Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Etikett: Alexander Bard

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

Det är något som inte stämmer

Alexander Bard är en person som är i blåsväder, just nu. Han uppges ha skämtat grovt om #metoo-kampanjen på sociala medier och uttryckt förfasan över att kvinnor plötsligt blir betrodda gällande brott som tidigare har preskriberats, enligt Metro

Uppriktigt sagt så är jag själv väldigt förvånad över Alexander Bards reaktion, på #metoo-kampanjen och alla efterföljande upprop.

Kvinnor tar över makten, inom nätokratin

Alexander Bard är filosof och är en expert på att sia om framtiden gällande digitaliseringen och sociala medier. Han är minst sagt en förebild för mig inom det området. Att jag vågade ta steget att fortsätta satsa på den karriärbanan jag valt är delvis tack vare ett uttalande som Bard gjorde för Veckans Affärer, för ett och ett halvt år sedan, där han hävdade att kvinnor i 30-årsåldern snart kommer komma till makten och vara framtidens nätokrater och makthavare inom den nya, så kallade, nätokratin. För en kvinna som närmar sig 30-strecket så är det en rätt så trevlig läsning.

”Företag styrs i hög grad fortfarande av män i femtioårsåldern, men utmanas nu av kvinnor i trettioårsåldern. De kommer till exempel med titeln chief digital officer, de är mästare på sociala medier och kommunikation och vad gubbarna inte ser är att de kommer sopa mattan med dem!”

[…]

”‘Jag skulle aldrig skriva ett avtal med ett förlag om att tjäna pengar på våra böcker, de är non-profit. Faktum är att vi tjänar mer pengar på ett enda föredrag för ett tyskt storbolag än vad vi tillsammans har gjort på alla våra böcker. Jag ger gärna bort våra böcker gratis, speciellt till studenter’, säger Alexander Bard.”

Alexander Bard, i Veckans Affärer

När jag själv, i en flytt, tappade bort min bok Nätokraterna, och inte kunde hitta den någonstans, så sa Alexander Bard – i egen hög person – till mig att han gärna skickade mig en ny bok gratis.

Vi talar alltså om en man som både siat om kvinnors kommande makt och om en person som faktiskt kan tänka sig ge bort boken till unga kvinnor, för att ge dem möjlighet till att skapa sig själva den makten.

Varför skulle han göra så, för att sedan reagera såhär? Det är något som inte stämmer.

Dansa, min docka 

I en intervju med Aftonbladet, den 30 september i år, så förklarar Alexander Bard hur män förlorar makt och ägnar sig åt att hata. Där säger han bland annat också: ”Det ultimata sättet att använda nätet det är att bygga plattformar för andra människor, som dem kan dansa på”.

”Bard använder begreppet ”femifascism” för de politiska strömningar han ser omkring sig just nu.

– Killar, flörta inte med tjejer. Någonsin. Och när de flirtar med dig, ignorera. Det borde åtminstone hålla dig säker, tills de börjar ljuga, uppmanar han (Alexander Bard).”

Stoppapressarna

Jag undrar om det helt enkelt inte är så att Alexander Bard har hittat ett sätt för att att få oss andra att dansa. Att han har hittat målgrupper som kan dansa för honom, så han – som man – kan behålla en viss makt. Kanske försöker Bard just nu att skapa en pålitlig roll för förvirrade män att luta sig mot, för att senare kunna omvända dem?

”Ingen av er sitter säkert. Ingen av er som kränkt, hånat eller förnedrat en kvinna kommer att komma undan. Vi kommer gå igenom varje yrkesgrupp, varje förening och varje skolsal. Vi kommer lyfta på varje sten och vänta tålmodigt på att alla som någonsin varit med om något vågar komma fram och berätta.

Vi är inte klara, herregud vi har knappt börjat.”

Julia Mjörnstedt Karlsten, på Expressen

För inte är väl Bard så dum att han på riktigt inte såg det här komma? För i sådana fall har nog till och med det digitala geniet fullständigt missbedömt den bristen på makt som kvinnor tidigare haft, och är förvånad över det missnöjet som han nu får se blossa upp i sin fulla kraft, nu när maktgränserna skiftar.

När kvinnorna tar över makten

När vi talar om strukturella problem så råkar det ju dessvärre ofta handla om alltifrån de små detaljerna till de stora. Det hela spektrumet brukar dessvärre ingå i vad det handlar om, när det handlar om strukturella problem, som kan genomsyra hela organisationer.

Våldspyramid, Illustrerad av Ashley Fairbanks

I det här fallet handlar det alltså om både förminskande av kompetens, sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Det handlar om strukturer som till och med genomsyrar vårt lands rättsväsende. Det är det som #metoo-kampanjen handlar om, Alexander Bard.

”Jag är förvånad över att en hel del personer nu plötsligt förstår och accepterar vidden av problemen, och skriver om det. Det gör mig uppriktigt förvånad. Det kan knappast vara en nyhet. Men att så många kvinnor skriver om ämnet samtidigt verkar ha gett en kraftfull effekt.”

