Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Etikett: Nina Jansdotter

Tagga inte Per Holknekt!

Nu i helgen så delade Per Holknekt ett inlägg på LinkedIn, som handlade om att han är trött på att bli taggad i inlägg som är helt irrelevanta för honom. 

Jag förstår verkligen att det kan bli tröttsamt och irriterande att ständigt bli taggad i tusentals inlägg, som inte bara är helt irrelevanta för den som blir taggad, utan även för den taggade personens nätverk! Självklart blir det tråkigt för alla när trådar och nyheter som är intressanta överskuggas av sådant som är av ointresse för den som taggas, och den personens nätverk.

Det som är bra med att folk taggar en person ofta, på sociala medier, är att den taggade då syns i flera personers nätverk! Något som jag kan tänka mig tidigare har varit ett starkt framgångskoncept för Per Holknekt, även om det är tröttsamt för honom idag. Att bli taggad i ett inlägg kan dessutom vara en kvalitetsstämpel inför personens hela nätverk. Och även om personen som taggar kanske inte har så många personer i sitt nätverk så behöver inte det alls vara något negativt för den taggade. Den taggade kan då tänka ”många bäckar små”, och så vidare.

Men jag förstår verkligen ändå att det måste vara irriterande för Per Holknekt att bli taggad i många inlägg varje dag, när väldigt få har med honom att göra. Kanske är taggningar sociala mediers namedropping? Akta dig i sådana fall för att göra det för mycket! Förra veckan listade Veckans Affärer namedropping som en av de 8 mest irriterande sakerna folk ägnar sig åt.

Men när är det okej att tagga en person i ett inlägg då? Jag tänker att det främst är när du vill:

  1. Ställa en fråga till personen, offentligt.
  2. Berätta om något hen har gjort (gärna något positivt…).
  3. Berätta om en upplevelse du har delat med personen.

Förra veckan fick jag en fråga av en person om ifall jag inte borde vara mer försiktig med mina taggningar på sociala medier? Exempelvis att akta mig för att tagga en person i mitt eget kommentarsfält, på ett inlägg hen gillar. Är det verkligen okej att tagga personen som gillar, och ställa en fråga till hen, om exempelvis vad hen tänker om ämnet?

Jag tänker att personer som gillar ett inlägg gör det av två huvudsakliga anledningar, och jag tänker att det är för att hen vill säga:

  1. Jag ser ditt inlägg, och jag gillar vad jag ser.
  2. Alltså finns jag. Se mig!

Därför tänker jag att den som gillar borde bli glad av en taggning, en glad smiley och en high five (😃🙌✨), eller att få en fråga om vad hen tycker om ämnet. Även om en kanske inte alltid har svar på en fråga i stunden så kanske en blir glad av att få en fråga, och därmed chansen att fundera över ämnet ett extra varv?

Vad tycker du? När är det okej att taggas i inlägg och på kommentarsfält? Vill du kunna gilla inlägg utan att behöva vara rädd för en mot-taggning (Obs! Ordet bör ej förknippas med ordet ”mottagning” /mvh göteborgare)?

Men du som faktiskt ägnar dig åt ett helt meningslöst taggande behöver nog ta dig en ordentlig funderare. Istället för att ägna dig åt att försöka nå den stora massan, genom onödiga taggningar, så borde du ägna dig åt att försöka nå din verkliga målgrupp!

Vem är det du skriver för? Vem kan tänkas vilja läsa vad du skriver? Många visningar av ett inlägg betyder nödvändigtvis inte kvalitetsvisningar. Istället för att tagga personer och nå en helt irrelevant målgrupp, så ägna dig istället åt att göra en ordentlig intressent- och målgruppsanalys. Sök upp din målgrupp där din målgrupp är, och tala med dem på deras språk. Då talar vi om kvalitets-kommunikation. Lycka till! 

Prosumers på sociala medier 

Med hjälp av inlägget Influencers hotade av krav på annonsmärkningar? blev jag upplyst om att bilden nedan föreställer Nina Jansdotter, Linda Björck, Ida Sjöholm, Henrik Björklund, Peter Meurling, Olle Leckne, Jacqueline Kothbauer, Charlotte Hågård, Ulrika Mårthén, Jan Paulusz och Annica Thorberg, som influencers, samt Lisa Gunnarsson och Oscar Rydman från LinkedIn. Tusen tack för alla tips!

Foto från Linda Björck

När jag skrev föregående inlägg så var jag övertygad om att LinkedIn själva utsett och utbildar LinkedIn-influencers, men så tänkte tydligen inte LinkedIn. Det visade sig, i kommentarsfältet på LinkedIn, att dessa personer själva organiserat sig för att boka möten med LinkedIn – precis som en egenbildad fokusgrupp!

