Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Etikett: Influencers (sida 1 av 4)

Prestationsprinsessa

I en av Influencers of Swedens senaste artiklar skriver Linda Engström att hon reagerar på den hårda konkurrensen och armbågandet som ibland uppstår Influencers emellan.

Engström menar att fler Influencers borde vara försiktiga med att låta prestationspassionen komma kollegor emellan. Att vi bör vara försiktiga med att behandla kollegor som konkurrenter.

Karriären framför allt

Så länge jag kan minnas har jag varit en prestationsprinsessa. Att uppnå känslan av att ha lärt mig något nytt – och att få se, svart på vitt, i höga betyg att jag är klok och smart – har alltid varit en underbar morot för mig.

I perioder har den goda egenskapen vänt sig mot mig och blivit en destruktiv del av mig. Under en period i  åttonde klass, exempelvis, studerade jag så mycket på dagarna och nätterna, och gjorde prov på prov, tills jag fick lunginflammation och blev sjukskriven i tre veckor, som följd…

För jag har alltid värderat passion och prestation högre än min egen hälsa. Ja, faktiskt högre än det mesta annat.

Men sedan jag fick barn har jag fått lära mig att prioritera annorlunda. Dels prioriterar jag annorlunda gällande min egen hälsa, men framförallt prioriterar jag kanske annorlunda på grund av att jag prioriterar min sons hälsa mycket högre än något annat i mitt liv. Min son är den viktigaste personen i mitt liv, och jag älskar honom över allt annat. Hade någon bett mig hoppa utför ett berg efter min son så hade jag gjort det, utan att tveka. Är han sjuk så ser jag till att han får vara hemma och vila upp sig, på ett eller annat vis.

Det har i sin tur lärt mig något annat viktigt om mig själv och om hur jag vill leva mitt liv. Och det viktigaste jag har lärt mig hittills är att allt och alla som på något sätt hotar mig eller min sons hälsa är inte värda min tid.

Diamanter framför allt

När jag läser Linda Engströms ord om konkurrensen och armbågandet som finns Influencers emellan så känner jag igen vad hon beskriver.

Genom åren så har jag mött många som avundat mig och vad jag gör – oavsett vad jag har ägnat min tid åt. Allt jag gör kan säkert se glammigt och härligt ut på ytan, eftersom jag ofta är engagerad i vad jag gör. Många har velat ta del av kakan.

Jag är ofta en generös person, och har många gånger varit för generös. Hitintills har många försökt utnyttja eller såra mig medvetet, under min Influencer-karriär, i syfte att antingen nyttja eller sänka mig för att på så vis skapa sig själva fördelar. Jag har självklart blivit otroligt ledsen och sårad. Varje gång. Men om det är något som mitt förflutna har lärt mig så är det att prioritera.

Idag väljer jag bort de som försöker utnyttja och såra mig, medvetet. De är inte värda min tid och uppmärksamhet, hur fina deras lovord och titlar än må vara. Slippriga sandkorn är ingenting för mig. De letar sig in i alla vrår, gör ingen nytta och är svåra att rensa bort.

Men de som jag verkligen tycker om och bryr mig om, och som själva tydligt visar att de också bryr sig om och vill mig väl, de vårdar jag väl. För de fina och starka relationerna jag har i mitt liv, som står sig starka år efter år, betyder otroligt mycket för mig. Dessa personer och relationer försöker jag vårda och bära som de diamanter de är.

För jag har lärt mig att bra relationer är ovärderliga, och de jag har betyder allt för mig.

Hur prioriterar du?

Vilka personer är viktiga i ditt liv? Vem skulle du kunna hoppa utför berg för?


Malin ”Göteborgsmamman” Granat är en fantastisk, underbar person, nära vän och influencer som alltid peppar, utmanar och inspirerar mig till att nå nya, oväntade höjder! ❤️

Angelica Sollander är en nära vän till mig sedan barnsben, och har alltid funnits för mig i vått och torrt ❤️ Hon är konstnären som inspirerar och påminner mig om vad som är viktigt i livet!

Ilona da Silva är barndomsvännen och ledaren som gör precis allt roligt och lustfyllt, talar klarspråk och som alltid inspirerar mig till att vara den bästa versionen av mig! ❤️ 

A girl’s best friend

Jag har också den stora äran att få ha flera ovärderliga diamanter i mitt liv, även om inte alla är aktiva på sociala medier. Jag hoppas ni alla vet och känner vilka ni är!

