Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Sida 2 av 69

Vem vet? Inte jag!

Januari handlar ju generellt sett ofta om avstämningar och utvärderingar, precis som Clara ”Bossbloggen” Löfvenhamn skrev, häromdagen. Och även jag har funderat på vilken riktning jag ska låta majahurtigh.se ta, under år 2018!

En månad är förstås lång tid, så vilka storslagna planer har jag nu då kommit fram till? Jo, precis allt och inget! Och med lite eftertanke så är det kanske inte så konstigt. För hur ska en egentligen kunna begränsa sig i en värld som är oändlig, utan att fråga vad du som läser här faktiskt vill se mer av?

Vad vill du se mer av?

Så nu vänder jag mig till dig, som ofta säkert är mer expert på innehållet i majahurtigh.se än vad jag själv är.

Vad vill du se mer av, på majahurtigh.se, på Facebook, Instagram och LinkedIn? Berätta gärna om vad DU vill! Vad önskar du dig? Varmt välkommen med alla dina tankar!

Svara gärna på min läsarundersökning, här på länken! 

Om du kan tänka dig att hjälpa mig till att bli bättre så är jag dig förstås oändligt tacksam! Du behöver förstås inte svara på allt, utan kan svara på det du hinner och vill svara på. I sin helhet tar frågeformuläret cirka 3-5 minuter att besvara.

Tusen tack för all din hjälp!

Vad tycker du om att se och läsa om här? Är det något särskilt du har funderat på som du gärna skulle vilja se mer av/mindre av?

Lilla Filmfestivalen

Den här månaden har passerat som i ett vakuum! Jag förstår verkligen inte vart tiden tar vägen.

De senaste veckorna så har jag som sagt mer eller mindre gått i ide och spenderat mer tid med nära vänner och familj. Men det innebär inte alls att jag har gått sysslolös! Tvärtom så har det mesta startats upp igen, och vi har också hunnit med en hel del vintermys-aktiviteter.

Lilla Filmfestivalen

I helgen som gick var jag och sonen exempelvis bland annat på Lilla Filmfestivalen, här i Göteborg, med min syster!

Under en timmes tid så visades flera olika kortfilmer, som hanterade både lättsamma och djupa ämnen. En av mina favoritfilmer var en kortfilm som var helt skapad i vattenfärg!

Det var en så otroligt fin kortfilm som gjorde att jag till och med rördes till tårar. Filmen handlade om regndroppar som blev till liv och gömde sig från solens strålar, som fick dem att försvinna upp, i luften. Jag blev verkligen djupt berörd av symboliken i den här filmen! På drops-film.dk kan den nyfikna få se mer av kortfilmen.

Sen så var många av filmerna av mer humoristisk karaktär, och på något skumt vis så är det så fint att höra fullsatt biosalongs besökare – stora som små – skratta hjärtligt åt en liten larv som, gång på gång, fiser under tio minuters tid.

Det här var nog också första gången som jag och min plutt var på bio tillsammans! Vid något tillfälle så var han lite fundersam över att många barn pratade under filmen, men när jag förklarade att de andra barnen kanske inte förstod att man skulle vara tyst under filmen så nickade han allvarligt. Själv så satt E så fint och stilla, och var tyst nästan hela tiden, förutom när han skrattade högt tillsammans med resten av salongens besökare! När det spelades musik som signalerade att något läskigt skulle hända så höll han inte för ögonen – utan öronen. Klokt! Så brukar jag också göra, haha!

Efter bion tog vi en liten promenad till Haga för att fika på mitt nya favoritkafé Hebbe Lelle, på Haga Nygata. Och jag vet inte varför jag känner så, men när jag ser honom såhär så tycker jag plötsligt att E har blivit så stor!

Jag läste någon gång att en som förälder och vuxen har som störst möjlighet att påverka sina barn när barnen är under 4 år. Den insikten smärtar mig så otroligt mycket! För vad betyder det, egentligen? Kommer jag bara få ha min ”bebis” i ett år till? Kommer jag snart att vara helt sjukt ocool, i hans ögon? Jag hoppas verkligen inte det…

Du som är förälder vet säkert vad det är jag menar att jag oroar mig inför! Att kunna se in i ett litet barns ögon som fullständigt tindrar mot dig är liksom helt ojämförbart med allt annat, här i livet. Att inte längre kunna se det i sina barns ögon måste vara så smärtsamt 💔

Hur små/stora är dina barn? När blev du ”ocool” i deras ögon? Hur hanterade ni det, tillsammans?