Maja Hurtigh 

Om vi talar om ett maktskifte på digitala kanaler, så kan det väl knappast visa sig vara överraskande att det är här som kvinnor först väljer att erövra sin rättmätiga makt i samhället, och över sina egna liv?

Det är något som inte stämmer

Alexander Bard – med handen på hjärtat – står du verkligen för dessa kvinnofientliga åsikter? Och är du verkligen förvånad över att det här är framtiden?

Uppdatering: Se Alexander Bard i Nyhetsmorgon!

Här skriver Bard under på att han redan arbetar med de strukturella problemen, och tar ansvar för att lära män om trygghet och säkerhet i sig själva, för att de sedan ska kunna skapa goda sociala relationer till både andra män och kvinnor. Att han skapade mansgruppen för sex månader sedan initierar att han har varit fullt medveten om att den här revolutionen skulle komma. Pusslet är lagt.

Prosumers på sociala medier 

Med hjälp av inlägget Influencers hotade av krav på annonsmärkningar? blev jag upplyst om att bilden nedan föreställer Nina Jansdotter, Linda Björck, Ida Sjöholm, Henrik Björklund, Peter Meurling, Olle Leckne, Jacqueline Kothbauer, Charlotte Hågård, Ulrika Mårthén, Jan Paulusz och Annica Thorberg, som influencers, samt Lisa Gunnarsson och Oscar Rydman från LinkedIn. Tusen tack för alla tips!

Foto från Linda Björck

När jag skrev föregående inlägg så var jag övertygad om att LinkedIn själva utsett och utbildar LinkedIn-influencers, men så tänkte tydligen inte LinkedIn. Det visade sig, i kommentarsfältet på LinkedIn, att dessa personer själva organiserat sig för att boka möten med LinkedIn – precis som en egenbildad fokusgrupp!

Alltså är det fortfarande fritt fram för vem som helst att kalla sig för en influencer, på LinkedIn!

Peter Meurling menar att gruppen inte fungerar som fokusgrupp, men det vore väl vansinnigt om LinkedIn inte tog tillvara på de tankar som LinkedIn-experterna/-influencers bidrar med?

”En fokusgrupp är en grupp människor som samlas för att gemensamt fokusera på en fråga. De kan träffas en gång eller flera, beroende på frågans art. En fokusgrupp är en gruppintervju, med utvalda deltagare och tydligt syfte. Det bör även finnas en ledare, som inte ingår i gruppen. […] Till exempel kan en utvald grupp externa intressenter få diskutera sina synpunkter och sina värderingar om en fråga som är viktig för organisationen att få svar på, till exempel vad de som använder organisationens tjänster tycker om dem och vad de skulle vilja förändra. Man får en utifrån-in bedömning av verksamheten.” – Föreningsgruppen 

Det är intressant att se hur det skapas fokusgrupper på sociala medier! Tidigare har företag varit tvungna att bilda fokusgrupper som testar ett företags produkter, men idag behövs inte det. Sociala medier bidrar till att personer grupperar och organiserar sig av egen kraft. Exempelvis kan en influencer fråga sina läsare vad de tycker om en produkt, på ett formulär via sin medieplattform, och få svar från sin målgrupp direkt!

”Att arbeta med en fokusgrupp är en kvalitativ forskningsmetod vid vilken en grupp människor utfrågas kring deras uppfattningar, åsikter, tro och attityder gentemot en vara, en tjänst, ett koncept, en reklamkampanj, en idé, en förpackning etc. […] Frågorna är ställda till hela gruppen och uppmuntrar till diskussion. Fokusgruppen leds av en moderator som ska sköta intervjun utan att vara alltför styrande. Metoden är ett viktigt verktyg inom marknadsföring för att få feedback om nya produkter och tjänster innan de lanseras till en större publik.” – Wikipedia

Så arbetar Isabella Löwengrip. När hon utformar en ny sko kan hon direkt, på bloggen, fråga alla sina följare hur dem tycker att den perfekta skon ska vara, och därefter omedelbart skapa exakt det som följaren vill ha och kan tänka sig att köpa. Alla hennes följare (som vi alla vet är en stor skara personer) blir hennes alldeles egen fokusgrupp. Vi blir alla så kallade procumers, som Alexander Bard säger i en intervju med Resumé.

– Allt som görs i dag uppstår i en konstant interaktivitet mellan mig som kund och dig som producent. Det betyder att vi alla blir ”procumers” [sic], det vill säga att producenten och konsumenten upplöses som roller, säger Alexander Bard, till Resumé.

Och så verkar det även vara på LinkedIn! Det väcker många frågor hos mig. Hur kommer det sig att LinkedIn inte vill ge en skälig ersättning till personer som hjälper till med att utveckla LinkedIn som en sociala medier-plattform?