Jag är också övertygad om att du som läser här också är en diamant. Tusen tack för allt du ger mig, i mitt liv! 💎

Vad är varumärken utan Influencers?

I artikeln Företag bygger luftslott – med influencers ifrågasätter jag  hur mycket samhällsansvar borde företag ta i samhället, förutom det faktumet att företaget i sig själv bidrar till samhället genom att kunna anställa personal och bidra till landets ekonomi i form av skatter.

Många företag väljer att – utöver skatter – bidra aktivt till samhället även på andra vis, i enlighet med idén om Corporate Social Responsibility.

Corporate Social Responsibility, CSR (Företags samhällsansvar), handlar om idén att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, ur såväl ett ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv.

Därefter väljer företaget ofta att kommunicera ut vilket samhällsansvar företaget valt att ta. På så vis hoppas företag kunna skapa trovärdighet och legitimitet för både kunder och anställda.

Influencers bygger varumärken på värdegrunder

På det här sättet arbetar många Influencers. Influencers väljer ofta en nisch – byggd på sina personliga värdegrunder – och vinner på så vis mycket tillit från sina följare, även i andra frågor. 

Exempelvis väljer influencers kanske ämnen som handlar om psykisk ohälsa, feminism, hållbarhet eller liknande ”goda” frågor.  På så vis vinner influencers ofta mycket tillit från sina följare också gällande exempelvis köp av nya produkter. Därmed blir det också enkelt för företag att skapa samarbeten med dessa influencers, som genom sin spridning bidrar till att företagets försäljning kan öka.

En fundering som gäckat mig på senare tid är hur det egentligen står till med företag som väljer att samarbeta med influencers, och som lägger hela sin marknadsföringsbudget på samarbeten med influencers.

Kan varumärken byggas på andras värdegrunder?

Idag finns det många företag som arbetar med att bygga sina varumärken i samarbete med influencers. 

Få kan ha missat Filip Tysanders succé med klockmärket Daniel Wellington, som haft en succéartad försäljning av sina klockor, även om företaget idag hävdar att det är en död marknad. Många är inspirerade av hur företaget Daniel Wellington lyckats med sin kommunikationsstrategi.

Strategin på sociala medier involverar även massvis med kändisar, bloggare och sociala mediestjärnor. Så kallade ”influencers” får betalt för att visa upp sig med Daniel Wellington-klockor och ge bort rabattkoder till de egna följarna. Daniel Wellington och stjärnorna lever i symbios.

Veckans Affärer

Ett av många företag som försökt kopiera konceptet är företaget NA-KD, som grundades år 2015, som jag också skrev om i artikeln Företag bygger luftslott – med influencers.  I och med att jag nyligen skrev om NA-KD så har jag givetvis bombats av reklam från NA-KD på sociala medier, under den senaste tiden.

En sådan typ av reklam nådde mig via Youtube, som jag vill granska tillsammans med er.  Filmklippet visas här nedan (OBS! Detta är inte ett samarbete!).

Youtube-klippets huvudsakliga budskap verkade kort och gott vara: ”Alla influencers älskar oss! Alla följer oss!”.

Vad är ett företag utan värdegrunder?

Genom att samarbeta med en influencer så når du en stor del av hens publik. Du får både ta del av den personens förtroendekapital och räckvidd – so far so good.

Men när ett varumärke satsar stenhårt på att samarbeta med influencers och inte marknadsför sig på något annat sätt: Vad finns då kvar? Har varumärket då ett eget varumärke? 

Att alla andra gillar något betyder garanterat inte att jag själv kommer tycka om det. För mig räcker inte argumentet ”Alla andra älskar oss!” för att jag ska tycka om ett företags produkter. Och det är inte så jag får förtroende för ett varumärke.

Å andra sidan tillhör jag uppenbarligen inte målgruppen. Kanske kan ett företag bygga hela sin identitet på andras identitet?

Vad tror du?

Kan ett företag överleva långsiktigt, enbart på byggandet av andra varumärkens identiteter? Kan det fungera som en god grund att stå på, för att sedan kunna bygga vidare på ett eget varumärke?