Så lunka vi så småningom

Under julledigheten så har jag haft en fullt medveten sociala medier-paus (med lite småfusk på Facebook och Instagram)! Jag har bland annat uppdaterat om julafton, nyårsafton och det gångna året, men annars så har det faktiskt varit ganska så lugnt och tyst från mig, på nätet. Och det är väl för att vi också har haft det lugnt och skönt hemma!

Närmsta kretsen – bästa festen 

Alla julledighetens dagar har liksom smält ihop med varandra och mitt fokus har gått från att blicka utåt – mot omvärlden – till att fullständigt blicka inåt och till min närmsta krets. Så lyxigt att få några dagar dedikerade till familj och nära vänner! Ärligt talat så har det känts otroligt skönt och härligt att ha haft möjligheten till att fokuserat på helt andra saker under några veckor. Jag har inte direkt känt en brådska att kicka igång året med en smäll, utan tycker att det är skönt att ha tagit det lite lugnt. Kanske är vi många som känner så?

Nu lyfter vi blicken 

Men nu börjar jag känna att jag så sakteligen börjar komma tillbaka till vardagsflödet igen! De senaste veckorna har jag redan hunnit vara i Stockholm (på mitt första styrelsemöte för Ung Media Sverige), varit på sonens 3-årskontroll hos BVC (hos samma BVC-sköterska som jag hade när jag var liten!), samt haft förra terminens sista inlämningar och seminarium på Göteborgs Universitet. Och den här veckan drar vårterminens första kurs igång! Så nu kommer förmodligen inspirationen och kreativiteten börja gödas och flöda som vanligt här igen.

Hur mår du, efter jul, mellandagar och nyår? Är vardagen redan i full gång eller lunkar du också in i det nya året, så sakteligen?

Mitt 2017

Vilket händelserikt år jag fick, år 2017! Jag är så glad och tacksam för all hjälp och allt förtroende som jag fått i min famn, under det senaste året. År 2018 kommer att handla om att förvalta alla dessa förtroenden, efter bästa förmåga! Och det hoppas jag förstås kunna göra med bravur.

Men vad hände egentligen år 2017? Vilka förtroenden har jag fått? Vad har jag gjort under året och vad vill jag göra annorlunda nästa år? För tredje året i rad besvarar jag samma frågor igen, och för den nyfikna har jag även lagt in svaren från år 2015 (från enochenhalvmeter.se) och 2016!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? 

Svar 2015: Jag var mamma! Jag flyttade utomlands! Jag separerade! Jag flyttade tillbaka till min hemstad Göteborg! Jag fick följa mitt barns första år! Är jag helt slut? Oh, ja. Kaosår delux.

Svar 2016: Jag och sonen flyttade till ett eget hem. Jag har aldrig tidigare bott själv med ett litet barn!

Svar 2017: Min debattartikel Ska vi som fött barn inte få vara sjuka? blev publicerad hos Aftonbladet och jag blev förstasidan-nyhetsstoff för Etcetera. Även Göteborgs-Posten publicerade min debattartikel Barn borde få synas och höras fritt. Jag blev också styrelseledamot för första gången, och dessutom gånger två!

Foto: Kent Vilhelmsson

Genomdrev du någon stor förändring?

Svar 2015: Separerade, som sagt, och jag och min son flyttade till Göteborg.

Svar 2016: Vi flyttade, jag fortsatte med mina studier i Medie- och Kommunikationsvetenskap och sonen började på förskola! Vidare så har vi försökt få hemmet i ordning också, vilket sannerligen har varit ett eget projekt i sig. Räknas att julpynta som en stor förändring?

Svar 2017: Precis som många andra blev jag en del av #metoo-rörelsen, och mina artiklar – Vad handlar #metoo-kampanjen om?, Hur skyddar jag barn från sexuella trakasserier? och Vad har förändrats med #metoo-rörelsen? – har fått stor spridning! Jag är väldigt stolt och glad över att kunna säga att jag både tog del av och spred rörelsen ut i världen, och är stolt över att den i hög grad redan har lett till stora förändringar, och som förhoppningsvis leder oss till ännu fler omfattande förändringar framöver.

Blev någon av dina vänner föräldrar i år? 