Alltså är det fortfarande fritt fram för vem som helst att kalla sig för en influencer, på LinkedIn!

Peter Meurling menar att gruppen inte fungerar som fokusgrupp, men det vore väl vansinnigt om LinkedIn inte tog tillvara på de tankar som LinkedIn-experterna/-influencers bidrar med?

”En fokusgrupp är en grupp människor som samlas för att gemensamt fokusera på en fråga. De kan träffas en gång eller flera, beroende på frågans art. En fokusgrupp är en gruppintervju, med utvalda deltagare och tydligt syfte. Det bör även finnas en ledare, som inte ingår i gruppen. […] Till exempel kan en utvald grupp externa intressenter få diskutera sina synpunkter och sina värderingar om en fråga som är viktig för organisationen att få svar på, till exempel vad de som använder organisationens tjänster tycker om dem och vad de skulle vilja förändra. Man får en utifrån-in bedömning av verksamheten.” – Föreningsgruppen 

Det är intressant att se hur det skapas fokusgrupper på sociala medier! Tidigare har företag varit tvungna att bilda fokusgrupper som testar ett företags produkter, men idag behövs inte det. Sociala medier bidrar till att personer grupperar och organiserar sig av egen kraft. Exempelvis kan en influencer fråga sina läsare vad de tycker om en produkt, på ett formulär via sin medieplattform, och få svar från sin målgrupp direkt!

”Att arbeta med en fokusgrupp är en kvalitativ forskningsmetod vid vilken en grupp människor utfrågas kring deras uppfattningar, åsikter, tro och attityder gentemot en vara, en tjänst, ett koncept, en reklamkampanj, en idé, en förpackning etc. […] Frågorna är ställda till hela gruppen och uppmuntrar till diskussion. Fokusgruppen leds av en moderator som ska sköta intervjun utan att vara alltför styrande. Metoden är ett viktigt verktyg inom marknadsföring för att få feedback om nya produkter och tjänster innan de lanseras till en större publik.” – Wikipedia

Så arbetar Isabella Löwengrip. När hon utformar en ny sko kan hon direkt, på bloggen, fråga alla sina följare hur dem tycker att den perfekta skon ska vara, och därefter omedelbart skapa exakt det som följaren vill ha och kan tänka sig att köpa. Alla hennes följare (som vi alla vet är en stor skara personer) blir hennes alldeles egen fokusgrupp. Vi blir alla så kallade procumers, som Alexander Bard säger i en intervju med Resumé.

– Allt som görs i dag uppstår i en konstant interaktivitet mellan mig som kund och dig som producent. Det betyder att vi alla blir ”procumers” [sic], det vill säga att producenten och konsumenten upplöses som roller, säger Alexander Bard, till Resumé.

Och så verkar det även vara på LinkedIn! Det väcker många frågor hos mig. Hur kommer det sig att LinkedIn inte vill ge en skälig ersättning till personer som hjälper till med att utveckla LinkedIn som en sociala medier-plattform?


Handlar det om att det kan bli problematik med annonseringar på sociala medier? Om LinkedIn-experter får ersättning för sitt arbete med att utbilda andra LinkedIn-användare, blir de då skyldiga att annonsmärka sina inlägg om LinkedIn? På samma vis som exempelvis Isabella Löwengrip är skyldig att annonsmärka sina inlägg om sitt egna skomärke Flattered? Reklamombudsmannens opinionsnämnd fällde ett av Isabella Löwengrips inlägg för så kallad smygreklam av den typen, i oktober 2016.

Både Sveriges lagar och LinkedIns regler är ännu inte så tydliga när det gäller detta, trots att sociala medier funnits i många år. På LinkedIns användaravtal går det bland annat att läsa (notera att detta är utdrag ur en mycket längre text):

Jag antar att detta betyder att du som företagare, och du som anställd, får skriva om precis vad som helst som kan marknadsföra din egen profil. För om du gör det så borde ditt inläggs innehåll inte tolkas som reklam… Eller? Jag har börjat gräva i hur det egentligen ligger till och inväntar nu svar, men tillsvidare kan vi ju spåna!

Hur tolkar du Sveriges lagar och LinkedIns regler? Får vem som helst  rekommendera vad som helst till andra, på egna medieplattformar och på sociala medier?

Influencers hotade av krav på annonsmärkningar? 

