Maja Hurtigh

Medie- och Kommunikationsvetare

Etikett: Vem är en influencer (sida 1 av 3)

Vad har förändrats med #metoo-rörelsen?

Ett par som jag bedömer vara ett av Sveriges mäktigaste par är Dominika Peczynski och Anders Borg. Peczynski är mäktig inom kommunikation och Borg inom ekonomi. Tillsammans bär de en förträfflig kombination av kunskap, i vår samtid. 

Men det senaste halvåret har varit tufft för dessa två personerna. Borg anklagades i somras för att visat pillesnorren på en fest och Peczynski har kämpat med förvirring till följd av #metoo-rörelsen.

Peczynskis otrygga matta som försvann

Pescynski aldrig drabbad

Först skrev Peczynski om att hon minsann aldrig drabbats av sexism i medievärlden.

Detta var något snedvridet i debatten som pågick, eftersom rörelsen sedan länge slutat att handla om endast medievärlden, utan generellt sett handlade den om de sexuella trakasserier som finns överallt i samhället.

Hon uttryckte ingen sympati eller solidaritet med alla de kvinnor som drabbats av sexuella trakasserier, utan istället menade hon att hon faktiskt lärt sig känna igen den här typen av män. Med undertonen av att andra kvinnor också borde lära sig det, för att inte drabbas.

Detta kommenterade jag med att länka till min artikel Vad handlar #metoo-kampanjen egentligen om?.

Peczynski personligen drabbad

Sedan dök en artikel upp på hennes Facebook-sida som handlade om att Peczynskis levde tillsammans med en man som misshandlade henne.

Där berättade hon också att hon efter den relationen hade väldigt svårt för att lita på män och att hon egentligen först nu känner att hon för första gången lever i en trygg relation (med stadiga Anders Borg).

”En gång när han hade skurit mig med kniv lyckades jag ta mig ut på gatan i bara trosorna, och ringde polisen från en telefonkiosk. De skjutsade hem mig, och jag gjorde en anmälan som jag senare drog tillbaka av rädsla för repressalier.

[…]

Den här relationen har skadat mig på så många sätt vad gäller tillit, rädsla och förtroende.

Jag är 46 år nu, och det här är första gången jag bor ihop med någon utan att ha känslan i bakhuvudet att jag måste dra snart.

Efter det här hade jag inte en pojkvän på fyra år. Och det tog säkert tio år innan jag började berätta för vänner vad jag hade varit med om, för det finns inpräntat i ens bakhuvud att man själv har uppfört sig på ett sätt som provocerat fram våldet.”

Dominika Peczynski, publicerat hos Amelia

Hon beskrev den våldsamma relationen som hon var i, och om hur den påverkat henne i hela hennes liv. Hon förklarade att det tog 10 år innan hon vågade berätta för vänner om vad hon varit med om och att det sedan dröjde 30 år innan hon vågade lita på en man i en nära relation igen.

Peczynski hånar offren 

Sedan dök det upp en debattartikel där Peczynski hånar feminister.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

[…] Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski”

Dominika Peczynski, publicerat på Aftonbladet 

Peczynski förkunnar alltså att gravallvaret med #metoos inte är ”attraktivt” och att hon gärna kallar feminister för ”anuspetare”.

Feminismen ohanterbar för Peczynski

Därefter dök det upp en debattartikel där Dominika Peczynski förkunnade att #metoo-rörelsen blev too much för henne.

”Jag skulle inte gå så långt som till att likna det hela vid Stalins utrensningar, som Staffan Heimerson gjorde, men känslan från min barndom i Polen, ett land i vilket man på den tiden inte offentligt kunde uttrycka sina åsikter om de inte gick i linje med de av staten påtvingade, återinfann sig.

Jag mindes hur vuxna då viskade saker som barnen inte fick höra, av rädsla att de skulle råka babbla bredvid mun på förskolan. Hur människor hade en persona de visade upp utåt och en annan riktig personlighet, med uppfattningar och värderingar som på den tiden ansågs inkorrekta, som endast tilläts husera innanför hemmets fyra väggar.

[…]

I samtal tête-à-tête viskade man till varandra att det här med MeToo, det var ju bara Too Much. En uppfattning som så gott som ingen vågade lufta offentligt. Det som skulle se ut som solidaritet var i själva verket rädsla att avvika och allt utspelades enligt den förväntade dramaturgin, under titeln ”Den enes död, den andres bröd”. 

Det var tråkigt att det blev så här och jag är glad att det är över. Självklart hade jag önskat mig ett annat förlopp och ett annat utfall. Men det fanns ingen plan, det blev ingen revolution.

Dominika Peczynski, i Aftonbladet

Och ja, här erkänner jag: Alexander Bards kommentar ”Heja dig, min vän!” blev helt enkelt för mycket för mig här.

Även solen har sina svarta fläckar, uppenbarligen. Digitala strategier eller inte – det här spektaklet kan faktiskt inte få passera obemärkt, för det hela är för absurt.

