Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Etikett: Aftonbladet

Ung och lovande

Det finns så mycket jag vill säga och så många tankar och spaningar jag vill dela med dig här på majahurtigh.se, men när tentamens ska skrivas, inlämningar ska skickas in, intervjuer ska göras och skrivas, arbete ska göras, och så vidare, parallellt med att en förkylning plötsligt kommer  överraskande, så får jag bromsa mig själv och fundera på vad som är viktigast i mina prioriteringar. Jag får ta mig själv ”back to basics”.

Back to basics

När jag frågar mig själv vad som är viktigast för mig, i mina prioriteringar, så är mitt svar oftast:

  1. Min son
  2. Studierna
  3. Arbetet
  4. Bloggen
  5. Sociala medier (som jag som Medie- och Kommunikationsvetare borde ha någorlunda koll på)

Släkt, vänner och bekanta får den tid som finns på helgerna bortom familjemys, matlagning, städning, vabb och så vidare. Kanske inte helt olikt hur det ser ut i andra småbarnsfamiljer?

Alla saker som står listade ovan gör jag ju för mig själv och min skull och för att jag tycker att det är roligt, men ”Min hälsa” finns inte ens med på den mentala listan förrän när jag emellanåt reflekterar över att det borde få finnas med. När en förkylning attackerar en så borde en nog tänka ”Nu är det dags att dra ned på tempot”, men i mitt huvud så finns det knappt med som ett alternativ. Jag kan sitta uppe på nätter och gå upp på tidiga morgnar för att hinna med alla ”Vill” och ”Måsten” trots huvudvärk, lingonvärk, förkylning, hosta och så vidare, just för att jag tycker om att alltid lära mig mer och känna att jag utvecklas. Mitt i alla ”Vill” och ”Måsten” så är det lätt hänt att jag glömmer bort min hälsa, tills situationen helt enkelt blir ohållbar.

Hur ser dina vardagsprioriteringar ut? Vad är viktigast för dig?

EDIT: We can’t do it!

Unga kvinnors hälsa blir allt sämre, vilket jag tycker är helt fruktansvärt. Förutom att kvinnor förväntas ta ett enormt stort ansvar i relationer, hem, studier, arbete och så vidare så nästan uppmuntras kvinnor till att inte lyssna på sig själva och till hur de mår.

”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”

Äldre manlig läkare

I serien Edit: We can’t do it så får tittaren följa Fanna Ndow Norrby som träffar unga vuxna som har drabbats av utmattningssyndrom. Där uppges det att fyra gånger så många kvinnor som män är sjukskrivna på grund av stressrelaterade sjukdomar. I ett avsnitt citerar neuropsykologen Agneta Sandström en äldre manlig läkare som ska ha sagt till en utbränd person att ”Men är du inte bara sådär lite tjejutbränd?”. Med andra ord så förringades utbrändheten med att det är något enkelt och flyktigt som kvinnor drabbas av. Istället för att samhället ser det här som en alarmerande nationell katastrof, så har fenomenet alltså växt sig så stort att det till och med har fått ett eget begrepp, som också förminskas.

Varför drabbas unga kvinnor? Kan utbrändheten som drabbar unga kvinnor helt enkelt handla om att kvinnor, ända från barnsben, inte uppmuntras till att sätta egna gränser?

Kvinnor hålls utanför arbetsmarknaden 

Enligt statistiken hos både Statistiska Centralbyrån och Universitetskanslerämbetet så är det mest unga kvinnor som studerar vidare på universitetet.

”Totalt sett har kvinnor högre utbildningsnivå än män. Det är särskilt tydligt i åldrarna 25–34 år. Mer än hälften av kvinnorna i den här åldern har läst vidare efter gymnasiet. Andelen personer som är högutbildade, alltså har läst vidare i tre år eller mer, är 36 procent. Om man tittar på männen som är 25–34 år så är det 23 procent som har samma utbildningsnivå. Det är ungefär 50 procent fler kvinnor som är registrerade vid svenska universitet och högskolor jämfört med män, något som sedan visar sig i statistiken över andelen högutbildade. Under läsåret 2015/16 var 403 000 studenter registrerade i grundutbildningen, av dem var 243 000 kvinnor och 160 000 män.