När jag var på Almedalsveckan i somras så talades det väldigt mycket om native advertising och influencersNative advertising handlar om redaktionellt liknande texter som har betalat för sitt utrymme och därmed i själva verket är annonser, även om de ser ut som vanliga tidningsartiklar. Influencer är ett annat ord för opinionsbildare, men då man vanligtvis avser en person som bloggar, instagrammar eller youtubear, och därmed har blivit en känd medieprofil.

Under Almedalsveckans många seminarier reagerade jag på att influencers fick bära mycket skuld och ansvar gällande annonsmärknings-problematiken, trots att det samtidigt tydligt framgick att även de stora mediehusen var osäkra på vad som gäller när. I resonemangen på scenerna nämnde dessutom ingen att instagram redan då höll på att lansera en ny funktion och möjlighet till annonsmärkning på instagram-inlägg! Att jag själv inte nämnde något vet jag inte huruvida det var street smart eller inte, men där och då ifrågasatte jag mina egna källor och huruvida jag själv läst felaktiga uppgifter. Men nu kan vi med säkerhet alltså veta att jag var väl påläst eftersom möjligheten till annonsmärkning nu finns på instagram.

Nu i veckan så har alltså lanseringen av möjligheten till annonseringsmärkning på instagram fått väldigt stor uppmärksamhet i diverse tidningar, såsom på Breakit och i Resumé. Clara Lidström reagerade, liksom jag, på att ordalagen om influencers är väldigt hårda i dessa artiklar, även här. Som i Breakits rubrik ”Stort maktskifte på Instagram när stjärnorna tvingas tagga reklam” och Resumés rubrik ”Instagrams nya annonsmärkning kan bli svettig för influencers”.

Av alla influencers jag har pratat med, om den här nya möjligheten att märka annonser, så har ALLA varit väldigt positivt inställda till den här möjligheten till annonsmärkning! Utropen har snarare varit ”Äntligen!” än ”Nooo!”. Dels eftersom öppenheten till följaren blir mer transparens, men också för att transparensen till företagen ökar. Detta har influencern mycket att vinna på! Och det är också en positiv nyhet för de som har en mindre skara följare, eftersom det kan synliggöra att personer med mindre följarskaror kan ha större inverkan med sina inlägg än vad konton med större följarskaror har.

Men vem är en influencer då? Kan alla som vill kalla sig för influencers? Begreppet håller på att bli urvattnat, enligt många, eftersom det inte finns några strikta regler om vem som får kalla sig själv för en influencer. Men häromdagen fick jag se att LinkedIn har föregått den problematiken genom att själva peka ut vilka som – enligt LinkedIn – kan kalla sig för influencers! Smart drag av LinkedIn, tycker jag.

Bland Nordens influencers finner vi exempelvis Linda Björck och Nina Jansdotter, men jag erkänner att jag faktiskt inte känner igen övriga personer på bilden nedan. Vilka LinkedIn-influencers känner du igen, på bilden nedan?

Foto från Linda Björck

Jag undrar också hur dina framtidsspaningar ser ut! Vad tror du om framtiden för influencers? Kommer annonsmärkningsmöjligheter göra en influencer mer trovärdig? Och tror du att även LinkedIn kommer välja att erbjuda en möjlighet att annonsmärka inlägg?

EDIT 2017-09-23: LinkedIn har inte utsett dessa personerna till ”the influencers”, utan vem som helst kan fortfarande kalla sig själv för en influencer.

Drömmen om praktikplats på en kommunikationsbyrå är stark 

När jag, för ett år sedan, valde att fortsätta med mina studier på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet så hade jag gått igenom en rejält prövande period i livet. Drömmen om att få en praktikplats, och så småningom ett arbete, inom kommunikation var drömmen som danade min väg framåt. 

Vintern 2014 gick jag igenom en riktigt svår förlossning, som du kan läsa om här, på Aftonbladet. Våren 2015 flyttade jag långt ifrån familj, vänner och bekanta – från Södermalm till London – med ett spädbarn.  Sommaren 2015 gick jag igenom en svår separation och flyttade hem till mitt gamla föräldrahem i Göteborg, med min 6 månader gamla bebis.