Företag bygger luftslott med influencers

Under ett bra tag nu så har jag funderat en hel del på hur företag arbetar med Corporate Social Responsibility (CSR). Hur mycket samhällsansvar borde företag ta? Bör alla företag arbeta med CSR? Eller är det okej att vissa gör det och andra inte? 

Unga ställer krav på företag

Unga ställer idag väldigt höga krav på företag gällande att de ska ta samhällsmässigt ansvar och ta ansvar för miljön, förutom att de ska skapa vinst.

Corporate Social Resonsibility, CSR (Företags samhällsansvar), handlar om idén att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, ur såväl ett ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv.

Det talas mycket om ”hållbarhet”, om att varumärken ska ta ansvar för sin påverkan på djur och natur etcetera, vilket säkert inte har undgått någon att lägga märke till.

Arbetar alla företag med CSR?

NA-KD är ett företag som har haft en otroligt stark uppgång, redan sedan de grundades, år 2015.

Efter 2 års positiv uppgång för NA-KD så har jag funderat en hel del på hur det kan ha gått så bra för företaget.

NA-KD: s målgrupp verkar i huvudsak vara unga kvinnor. Spontant så tänkte jag därför att företaget därmed kanske tar ett särdeles stort samhällsansvar, alltså Corporate Social Resonsibility, för att ha lyckats attrahera den här målgruppen.

Men så försökte jag ta reda på om den föreställningen verkligen stämde…

Hur arbetar NA-KD med CSR?

På vilket sätt arbetar NA-KD med CSR, i likhet med andra framgångsrika företag som grundades i nära anslutning till NA-KD? 

Arbetar NA-KD med socialt samhällsansvar?

Tar NA-KD ett samhällsansvar? Såsom exempelvis märket Aéryne gör. Aéryne grundades i Borås av Siri Vikman år 2014. Förutom att försöka skapa vinst så arbetar företaget också för att hjälpa kvinnor i Indien till att kunna utbilda sig.

Eller arbetar de kanske med miljön i fokus?

Tar NA-KD ansvar för miljön? Såsom smyckesmärket Johanna-N, som grundades år 2013. Johanna-N har ett hållbarhetstänk som genomsyrar hela verksamheten, och produktionen skapas i nära kontakt med grundaren Johanna ”Slowfashion” Nilsson.

Vad är NA-KD: s varumärke? 

Första gången jag läste om företaget NA-KD så var det på Isabella Löwengrips blogg.

På bloggen delar Löwengrip frikostigt sina läsare på artiklar om hur hon exempelvis besöker NA-KD: s företag i Göteborg, att hon har rensat ur sin garderob för att ge plats till NA-KD: s kläder, och så vidare, för att visa upp NA-KD: s kollektioner.

Finns det verkligen en möjlig anledning till varför det har gått så bra för det företaget, förutom sett till snålskjuts-åkande på diverse influencers personliga varumärken?

NA-KD inte mer än en vanlig affär

Av vad jag kan utläsa så arbetar NA-KD inte med någon typ av samhällsansvar.

Jag tror att den huvudsakliga anledningen till företagets starka uppgång är på grund av att NA-KD satsat stenhårt på marknadsföring med Influencers – och därmed har vunnit mark genom att åka snålskjuts på enskilda personers starkt etablerade varumärken.

Men vad är då NA-KD utan influencers uppbackning? Svar: Ingenting mer än en vanlig klädkedja, med ambitionen att bli ett globalt företag.

Jag är förstås imponerad över att grundaren till NA-KD, Jarno Vanhatapio (som också grundade Nelly.com), har haft en så otroligt stark uppgång och kunnat öka sin omsättning och anställa så många anställda på så kort tid. Men utöver de kvaliteterna hos NA-KD så handlar det alltså om ett företag som i grunden inte är varken finare eller bättre än något annat klädmärke som inte valt att ta ett större ansvar i samhället, annat än att eftersträva ekonomisk vinst för sina ägare och lön till sina anställda.

Faktum är att det överraskar mig att influencers överhuvudtaget vågat samarbeta med NA-KD,  precis i företagets uppstart.

Är NA-KD bättre än H&M?

Ändå så stoltserar många unga på stan med NA-KD: s kläder, samtidigt som samma personer verkar välja bort att handla på exempelvis H&M av rena principskäl. Men med vilken princip som grund?

