Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Kategori: Samhällsdebatt (sida 1 av 5)

Look for the helpers

Vad som har hänt i London inatt är fruktansvärt. Vad som är nästan lika hemskt är att det har blivit en vana för många (inklusive mig själv) att läsa om den här typen av händelser. Det är svårt att ta till sig hemskheterna som händer. Asylboenden brinner och folk blir överkörda och knivhuggna på skolor, broar och gator. Det är lätt att vilja dra täcket över sig, glömma allt och somna om. 


Huffington Post

Känner du till normaliseringsprocessen? Den innebär att i en nära relation blir våld långsamt likställt med en normal vardag, och som något oproblematiskt för både våldsutövaren och offret. I mörka ögonblick får jag dem hemskaste föraningarna och likställer världspolitiken, terrorattacker och västvärldens invånares mottagande med normaliseringsprocessen. Det känns som om våldet bara eskalerar, medan ingen gör något för att hjälpa och förändra situationen till det bättre. 

Men då påminner jag mig om vad som hände min vän Susanna. Dagen innan terrorattacken i Stockholm, nu i vår, tappade Susanna bort sin mobiltelefon. Hon ringde telefonen, och personen på andra änden lovade att möta upp henne och lämna över telefonen till henne. På dagen för terrorattacken – dagen efter hon tappat mobilen – var Susanna på Hötorget, samtidigt som terrorattacken pågick på Drottninggatan. Den som hade hittat hennes mobiltelefon lugnade hennes vänner och bekanta via mobiltelefonen. Morgonen efter kunde Ali – som bott i Sverige i endast ett år, men talade perfekt svenska – lämna över telefonen till henne. 

Look for the helpers. När jag söker efter hjälpare så ser jag många. Svenska Niklas – en alien i London – gjorde vad han kunde för att hjälpa. De som var överlevare fick hjälp på hotell i närheten. Polisen var på plats inom 8 minuter och räddade alla. 

Hjälparna är många, och jag tänker envist fortsätta leta efter dem mer än de som förstör. 

Mediernas nya verklighet 

Skärmdump från Resumé

Det har varit intressant för mig att följa  händelseserien om Mats Qviberg och Metro den senaste tiden. Mats Qviberg köpte upp Metro och inledde sin karriär som medieägare med att tala ut i Nyheter Idag och Gomorron Sverige om hur han skulle rensa upp sin personalstyrka från ”stalinister” – vilket han då menade var förändringsobenägna personer. 

Jag tycker dels det har varit intressant med hans egna utspel, Metros gensvar och övriga mediers gensvar – och nu hans plötsliga försäljning av sin andel. Det ska bli intressant att se hur tidningen hämtar sig nu efter detta (om läsarna har intresserat sig i ämnet). Det är nästan så man undrar om hela alltet var ett spel för gallerierna, för att öka Metros försäljning efter Qvibergs avhopp. Händelseförloppet har fått mig att fundera mycket på hur vårt samhälle kommer att utvecklas. Tidigare funderingar i ämnet ventilerade jag under rubriken Tidningarnas dödsera

Jag läste nyligen en artikel i GP med Sandra Rönnsved och Emelie Johansson, från Ung Media Sverige, där dem bland annat förklarade att unga knappt syns i medier. När Ung Media Sverige och Svenska Journalistförbundet presenterade undersökningen “Unga i Media”, i mars 2014, visade det sig att av totalt 4 614 pappers- och webbartiklar fick unga upp till 25 år komma till tals i 4,4 procent av fallen. 

Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag funderar på vad det kan bero på. Är det för att unga inte har så mycket klokt att säga? Är det för att unga inte hunnit åstadkomma nåt? Eller är det för att vi vill bespara unga från att säga något genant idag, som de får ångra senare? 

Snart kommer en ny lag bli verklighet, där unga inte får ha konton på internet om de är under 16 år, utan målsmans tillstånd. Det kan hända att Sverige inför en 13-årsgräns, men just nu är det lika sannolikt att gränsen blir på 16 år. Liksom Emanuel Karlsten skriver så innebär det att 15-åringar får ha sex och köra moppe, men får inte finnas på Facebook utan målsmans tillåtelse. Tänk er en verklighet där unga inte får synas i medier. Är det så att unga inte har något vettigt att säga om vi väljer att inte låta dem höras? Kan det då inte bli så att unga känner att de inte finns om vi gömmer dem under lagar och ordningsregler? Om medier inte lyfter ungas röster i etern, och de själva inte får hävda sig, vad kommer hända med samhället då? 

Frågorna får mig att stanna upp och applicera det hela på händelsen med Qviberg och Metro. Är det verkligen så att företagsägare som Qviberg – och deras politiska åsikter – inte finns om vi tystar dem i offentligheten? Vad händer om vi alltid väljer att sätta en munkavel på alla som talar om sin personal som stalinister?

 Tänk om det är så att vi rör oss mot en tid då kommunikatörer och journalister kommer regera fullständigt i den offentliga debatten. Tänk om grävande journalister plötsligt inte finns? Tänk om alla politiker består av kommunikatörer? Tänk om alla chefer består av kommunikatörer? Tänk om alla anpassar sig så till dagordningen att inget obekvämt får komma till tals alls eller ens hamna i blickfånget? Tänk om munkaveln gör att alla börjar ljuga? Tänk om det gör att alla slutar lyssna? 