Liksom många andra så har jag förstås tidigare gått igenom flera kriser i livet, men med så många tragedier staplade på varandra så visste jag inte riktigt hur jag skulle ta mig upp igen. Vart var jag nu på väg, med en framtid bakom mig? Hur skulle jag klara av att skrapa ihop det lilla som fanns kvar av mig för att kunna ge min son en dräglig framtid? Jag var föräldraledig och ett år av självrannsakan och funderingar gled förbi, där jag ifrågasatte exakt alla val jag tidigare gjort i mitt liv, funderade på hur mitt drömliv såg ut och accepterade att den enda som stod i vägen mellan mig och mitt drömliv var jag själv. Jag hade tidigare studerat Medie- och Kommunikationsvetenskap på Stockholms Universitet, vilket jag fullkomligen älskade, men var orolig för att ryktena om att ”det inte finns några jobb” skulle vara sanna. Men jag bestämde mig för att låta rädslan vika hädan, bli modig, och att göra mitt allra yttersta och bästa för att skapa mig själv mitt drömliv.

Sommaren 2016 flyttade jag och sonen äntligen till vårt nya hem och jag började studera på Medie- och Kommunikationsvetarprogrammet, på Göteborgs Universitet! När mina studier tog vid funderade jag på hur jag skulle lyckas få mitt första jobb inom kommunikation. Hur skulle mina framtidsutsikter se ut efter utbildningen om jag bara dök upp med enbart heltidsstudier på CV: t om andra kunde visa upp samma utbildning, men även med kompletterande, gnistrande jobbtitlar och projekt? Jag insåg att mina ringa möjligheter – som ensamstående förälder – att arbeta på kvällar och helger var ett hinder och jag funderade på vad jag skulle kunna göra för att utmärka mig i mina framtida arbetsintervjuer. Jag var fullt medveten om att mediebranschen kan vara hård och jag ville vara redo att möta den när tiden väl var kommen. Det var då idéen om majahurtigh.se väcktes – en egen medieplattform, där jag skulle kunna dela med mig av mina samhällskritiska perspektiv. Samma dag började jag arbeta fram bloggen! Planen var tydlig och klart formulerad. Genom att visa på mina färdigheter  – att kunna skriva text och rubrik, komplettera med intressanta bilder, samt visa på min uthållighet och punktlighet genom att uppdatera varje dag fram till maj 2017 – via bloggen så skulle jag visa på mina färdigheter som journalist och kommunikatör, till framtida arbetsgivare. Jag skapade helt enkelt mina egna möjligheter och förutsättningar för att kunna dela med mig av mitt egna medieinnehåll – mina tankar, framtidsspaningar och intressen. Bloggen skulle få fungera som ett öppet arbetsprov och som en kompletterande del av mitt CV.

Jag startade bloggen på hösten, och redan vid nyår så fick jag förfrågan om arbete – och min första anställning inom – kommunikation hos Balfe Arbman Communications AB, i Stockholm! Jag kunde tacka ja eftersom tjänsten innebar att jag kunde arbeta hemifrån – på vardagarna, när sonen var på förskolan – parallellt med studierna! Under våren blev jag också invald till Unga Journalisters styrelse. När jag så snabbt hade uppnått mina högsta mål med majahurtigh.se så började jag redan då att utvärdera hur jag skulle kunna vidareutveckla medieplattformen. Därför bestämde jag mig för att våga nischa majahurtigh.se tydligt mot ämnet ”Medier och Kommunikation”. Mediekritan fick mer utrymme! 

Responsen har varit helt otroligt stark, och då framförallt tack vare en stor skara personer som tror på och lyfter mig – såsom exempelvis Carin Balfe Arbman, Johanna Bergsro, Astrid Boisen, Stefan Engeseth, Miranda Forsgren, Anette Holmqvist, Nina Jansdotter, Nora Kallstrom, Stefan Kraft, Clara Löfvenhamn, John Mellkvist, Daniel Redgert, Christina Sandell, Albin Sjöberg, Malin Stensson, Kent Vilhelmsson – och förstås många, många fler! Förhoppningen idag är förstås att alltfler ska kunna nås av mina framtidsspaningar och idéer om kommunikation, men drömmen om en spännande och utvecklande praktik våren 2018 – för praktisk erfarenhet, ökad kompetensutveckling och fler möjligheter till kreativa arbeten – är precis lika stark. Jag har redan delat inlägg på sociala medier om ämnet! Responsen har varit helt fantastisk, men jag vill att sannolikheten för att jag ska finna min framtida praktikplats ska vara maximal, och därför kan jag behöva all hjälp jag kan få.

Våren 2018 har jag praktik, via min utbildning. Förhoppningen och drömmen är att få en praktikplats på ett företag eller en avdelning som arbetar med PR, Medier och Kommunikation. Känner du någon som arbetar med det? Tipsa då gärna hen om mig! Skicka gärna hen det här inlägget, be hen maila mig på maja(a)hurtigh.se eller dela det här inlägget på sociala medier med hashtaggen #majahurtighfinnes.

TUSEN TACK för din hjälp! 

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