Svar 2015: Nej, fortfarande all fokus på min bebbe.

Svar 2016: Ja! Min fina barndomsvän Ida blev mamma! OCH en fantastisk julklapp år 2016 var att höra att ännu en barndomsvän – som dessutom bor granne med mig – ska få barn i sommar. Hurra!

Svar 2017: Ja! Min barndomsvän Gabriella fick en son! Vi har sprungit på varandra ett par gånger med barnen under året och det är förvånande hur naturligt det känns att fler i min ålder börjar få barn. Jag erbjöd nog den första stora barnchocken i min bekantskapskrets, men det känns bara härligt att inte längre vara den stora nyheten på den fronten!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? 

Svar 2015: Den 14 februari – på alla hjärtans dag – sa bebis för första gången ett tydligt ”hej” till mig och sin pappa och vi lyckades till och med fånga det på film. Tårarna sprutade. Kommer också alltid minnas dagen då hjärtat gick sina tre första, stapplande, egna att utan hjälphänder. Åh, min lilla skatt, nu är du så stor och springer omkring!

Svar 2016: Es första dag på förskolan och min första dag på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet i Göteborg!

Svar 2017: Första dagen och alla dagar på Almedalsveckan! Det var mäktigt att få vara där, tycker jag. Den historiska staden, säkerhetspådraget, kändistätheten och nyhetsflödet var i en salig kombination att uppleva. Du som har möjlighet till att vara där, nu i sommar – åk!

Vilka länder besökte du? 

Svar 2015: Storbritannien! Bodde i London en kort period.

Svar 2016: Inga! Jag tror senaste året jag inte reste utomlands kanske var för 20 år sedan? Märkligt. Har faktiskt inte känt någon reselust alls, förutom en längtan att se min andra hemstad Stockholm igen i några dagar. Det är – galet nog – 2 år sedan jag var där senast.

Svar 2017: Sverige, Gotland och Stockholm – hehehe.

Bästa fixar-projekt? 

Svar 2015: Ojojoj… Sålde lägenheten i Stockholm och flyttade alla mina ägodelar till Göteborg. Tack och lov tog mina föräldrar över det projektet. Piuuuhhh!

Svar 2016: Det känns som om jag återupprepar mig som en papegoja nu, men lägenhetsfixet då, kanske? Det roligaste hittills har nog varit att julpynta ändå. Det har tagit lång tid att komma till själva inredandet av lägenheten! Hittills har det ju mest varit dom stora förändringarna i fokus.

Svar 2017: Mitt nya hem börjar faktiskt att likna ett riktigt hem nu! Nu i december så kom mina föräldrar och hjälpte mig snickra ihop två fåtöljer, en barnsäng och en TV-bänk! Nu är det kanske bara en TV, gardiner och lite fler tavlor som saknas för ett fullständigt komplett hem.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Svar 2015: Att få följa min sons uppväxt och framsteg. På ett år har han lärt sig sitta, krypa, stå, gå, äta och prata.

Svar 2016: Självklart har det varit roligt att följa Es andra år i livet också! Och uppslutningen till och det gemensamma ordnandet till Es dag gjorde mig riktigt glad! Som förälder värmer det verkligen hjärtat att få se sitt barn vara och få känna sig älskat.

Svar 2017: Den fantastiska responsen som majahurtigh.se haft den stora äran att få år 2017! Jag är så glad över att jag vågade nischa majahurtigh.se skarpare till kommunikation i början av året och att jag fortsatt våga göra min röst hörd genom bruset. Det har varit ett händelserikt år, inom kommunikation, med debatten om influencers, #metoo-rörelsen, samt nya och föränderliga medieplattformar!

Saknar du något från år 2017 som du vill ha år 2018? 

Svar 2015: Lugn och ro!

Svar 2016: Lugn och ro vore skönt nästa år också! Vi får se vilket år drömmen slår in, haha!

Svar 2017: Lugn och ro, förstås! Eller så får jag nöja mig med att acceptera att jag är en person som helt enkelt får leva nu och spara vilan till när jag ligger i graven.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Svar 2015: Kanske lite mer egentid framöver faktiskt vore gott för den här mamman, år 2016.

Svar 2016: Efter att inte själv ha sjungit så nämnvärt mycket dom senaste 2 åren så har faktiskt längtan efter att sjunga smugit sig på mig under den senaste tiden. Det är kanske dags att söka sig till musiken igen, så smått, år 2017?

