basics”.

Back to basics

När jag frågar mig själv vad som är viktigast för mig, i mina prioriteringar, så är mitt svar oftast:

  1. Min son
  2. Studierna
  3. Arbetet
  4. Bloggen
  5. Sociala medier (som jag som Medie- och Kommunikationsvetare borde ha någorlunda koll på)

Släkt, vänner och bekanta får den tid som finns på helgerna bortom familjemys, matlagning, städning, vabb och så vidare. Kanske inte helt olikt hur det ser ut i andra småbarnsfamiljer?

Alla saker som står listade ovan gör jag ju för mig själv och min skull och för att jag tycker att det är roligt, men ”Min hälsa” finns inte ens med på den mentala listan förrän när jag emellanåt reflekterar över att det borde få finnas med. När en förkylning attackerar en så borde en nog tänka ”Nu är det dags att dra ned på tempot”, men i mitt huvud så finns det knappt med som ett alternativ. Jag kan sitta uppe på nätter och gå upp på tidiga morgnar för att hinna med alla ”Vill” och ”Måsten” trots huvudvärk, lingonvärk, förkylning, hosta och så vidare, just för att jag tycker om att alltid lära mig mer och känna att jag utvecklas. Mitt i alla ”Vill” och ”Måsten” så är det lätt hänt att jag glömmer bort min hälsa, tills situationen helt enkelt blir ohållbar.

Hur ser dina vardagsprioriteringar ut? Vad är viktigast för dig?

EDIT: We can’t do it!

Unga kvinnors hälsa blir allt sämre, vilket jag tycker är helt fruktansvärt. Förutom att kvinnor förväntas ta ett enormt stort ansvar i relationer, hem, studier, arbete och så vidare så nästan uppmuntras kvinnor till att inte lyssna på sig själva och till hur de mår.

”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”

Äldre manlig läkare

I serien Edit: We can’t do it så får tittaren följa Fanna Ndow Norrby som träffar unga vuxna som har drabbats av utmattningssyndrom. Där uppges det att fyra gånger så många kvinnor som män är sjukskrivna på grund av stressrelaterade sjukdomar. I ett avsnitt citerar neuropsykologen Agneta Sandström en äldre manlig läkare som ska ha sagt till en utbränd person att ”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”. Med andra ord så förringades utbrändheten med att det är något enkelt och flyktigt som kvinnor drabbas av. Istället för att samhället ser det här som en alarmerande nationell katastrof, så har fenomenet alltså växt sig så stort att det till och med har fått ett eget begrepp, som också förminskas.

Varför drabbas unga kvinnor? Kan utbrändheten som drabbar unga kvinnor helt enkelt handla om att kvinnor, ända från barnsben, inte uppmuntras till att sätta egna gränser?

Kvinnor hålls utanför arbetsmarknaden 

Enligt statistiken hos både Statistiska Centralbyrån och Universitetskanslerämbetet så är det mest unga kvinnor som studerar vidare på universitetet.

”Totalt sett har kvinnor högre utbildningsnivå än män. Det är särskilt tydligt i åldrarna 25–34 år. Mer än hälften av kvinnorna i den här åldern har läst vidare efter gymnasiet. Andelen personer som är högutbildade, alltså har läst vidare i tre år eller mer, är 36 procent. Om man tittar på männen som är 25–34 år så är det 23 procent som har samma utbildningsnivå. Det är ungefär 50 procent fler kvinnor som är registrerade vid svenska universitet och högskolor jämfört med män, något som sedan visar sig i statistiken över andelen högutbildade. Under läsåret 2015/16 var 403 000 studenter registrerade i grundutbildningen, av dem var 243 000 kvinnor och 160 000 män.

De som är äldst på arbetsmarknaden, 55–64 år, är lågutbildade i störst utsträckning. Det gäller särskilt bland männen där 20 procent inte har läst vidare efter grund- eller folkskola.”

Statistiska Centralbyrån 

Det är också mest unga kvinnor som går in i väggen. Själv känner jag en oräknelig mängd vänner som har gått in i väggen, och det är min största skräck att själv drabbas. Fast i själva verket tror jag att min svåra förlossning (då jag fick havandeskapsförgiftning och låg nära döden, vilket du kan läsa mer om på Ska vi som fött barn inte få vara sjuka? på Aftonbladet) gjorde att min kropp reagerade som om jag fick en sorts utmattningssyndrom, och att må så dåligt som jag gjorde då vill jag aldrig göra igen. Därför försöker jag ofta påminna mig själv om att jag ibland även behöver sätta min hälsa i första rummet, även om jag gärna vill så mycket mer än vad en enda människa möjligen rimligtvis kan hinna med.

Kan det finnas ett samband mellan äldre mäns lägre andel högskoleutbildade och unga kvinnors val av högre studier? Finns det ett förakt gentemot högskoleutbildade, som håller kvinnor kvar på universitetet? Har universitetsstudier blivit ännu en ursäkt för att hålla kvinnor utanför arbetsmarknaden?

Ung och lovande

En vän till mig sa för en tid sedan att ”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”. Vad säger det egentligen om vårt samhälle och den press som ställs på unga och unga vuxna idag? I den norska serien Ung och lovande, som just nu sänds på SVT Play, tycker jag att den pressen skildras målande.

”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”

Väninna i karriären

Är du ”ung och lovande”? Har du barn som är det? Varför tror du att unga kvinnor känner en så stor press på att leverera, dygnet runt? Är det rimliga krav som ställs?