Jonas Gardell har fått otroligt mycket kritik för sin artikel där han beskriver att han vill lyssna på oliktänkande. Ett tillvägagångssätt som jag tycker är otroligt klokt och förnuftigt. För vad händer om vi slutar prata med oliktänkande och bara lyssnar på de som tycker som oss själva? Vad händer om bara en viss typ av person får synas i medierna? Jag tänker att det omöjligen kan vara den rätta vägen att gå. Vad tror du? 

Tidningarnas dödsera 

Mats Qviberg – ny ägare för Metro – inleder sin nya karriär som publicist med att försöka tysta ner sina journalister. Nöjesguiden listar alla händelser. 

Journalister är experter på kommunikation och det är förstås en riktigt dålig idé att försöka framställa sig själv som en så kallad ”sanningssägare” och samtidigt tysta andra. Det är både en skamlig handling av honom, och samtidigt också skadligt för tidningens varumärke. Att försöka skapa en tystnadsspiral på en tidningsredaktion, i ett demokratiskt land, är en vansinneshandling. 

Kommer läsaren att acceptera tidningen Metro framöver? Eller är kanske den stora frågan här kanske huruvida folk kommer att läsa tidningar överhuvudtaget, i framtiden? 

Självklart kan jag inte låta bli att dra parallellen till att den här händelsen kanske också handlar om tidningarnas död. 

Ju mer jag tänker på ”tidningarnas död” som ett möjligt scenario, desto mer logiskt blir det. Vart läser jag i huvudsak mina nyheter? På Facebook, liksom de flesta unga gör idag. 


Personer mellan 16 och 25 år ägnar i genomsnitt uppemot 40 timmar i veckan åt internet. För unga mellan 16-25 år är Facebook en viktigare nyhetskälla än både tv, radio och dagstidningar, enligt Svenskarna och Internet 2016

Förutom statligt stöd: Vad är det egentligen som förordar att tidningar kommer överleva den här eran? 


Känner du till appen Omni? På Omni kan du – helt gratis – läsa nyheter som scannats av från andra tidningar och sammanfattats till appen. 

Jag frågar mig: Varför skulle folk välja att köpa en reklamklottrad tidning när man kan läsa nyheter gratis? Varför inte bara följa gratis nyhetsappar – eller, för den delen, skribenter direkt på Facebook? Varför inte välja ut särskilda forskare på sociala medier, och bara börja följa dom? 

Kanske överlever tidningarna om de vänjer sig vid att inte leva på annonsintäkter, och låter läsaren betala för att slippa reklam – liksom konceptet Spotify och HBO erbjuder? 

Feministiskt att dela lika på föräldrapenningen? 


För några veckor sedan publicerades en artikel på ETC om min erfarenhet av sjukvården efter förlossningen. Isabelle Strengbom skrev på ett väldigt bra och nyansrikt sätt om min erfarenhet och när jag läste andra människors reaktioner av händelsen på nätet så fann jag en slags styrka och kände att jag ville och orkade utveckla mitt resonemang. När Strengbom skrev så hade hon ett begränsat antal tecken att förhålla sig till – vilket såklart påverkade vad som var möjligt att få med i nyhetsartikeln – och jag visste på förhand att en debattartikel egentligen helst ska bestå av max 3500 tecken, men jag kände det som om en mur vältes och orden bubblade ur mig som en fors. Det resulterade i en lång artikel som publicerades idag på Aftonbladet! 


Håller du med mig om att kvinnors rätt till sjukvård efter förlossning borde vara en självklarhet? 

Klimakteriet-kobra 

När jag söker efter kvinnliga förebilder över 30+ så får jag söka inom min närmsta krets, eftersom kvinnor i den ålderskategorin sällan syns i medier. Där jag kunnat hitta dom regelbundet hittills är i Svensk Damtidning och i Gudrun Sjödéns nyhetsbrev. Annars verkar kvinnor på 30+ vara svåra att finna. Och om vi snackar kvinnor på 50+ så är dom definitivt osynliga i olika medier. Men just därför prenumererar jag på både Svensk Damtidning och Gudrun Sjödéns nyhetsbrev, eftersom jag upplever det som otroligt givande att kunna se och läsa om framgångsrika och inspirerande kvinnor. För visst finns dom! Jag tycker det är löjligt att kvinnor ska ha ett ”bäst före”-datum bara för att kroppen slutar släppa ifrån sig ägg. Är kvinnans duglighet endast baserad på huruvida hon kan föda barn eller inte? Nej, självklart inte. 


Se kobras senaste avsnitt Klimakteriet Kobra, SVT Play! Dokumentären är både viktig och framtidsdanande, och hjälper till med att sätta agendan mot vad jag tror kommer vara det allra trendigaste att vara, inom kort – nämligen kvinnor på 40+. Något som jag tror är bra att ha i åtanke när vi marknadsför framöver. 

Så stort GRATTIS till dig som är kvinna och som någon gång passerar 30+! Jag tror att inom en snar framtid så kommer du att vara den mest attraktiva målgruppen att nå. Inte för att du ska agera som en målgrupp som vill ta bort sina rynkor, utan för att ditt tyckande kommer att anses vara värdefullt och agendasättande. Det är unga kvinnor som nu kommer börja längta efter att vara och se ut som du. 

Äldre inlägg

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