Svar 2017: Unnat mig fler upplevelser! Kanske en spa-weekend kunde göra mig gott, år 2018? På tal om musik så tog musiken oväntat mycket plats på min instagram i år, vilket var roligt, men inget slår förstås upplevelsen av att musicera med andra!

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Svar 2015: Jag ångrar inget.

Svar 2016: Jag önskar att jag var lika disciplinerad till att inte titta på mobilen privat som jag är när jag studerar. Ska försöka lägga undan telefonen mer på min fritid, år 2017.

Svar 2017: Ödslat dyrbar tid och energi på meningslösa konflikter.

Favoritprogram på TV? 

Svar 2015: Downtown abbey, Vänner och Solsidan.

Svar 2016: Fröken Friman, förstås! Julkalendern i år måste ju ha varit den bästa nånsin, också.

Svar 2017: A Handmaid’s Tale, Better things, The Mindy Project, Insecure, SMILF, I Dickens magiska värld och Fröken Friman, förstås!

Bästa boken du läste i år? 

Svar 2015: Möjliga familjen.

Svar 2016: Har jag läst annat än studielitteratur i år? Studielitteraturen har dock varit fantastiskt intressant! Ärligt talat älskar jag utbildningen jag läser nu. Har verkligen hamnat rätt!

Svar 2017: Online Only, av författaren Martin Schori! Humoristiskt namn på boken förresten – eftersom den endast säljs som fysisk bok, hehe.

Största musikaliska upptäckten? 

Svar 2015: Jag har gått och blivit barnkörledare! Över 100 barn fick jag den stora äran att leda i ett musikalprojekt nu i höst – och nu i vår ska jag få vara med och leda en nystartad barnkör! Ska bli så spännande!

Svar 2016: Att jag längtar litegranna efter sången igen? Hoppas E ska vilja sjunga lite med mig år 2017 också… Tyvärr hann jag inte med barnkören under andra halvan av 2016, och det saknade jag verkligen.

Svar 2017: Att det är helt okej att streama live-konserter på 1 minut på sociala medier – ouppsjungen, förkyld och osminkad! Ibland är det enda rätta att bara kasta sig ut, och testa och köra.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? 

Svar 2015: Dels så har jag ju blivit mamma, och är fortfarande det på heltid, så vad har jag lärt mig mest av det? Jag skulle säga att jag lärt mig att vara mera tålmodig. Dels tvingade graviditeten mig att visa tålamod för mig själv, och när bebis sen kom så fick jag använda den erfarenheten till att vara tålmodig inför min stackars hjälplösa son som kunde vråla i timmar. Fortfarande när han har gnälliga eller rentav skrikiga stunder så får jag ta några extra djupa andetag och tänka orden – och gärna säga högt – ”Jag hör/ser att du är ledsen/arg/frustrerad” och ”Det är är inte lätt att vara liten” för att verkligen hjälpa mig själv och sonen sätta ord på vad som känns svårt för att enklare tasig igenom upplevelsen och därmed gärna också finna en lösning. Vissa dagar är tuffare än andra – men det går bra!

Svar 2016: Jag ÄLSKAR vad jag studerar nu! Har inte känts tråkigt en enda sekund, förutom all tiden jag var tvungen att vara sjuk och sen försöka komma ikapp, dock. Ärligt talat tycker jag verkligen dom här studierna är otroligt roliga. Jag hoppas glädjen håller i sig även dom kommande terminerna!

Svar 2017: Det har hänt så otroligt mycket roligt i år! År 2017 inleddes med att jag började arbeta på Balfe Arbman Communications AB i januari, att jag blev invald till Unga Journalisters styrelse i april och invald till Ung Media Sveriges styrelse i november. Jag blev också utvald till Månadens Medlem av Influencers of Sweden och snart kan jag också dela den glada nyheten om vart jag kommer göra min praktik, under våren 2018!

Största framgång på det privata planet?

Svar 2015: Jag vågade se att min livssituation inte fick mig att må bra och ändrade därmed på det.

Svar 2016: Jag är stolt över otroligt mycket som jag genomfört i år! Jag har flyttat, studerar, tar hand om E, hämtar och lämnar E på förskolan varje dag, roddar alla måltider och städning, knyter värdefulla kontakter, har fått många nya fina vänner… Jag är verkligen tacksam över allt jag fått i mitt liv totalt sett under 2016 och jag hoppas att jag har gett minst lika mycket tillbaka.