Handlar det om att det kan bli problematik med annonseringar på sociala medier? Om LinkedIn-experter får ersättning för sitt arbete med att utbilda andra LinkedIn-användare, blir de då skyldiga att annonsmärka sina inlägg om LinkedIn? På samma vis som exempelvis Isabella Löwengrip är skyldig att annonsmärka sina inlägg om sitt egna skomärke Flattered? Reklamombudsmannens opinionsnämnd fällde ett av Isabella Löwengrips inlägg för så kallad smygreklam av den typen, i oktober 2016.

Både Sveriges lagar och LinkedIns regler är ännu inte så tydliga när det gäller detta, trots att sociala medier funnits i många år. På LinkedIns användaravtal går det bland annat att läsa (notera att detta är utdrag ur en mycket längre text):

Jag antar att detta betyder att du som företagare, och du som anställd, får skriva om precis vad som helst som kan marknadsföra din egen profil. För om du gör det så borde ditt inläggs innehåll inte tolkas som reklam… Eller? Jag har börjat gräva i hur det egentligen ligger till och inväntar nu svar, men tillsvidare kan vi ju spåna!

Hur tolkar du Sveriges lagar och LinkedIns regler? Får vem som helst  rekommendera vad som helst till andra, på egna medieplattformar och på sociala medier?

Influencers – Samtida Nätokrater 

Har du sett intervjun med Alexander Bard, i tidningen ResuméBard säger bland annat: 

Det nya med internet är att kommunikation går i alla riktningar. Vi har fullt upp med att ta emot kommunikation och kommunicera tillbaka. När vi människor en gång lärt oss att kunna påverka det vi tar emot skapas ett helt nytt landskap. Vi ignorerar alla som skriker åt oss. Megafonen når inte fram längre. Tvärtom, den som skriker från en annonsplats har förmodligen dödat sig själv i samma ögonblick. […] Allt som görs i dag uppstår i en konstant interaktivitet mellan mig som kund och dig som producent. Det betyder att vi alla blir ”procumers”, det vill säga att producenten och konsumenten upplöses som roller. […] Det är inte som att marknadsförare plötsligt kan bli kommunikatörer. De är bra på att skriva ett klatschigt budskap som de trycker ut, men urusla på att lyssna, vilket är grundläggande för att kunna kommunicera. Kommunikation handlar om att ha en dialog, inte att sitta i ett hörn och prata. Det betyder i sin tur att vi behöver helt andra talanger än de som sköter marknadsföringen i dag. […]

Vem ska betala journalisternas löner?

– Ingen. Alltså försvinner de. Det finns ingen naturlag som säger att det ska finnas journalister.

Vem ska sammanställa och verifiera informationen?

– Ingen. Det är därför vi har det kaos vi har i dag, med Donald Trump som president. Och så kommer det att vara fram till dess att efterfrågan dyker upp. Då kommer man att uppfinna nya medier som gör detta genom kuratorer. Återigen: det blir en betygsättning av nyhetsflödet där de bästa och mest faktuella kommer att vinna.

Jag tror på och instämmer med mycket av vad Bard säger. Jag tänker alltså att framtiden för kommunikatörer – eller snarare kanske i framtiden en slags ”goda lyssnare och producenter” – är ljus och framtiden för journalister mindre ljus. Skribenter kommer alltid behövas – som kan paketera information i texter och formulera sig på ett bra vis i skrift – men inte nödvändigtvis i form av just yrket journalister. 

Influencers är det stora trendordet – för opinionsbildare – inom bloggosfären, kommunikationsbyråer och marknadsföring. Vi kommer i framtiden att i huvudsak vända oss till trovärdiga kommunikatörer på egna plattformar, för att få den sanning levererad som vi tycker stämmer bäst med den egna verkligheten. 

Jag har själv skummat igenom Alexander Bards omtalade bok Nätokraterna. Boken innehåller många begrepp och historiebeskrivningar som Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet erbjuder i sin utbildning, men vad som också beskrivs om det troliga framväxande nya samhället känns som en fullständigt rimlig framtidsbeskrivning för mig, utifrån hur vi lever idag. Det spännande med detta är att en framtida Influencer kan födas vart som helst i samhället! Såväl en som föds på Hisingen, Östermalm eller  i Luleå kan vara en framtida influencer. Mycket av framtidsbeskrivningarna boken beskriver tycker jag finns parallellt med traditionella medier redan idag. 

Något som jag dock tycker att författarna till Nätokraterna missar är vilken viktig relevans forskare kommer få inom snar framtid. Bara genom att studera kärleken till Hans Rosling – som hann växa fram på kort tid – och sorgen över hans bortgång, är en indikation på vilken vikt vi kommer lägga vid källan hos informationen i framtiden. Och vi kommer själva att söka oss så nära källan som möjligt för att göra oss en uppfattning om samtiden! Kanske att en framtidens Influencers precis har blivit anställd på Göteborgs Universitet som forskare? 

Vi är trötta på klickjournalistiken, och snart kommer vi vilja möta information och sanning på ett annorlunda sätt, jämfört med hur vi möter den idag. 

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