De som är äldst på arbetsmarknaden, 55–64 år, är lågutbildade i störst utsträckning. Det gäller särskilt bland männen där 20 procent inte har läst vidare efter grund- eller folkskola.”

Statistiska Centralbyrån 

Det är också mest unga kvinnor som går in i väggen. Själv känner jag en oräknelig mängd vänner som har gått in i väggen, och det är min största skräck att själv drabbas. Fast i själva verket tror jag att min svåra förlossning (då jag fick havandeskapsförgiftning och låg nära döden, vilket du kan läsa mer om på Ska vi som fött barn inte få vara sjuka? på Aftonbladet) gjorde att min kropp reagerade som om jag fick en sorts utmattningssyndrom, och att må så dåligt som jag gjorde då vill jag aldrig göra igen. Därför försöker jag ofta påminna mig själv om att jag ibland även behöver sätta min hälsa i första rummet, även om jag gärna vill så mycket mer än vad en enda människa möjligen rimligtvis kan hinna med.

Kan det finnas ett samband mellan äldre mäns lägre andel högskoleutbildade och unga kvinnors val av högre studier? Finns det ett förakt gentemot högskoleutbildade, som håller kvinnor kvar på universitetet? Har universitetsstudier blivit ännu en ursäkt för att hålla kvinnor utanför arbetsmarknaden?

Ung och lovande

En vän till mig sa för en tid sedan att ”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”. Vad säger det egentligen om vårt samhälle och den press som ställs på unga och unga vuxna idag? I den norska serien Ung och lovande, som just nu sänds på SVT Play, tycker jag att den pressen skildras målande.

”Jag är så rädd för att inte längre vara ung och lovande.”

Väninna i karriären

Är du ”ung och lovande”? Har du barn som är det? Varför tror du att unga kvinnor känner en så stor press på att leverera, dygnet runt? Är det rimliga krav som ställs?

Foto: Geralt, Pixaby

Drömmen om praktikplats på en kommunikationsbyrå är stark 

När jag, för ett år sedan, valde att fortsätta med mina studier på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet så hade jag gått igenom en rejält prövande period i livet. Drömmen om att få en praktikplats, och så småningom ett arbete, inom kommunikation var drömmen som danade min väg framåt. 

Vintern 2014 gick jag igenom en riktigt svår förlossning, som du kan läsa om här, på Aftonbladet. Våren 2015 flyttade jag långt ifrån familj, vänner och bekanta – från Södermalm till London – med ett spädbarn.  Sommaren 2015 gick jag igenom en svår separation och flyttade hem till mitt gamla föräldrahem i Göteborg, med min 6 månader gamla bebis.

Liksom många andra så har jag förstås tidigare gått igenom flera kriser i livet, men med så många tragedier staplade på varandra så visste jag inte riktigt hur jag skulle ta mig upp igen. Vart var jag nu på väg, med en framtid bakom mig? Hur skulle jag klara av att skrapa ihop det lilla som fanns kvar av mig för att kunna ge min son en dräglig framtid? Jag var föräldraledig och ett år av självrannsakan och funderingar gled förbi, där jag ifrågasatte exakt alla val jag tidigare gjort i mitt liv, funderade på hur mitt drömliv såg ut och accepterade att den enda som stod i vägen mellan mig och mitt drömliv var jag själv. Jag hade tidigare studerat Medie- och Kommunikationsvetenskap på Stockholms Universitet, vilket jag fullkomligen älskade, men var orolig för att ryktena om att ”det inte finns några jobb” skulle vara sanna. Men jag bestämde mig för att låta rädslan vika hädan, bli modig, och att göra mitt allra yttersta och bästa för att skapa mig själv mitt drömliv.