Något annat jag faktiskt är väldigt stolt över är att jag har hållt mig väldigt saklig i kontakten med Es pappa sedan separationen. Faktum är att han har varit hotfull mot mig och E vid ett flertal tillfällen sedan separationen. Senaste hotet löd att han skulle sluta skicka underhåll till oss (en blygsam summa, i relation till vad han påstår sig tjäna) efter att jag inte hade svarat på ett mail från honom på 1,5 dygn. Det är inte ett sunt resonemang och beteende. I kontakt med oss hintar han också ofta om att han läser den här bloggen – utan att ge till känna och prata öppet om att han läser den – vilket jag inte kan förstå. Min blogg handlar om mig och inte om E (ett aktivt val jag gjort). Det är väldigt små fragment om E som hamnar här. För mig är det obegripligt varför Es pappa kan tro att han kan lära känna E på något vis via bloggen. Framför allt lär E inte alls känna sin pappa om han bara sitter bakom en skärm och spionerar på honom – utan att ge sig till känna. Allt som händer i mitt liv hamnar förstås inte heller på bloggen. Det är väldigt mycket jag lämnar utanför och en blogg är inte en tillförlitlig källa att utgå från för att få veta vad som verkligen händer i någons liv. Hur som helst så trots hur ologisk och otrevlig Es pappa än har varit mot mig så har jag hållt mig väldigt saklig till ämnet i vår kontakt och jag stöttar honom när han vill ha verklig kontakt med E, i relation till vad jag tror är bäst för E. E har ju en pappa och det försöker jag inte på något vis dölja för E.

Svar 2017: Att jag lyckas ta hand om mig och min son så bra, på heltid! Vi lever och mår bra! Vad mer kan en egentligen begära av livet?

Foto: Moa Almeräng

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Svar 2015: Både ledsnare och gladare. 2016 vill jag kunna stanna upp oftare och känna ren lycka.

Svar 2016: Gladare! Det är verkligen skönt att kunna skriva det.

Svar 2017: Mycket gladare! Jag är så tacksam för allt förtroende jag får och att jag lyckas ta mig framåt och uppåt. Nästa år kommer handla om att förvalta det förtroendet efter bästa förmåga. Tackar också min lyckliga stjärna varenda dag för all hjälp och stöttning jag får av familj och vänner!

Något du önskade dig och fick?

Svar 2015: En förändrad livssituation. En annan framtid.

Svar 2016: Ny lägenhet och nytt hem till mig och E!

Svar 2017: Uppmärksamhet till majahurtigh.se och tilltro till mina kunskaper och förmågor gällande kommunikation.

Något du INTE önskade dig och fick?

Svar 2015: Givetvis har jag aldrig drömt om att bli ensamstående mamma, men utifrån att min son – som jag älskar över allt – kom till mig så är jag otroligt tacksam över att få den stora äran att bära huvudansvaret för hans liv och fostran. Min son, jag lovar dig att jag kommer göra mitt allra bästa för att du ska växa upp som och bli en trygg, snäll och glad individ.

Svar 2016: En sådan fantastisk uppbackning från familj och vänner! Det är jag oändligt tacksam för.

Svar 2017: Så många fantastiskt spännande nya vänner och bekanta! Wow! Det finns så många fantastiska människor där ute.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?

Svar 2015: Väcktes av sång av min sons pappa (tror det var första året han sjöng för mig på morgonen på min födelsedag! Bättre sent än aldrig) och fick ett enormt påskägg med praliner. Sen spatserade jag och älskade sonen i en vacker park i London under dagen och mötte en engelsk mamma med dotter i samma ålder som min son och blev bjuden på afternoon tea och hade lyxen att få med muffins hem gratis och åt sedan en sen middag hemma med sonens pappa.

Svar 2016: Jag minns inte min födelsedag år 2016! Det har nog aldrig hänt förut att jag glömt det. Jag tror det sammanföll med påskafton i år? Dock minns jag min födelsedagsfest, vilket var en väldigt rolig dag!

Svar 2017: För första året på många år valde jag att inte riktigt fira min födelsedag med dunder och brak. Dels kände jag att det inte riktigt hanns med i år, men jag tror också jag drabbades av en slags åldersnoja. Dock så överraskade min familj mig på morgonen och mina föräldrar ordnade en fantastisk födelsedagsmiddag. Och nu är jag 25 år fyllda och ser fram emot alla kommande födelsedagar!