Vem kan kasta första stenen?

Ofta kan en höra argument i stil med att ”Jag handlar inte på H&M längre, på grund av att klädfabrikernas arbetare inte får bra lön”, vilket är säkert är en rimlig kritik mot företaget.

Men med handen på hjärtat: Hur många känner till klädmärken som kan stoltsera med att deras fabriksarbetare har ”bra löner”, och hur många av dessa köper alla sina kläder av företag där fabriksarbetarna har ”bra löner”? Hur höga löner har dessa personer själva, som bara kan handla i sådana butiker? Varför har de så höga löner, till skillnad från andra?

Vad är en ”bra lön”?

Och vad är en ”bra lön” – för vem? H&M exempelvis är Sveriges tredje största arbetsgivare och därmed skapar arbete, med ”bra lön”, för otroligt många unga i Sverige. 

Är det kanske de svenska lönerna vi ska sänka, till förmån för lönetagare i andra länder? Säg mig: På vilket sätt bidrar NA-KD till Sverige med sina 100 anställda, jämfört med H&M, med sina 100 000 anställda?

Förvånas du också över hur NA-KD  har kunnat flyga under radarn på detta vis? Är det verkligen okej? Eller ställer vi kanske för höga – och ibland orimliga – krav på vissa företag, jämfört med andra?

Hur länge tror du NA-KD kan åka snålskjuts på influencers personliga varumärken? Kan de falla lika snabbt som de har lyft?

Unga mår dåligt av sociala medier

En person som jag såg väldigt mycket fram emot att träffa på Influencers of Swedens Åre-träff var Jonna Jinton!

Jonna Jinton är göteborgaren som tog sitt pick och pack norrut och bor idag i en liten stuga i skogen. Där fotograferar hon, målar och kular – inför publik på sociala medier. Kreativiteten som får sprudla i den miljön Jinton befinner sig i, och förmedlar, upplever jag som magisk! Jag tror vi är många som önskar att vi kunde leva som hon gör.

Influencers drabbade av stress

För några månader sedan drabbades Jinton av synbortfall, och efter det verkar det som om hon drabbats av diverse sjukdomar, för att sedan ha hamnat i en slags sjukdom som eskalerat.

Det gjorde att hon tyvärr inte kunde delta på Influencers of Swedens möte, och som beundrare så oroar jag mig förstås för Jintons hälsa när det verkar som om hon mår allt sämre. Vad hon har drabbats av får mig att fundera på vad det är vi håller på med egentligen, med sociala medier. Jonna Jinton har personligen aldrig uttryckt att det är sociala medier eller stress som gjort henne sjuk, men statistiken talar ett språk som säger att det är mycket möjligt (även om det, som sagt, inte är något som hon själv har uttryckt som orsak). Forskning visar nämligen att unga mår dåligt av sociala medier.

Allt fler influencers är öppna med ökad psykisk ohälsa och sjukdomar – såsom  Michaela Forni, som öppnade upp sig i serien Edit: We can’t do it och Therese Lindgren, som är aktuell med sin bok Ibland mår jag inte så bra. Det kan absolut hända att det enbart handlar om att ett stigma har brutits och att vi helt enkelt vågar tala mer om psykisk ohälsa än vad vi tidigare har gjort (och att influencers visar vägen gällande just detta), men att allt fler unga drabbas av den här typen av stress och psykisk ohälsa är kanske också orsakat av sociala medier?

Unga under orimlig press 

I december mötte jag forskaren Susanne Ellbin som forskar om stress på Institutet för Stressmedicin.

Ellbins teori om varför unga är så stressade idag var att förr jämförde sig unga med sina grannar, men att idag jämför sig unga med hela världen, via sociala medier. På sociala medier ser vi allas bästa jag och bästa stunder, utan av att också ta del av de värsta stunderna.

Unga kvinnor har ofantliga förväntningar på sig, i dagens samhälle. Kanske är sociala medier den droppen som får bägaren att rinna över? Kanske är det så att Facebooks nya algoritmer är nödvändigt för att värna om enskilda individers hälsa?

Vad tror du om sociala mediers framtid? Kommer vi fortsätta orka socialisera, via sociala medier?

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

Äldre inlägg

© 2018 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