Foto: Geralt, Pixaby

Look for the helpers

Vad som har hänt i London inatt är fruktansvärt. Vad som är nästan lika hemskt är att det har blivit en vana för många (inklusive mig själv) att läsa om den här typen av händelser. Det är svårt att ta till sig hemskheterna som händer. Asylboenden brinner och folk blir överkörda och knivhuggna på skolor, broar och gator. Det är lätt att vilja dra täcket över sig, glömma allt och somna om. 


Huffington Post

Känner du till normaliseringsprocessen? Den innebär att i en nära relation blir våld långsamt likställt med en normal vardag, och som något oproblematiskt för både våldsutövaren och offret. I mörka ögonblick får jag dem hemskaste föraningarna och likställer världspolitiken, terrorattacker och västvärldens invånares mottagande med normaliseringsprocessen. Det känns som om våldet bara eskalerar, medan ingen gör något för att hjälpa och förändra situationen till det bättre. 

Men då påminner jag mig om vad som hände min vän Susanna. Dagen innan terrorattacken i Stockholm, nu i vår, tappade Susanna bort sin mobiltelefon. Hon ringde telefonen, och personen på andra änden lovade att möta upp henne och lämna över telefonen till henne. På dagen för terrorattacken – dagen efter hon tappat mobilen – var Susanna på Hötorget, samtidigt som terrorattacken pågick på Drottninggatan. Den som hade hittat hennes mobiltelefon lugnade hennes vänner och bekanta via mobiltelefonen. Morgonen efter kunde Ali – som bott i Sverige i endast ett år, men talade perfekt svenska – lämna över telefonen till henne. 

Look for the helpers. När jag söker efter hjälpare så ser jag många. Svenska Niklas – en alien i London – gjorde vad han kunde för att hjälpa. De som var överlevare fick hjälp på hotell i närheten. Polisen var på plats inom 8 minuter och räddade alla. 

Hjälparna är många, och jag tänker envist fortsätta leta efter dem mer än de som förstör. 

Mediernas nya verklighet 

Skärmdump från Resumé

Det har varit intressant för mig att följa  händelseserien om Mats Qviberg och Metro den senaste tiden. Mats Qviberg köpte upp Metro och inledde sin karriär som medieägare med att tala ut i Nyheter Idag och Gomorron Sverige om hur han skulle rensa upp sin personalstyrka från ”stalinister” – vilket han då menade var förändringsobenägna personer.

Jag tycker dels det har varit intressant med hans egna utspel, Metros gensvar och övriga mediers gensvar – och nu hans plötsliga försäljning av sin andel. Det ska bli intressant att se hur tidningen hämtar sig nu efter detta (om läsarna har intresserat sig i ämnet). Det är nästan så man undrar om hela alltet var ett spel för gallerierna, för att öka Metros försäljning efter Qvibergs avhopp. Händelseförloppet har fått mig att fundera mycket på hur vårt samhälle kommer att utvecklas. Tidigare funderingar i ämnet ventilerade jag under rubriken Tidningarnas dödsera.

Jag läste nyligen en artikel i GP med Sandra Rönnsved och Emelie Johansson, från Ung Media Sverige, där dem bland annat förklarade att unga knappt syns i medier. När Ung Media Sverige och Svenska Journalistförbundet presenterade undersökningen “Unga i Media”, i mars 2014, visade det sig att av totalt 4 614 pappers- och webbartiklar fick unga upp till 25 år komma till tals i 4,4 procent av fallen.

Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag funderar på vad det kan bero på. Är det för att unga inte har så mycket klokt att säga? Är det för att unga inte hunnit åstadkomma nåt? Eller är det för att vi vill bespara unga från att säga något genant idag, som de får ångra senare?

Snart kommer en ny lag bli verklighet, där unga inte får ha konton på internet om de är under 16 år, utan målsmans tillstånd. Det kan hända att Sverige inför en 13-årsgräns, men just nu är det lika sannolikt att gränsen blir på 16 år. Liksom Emanuel Karlsten skriver så innebär det att 15-åringar får ha sex och köra moppe, men får inte finnas på Facebook utan målsmans tillåtelse. Tänk er en verklighet där unga inte får synas i medier. Är det så att unga inte har något vettigt att säga om vi väljer att inte låta dem höras? Kan det då inte bli så att unga känner att de inte finns om vi gömmer dem under lagar och ordningsregler? Om medier inte lyfter ungas röster i etern, och de själva inte får hävda sig, vad kommer hända med samhället då?

Frågorna får mig att stanna upp och applicera det hela på händelsen med Qviberg och Metro. Är det verkligen så att företagsägare som Qviberg – och deras politiska åsikter – inte finns om vi tystar dem i offentligheten? Vad händer om vi alltid väljer att sätta en munkavel på alla som talar om sin personal som stalinister?

 Tänk om det är så att vi rör oss mot en tid då kommunikatörer och journalister kommer regera fullständigt i den offentliga debatten. Tänk om grävande journalister plötsligt inte finns? Tänk om alla politiker består av kommunikatörer? Tänk om alla chefer består av kommunikatörer? Tänk om alla anpassar sig så till dagordningen att inget obekvämt får komma till tals alls eller ens hamna i blickfånget? Tänk om munkaveln gör att alla börjar ljuga? Tänk om det gör att alla slutar lyssna?

Jonas Gardell har fått otroligt mycket kritik för sin artikel där han beskriver att han vill lyssna på oliktänkande. Ett tillvägagångssätt som jag tycker är otroligt klokt och förnuftigt. För vad händer om vi slutar prata med oliktänkande och bara lyssnar på de som tycker som oss själva? Vad händer om bara en viss typ av person får synas i medierna? Jag tänker att det omöjligen kan vara den rätta vägen att gå. Vad tror du? 

Äldre inlägg

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