På min födelsedag ordnade min familj en underbar födelsedagsmiddag när jag fyllde 25 år!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Svar 2015: Mer lugn och trygghet.

Svar 2016: Mera inre lugn och trygghet. Men också mera yttre intellektuell stimulans.

Svar 2017: Det ryktas om att barn inte blir lika sjuka efter att de fyllt 3 år, och att drabbas av färre sjukdomar under nästa år hade helt klart kunnat frigöra mer tid för mig i vardagen.

Vad fick dig att må bra?

Svar 2015: Min stöttande familj, mina nära vänner, nya fantastiska vänner (enligt Facebook har jag lärt känna över 70(!!!) nya personer i år. Vilket betyder att det faktiskt måste vara långt många fler. Phiu!), mysiga ögonblick och bus med sonen och en massa kaffe på stan i Stockholm, London och Göteborg.

Svar 2016: Min familj, mina vänner och så E, förstås. Studierna fick mig också att må väldigt bra.

Svar 2017: Min familj, vännerna, sonen och alla nya vänner och bekanta! Det här året har verkligen handlat om människor, för min del.

På midsommarafton samlades jag, familj och vänner på Västkusten!

Bästa nya människorna du träffade?

Svar 2015: Mina Stockholms-mammor/väninnor, mina London-mammor/väninnor och Göteborgs-mammor/väninnor. Nämnde jag att jag känner mig rätt utmattad och splittrad? Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt inte särskilt konstigt.

Svar 2016: Alla mina nya Göteborgs-mammor/väninnor! Har mött många fantastiska människor detta året och det är jag väldigt glad för.

Svar 2017: Alla nya vänner och bekanta jag mött, både i verkligheten och via sociala medier! Vilka stjärnor! Är så glad och tacksam för alla nya, spännande möten jag haft med så inspirerande personer under det senaste året.

Under året har jag exempelvis mött fantastiska Clara Löfvenhamn – Bossbloggen,Emilia Westerström,Malin – Göteborgsmamman – och Jenny – Jennyjenny,

Och Linda Hörnfeldt – Lalinda!

Mest stolt över?

Svar 2015: Mina bedrifter att lära känna så många nya människor, att ha vågat visa mig så sårbar för alla nya (och gamla och nygamla) människor jag mött, att jag lyckades vara så bra barnkörledare, att jag har vågat ta emot hjälp, att jag hanterat alla konflikter som uppstått i mitt liv så bra, att jag lyckats ta hand om mitt första barn i allt kaos som hänt. Att jag aktivt använt min fritid till att läsa på för att lägga en grund till och bli ännu bättre i mitt föräldraskap. Att jag faktiskt fortfarande är helt okej trots allt som hänt (peppar peppar).

Svar 2016: Att jag lyckas få livspusslet att gå ihop.

Svar 2017: Ja, att jag får livspusslet att fungera är förstås dels tack vare mig, men också tack vare min familj. Tusen tack för att ni alltid hjälper E och mig att få tiden att gå ihop! Annat jag är stolt över? Min son! Han är så kärleksfull, klok och omtänksam.

Foto: Moa Almeräng

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Svar 2015: Ta det lugnt. Skynda långsamt.

Svar 2016: Jag gjorde ett roligt test på nätet som egentligen bara gick ut på att se på ett filmklipp, ta en printscreen och se vilket ledord för 2017 som man fick. Orden jag fick var ”positiv energi”! Jag tänker tolka orden som att jag ska följa den positiva energin som möter mig, och låta mig ledas av den. Ofta försöker jag kämpa mig fram motströms (vet inte varför?), vilket inte alls behövs i mitt liv egentligen. Nu ska jag försöka att fortsätta göra sånt som bara gör mig glad! Det är okej att försöka sträva efter lycka.

Svar 2017: Vara mer omsorgsfull om mig själv. Det finns ju faktiskt bara en av mig och jag ska hålla i ett helt liv, för både mig och min familj.

Foto: Moa Almeräng

Hur har ditt 2017 varit? Vad var det bästa som hände under året och vad önskar du dig mer av, under år 2018? 

Ovanstående frågor är lånade från Clara (Underbaraclara) Lidström!

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