Sommaren 2016 flyttade jag och sonen äntligen till vårt nya hem och jag började studera på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet, på Göteborgs Universitet! När mina studier tog vid funderade jag på hur jag skulle lyckas få mitt första jobb inom kommunikation. Hur skulle mina framtidsutsikter se ut efter utbildningen om jag bara dök upp med enbart heltidsstudier på CV: t om andra kunde visa upp samma utbildning, men även med kompletterande, gnistrande jobbtitlar och projekt? Jag insåg att mina ringa möjligheter – som ensamstående förälder – att arbeta på kvällar och helger var ett hinder och jag funderade på vad jag skulle kunna göra för att utmärka mig i mina framtida arbetsintervjuer. Jag var fullt medveten om att mediebranschen kan vara hård och jag ville vara redo att möta den när tiden väl var kommen. Det var då idéen om majahurtigh.se väcktes – en egen medieplattform, där jag skulle kunna dela med mig av mina samhällskritiska perspektiv. Samma dag började jag arbeta fram bloggen! Planen var tydlig och klart formulerad. Genom att visa på mina färdigheter  – att kunna skriva text och rubrik, komplettera med intressanta bilder, samt visa på min uthållighet och punktlighet genom att uppdatera varje dag fram till maj 2017 – via bloggen så skulle jag visa på mina färdigheter som journalist och kommunikatör, till framtida arbetsgivare. Jag skapade helt enkelt mina egna möjligheter och förutsättningar för att kunna dela med mig av mitt egna medieinnehåll – mina tankar, framtidsspaningar och intressen. Bloggen skulle få fungera som ett öppet arbetsprov och som en kompletterande del av mitt CV.

Jag startade bloggen på hösten, och redan vid nyår så fick jag förfrågan om arbete – och min första anställning inom – kommunikation hos Balfe Arbman Communications AB, i Stockholm! Jag kunde tacka ja eftersom tjänsten innebar att jag kunde arbeta hemifrån – på vardagarna, när sonen var på förskolan – parallellt med studierna! Under våren blev jag också invald till Unga Journalisters styrelse. När jag så snabbt hade uppnått mina högsta mål med majahurtigh.se så började jag redan då att utvärdera hur jag skulle kunna vidareutveckla medieplattformen. Därför bestämde jag mig för att våga nischa majahurtigh.se tydligt mot ämnet ”Medier och Kommunikation”. Mediekritan fick mer utrymme! 

Responsen har varit helt otroligt stark, och då framförallt tack vare en stor skara personer som tror på och lyfter mig – såsom exempelvis Carin Balfe Arbman, Johanna Bergsro, Astrid Boisen, Stefan Engeseth, Miranda Forsgren, Anette Holmqvist, Nina Jansdotter, Nora Kallstrom, Stefan Kraft, Clara Löfvenhamn, John Mellkvist, Daniel Redgert, Christina Sandell, Albin Sjöberg, Malin Stensson, Kent Vilhelmsson – och förstås många, många fler! Förhoppningen idag är förstås att alltfler ska kunna nås av mina framtidsspaningar och idéer om kommunikation, men drömmen om en spännande och utvecklande praktik våren 2018 – för praktisk erfarenhet, ökad kompetensutveckling och fler möjligheter till kreativa arbeten – är precis lika stark. Jag har redan delat inlägg på sociala medier om ämnet! Responsen har varit helt fantastisk, men jag vill att sannolikheten för att jag ska finna min framtida praktikplats ska vara maximal, och därför kan jag behöva all hjälp jag kan få.

Våren 2018 har jag praktik, via min utbildning. Förhoppningen och drömmen är att få en praktikplats på ett företag eller en avdelning som arbetar med PR, Medier och Kommunikation. Känner du någon som arbetar med det? Tipsa då gärna hen om mig! Skicka gärna hen det här inlägget, be hen maila mig på maja(a)hurtigh.se eller dela det här inlägget på sociala medier med hashtaggen #majahurtighfinnes.

TUSEN TACK för din hjälp! 

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