Maktens korridorer är blottlagda och åsikter som tidigare viskades i slutna sammanhang borde kanske ha stannat där? Men nu när orden har mött offentlighetens ljus så bör de inte få stå oemotsagda.

Du är #metoo

Peczynskis förvirring total

Nu behöver vi summera vad som egentligen hände: 

  1. Dominika Peczynski skriver att hon aldrig drabbats av sexuella trakasserier.
  2. Peczynski berättar om hur hon drabbats av den här typen av strukturella problem som debatten belyser.
  3. Peczynski berättar att hon brukar kalla feminister för ”anuspetare”.
  4. Peczynski hävdar att #metoo-rörelsen är too much och att den inte har, eller kommer, leda till någon förändring.

Är det fler än jag som reagerar starkt på skevheten i detta?

Dominika vill upprätthålla gamla maktstrukturer

Kära Dominika Peczynski,

Du har drabbats av de strukturella problemen som #metoo-rörelsen belyser.

Du har offentligt berättat om mannen som misshandlade dig, under två års tid, när du var ett barn. Ja, du berättade för Aftonbladet om den våldsamma relationen redan på nittiotalet – medan många, många andra har varit tysta i 30 år.

Det här är så långt från den Stalinistiska utrensningen som vi kan komma.

Snarare talar vi om en fransk revolution. Och istället för att vi talar om ”broderskap” så talar vi nu om systerskap.

You too – too much 

Nu hävdar du att #metoo-rörelsen är too much.

Du kallar de kvinnor som en gång kämpade för och gav dig rösträtt – rätten till att idag uttrycka dina åsikter i Sveriges största tidning – för ”anuspetare”. Du kallar ditt 16-åriga, svårt misshandlade och blodiga jag – i telefonkiosken utanför ditt hem, iklädd bara trosor, i väntan på polis – för ”anuspetare”.

Varför då? Vad är din vinning med att upprätthålla tystnaden och den gamla maktstrukturen?

Jag förstår dig. Ingen vill se sig själv som ett offer. Och du är en stark kvinna. En kvinna som har byggt en makalös karriär. Du arbetar med många mäktiga män och vill inte verka ”krånglig”. En sådan där ”hysterisk kvinna” som det inte går att arbeta och göra affärer med.

Men.

Allt har förändrats

Något har förändrats, och det är att den maktstruktur du har byggt ditt liv på har raserats och ändrat form.

Men den stora förändringen kanske du inte märker av eftersom du själv desperat verkar söka efter den otrygga marken som precis har rasat under dig. För marken har rasat och du står faktiskt inte längre där du förut stod.

Innan tog du dig framåt i en värld där män höll varandra om ryggen. Nu kliver du in i en värld där kvinnor håller varandra om ryggen. In i en värld där kvinnor kan komma att sätta spelreglerna. In en värld där utsatta kvinnor – som förstår och respekterar varandra för varandras ord och mod – plötsligt har fått kontakt med varandra. I en ny värld där kvinnor som förstår varandra – och är trötta på den gamla världen – hjälper varandra till att finna nya former och strukturer.

Vi lever nu i en öppen demokrati, där gamla maktstrukturer inte hanteras i slutna sammanhang. Sociala medier har ändrat på spelreglerna. Alla kan delta i det offentliga samtalet.

Alla är nu med och sätter spelreglerna.

Du sätter spelreglerna 

Du ÄR en del av #metoo-rörelsen. Det är inte andra som bestämmer vad som ska och inte ska hända.

Du är en lika stor del av kampanjen precis som alla andra som uttrycker sig om den – precis som hur det bör vara i ett demokratiskt samhälle.

Det finns inte ”du” och ”dem” – det finns ”vi”. Och dina beklaganden i artikeln Tråkigt att det blev Too much av Me too leder absolut ingen vart. Det enda som händer är att du förminskar, förlöjligar och försöker befästa att ingenting gott kommer hända av rörelsen.

Men det är inte sant. Metoo skapar förändring. 

Och du pissar på dig själv – och alla kvinnor med dig som någonsin har drabbats av de här strukturella problemen – när du påstår att metoo är too much.

Det gör dig till ett lika stort problem som alla andra som försöker förminska dessa strukturella problemen. De problem som personligen har drabbat dig och påverkat dig i hela ditt liv.

Ingenting är som förut

Den världen du tidigare kände till – där kvinnors ord inte var lika viktiga som männens – är på väg bort.

Du har byggt din värld och din karriär på gamla spelregler. Om du inte accepterar att spelreglerna har förändrats – och inte anpassar dig till den nya demokratin, där kvinnor anses ha trovärdighet – så är du ett lika stort problem i strukturen som männen som utgör problemen är.

Dominika, acceptera att spelreglerna har förändrats och anamma systerskapet i ditt liv. Pissa inte på dina systrar. Finn dig i den här nya världen och återfinn gemenskapen – och makten.

Välj nytt. Välj klokt.

För jo – ingenting är som förut.

Håller du med mig? Håller du inte med? Vad tycker dina vänner om det här? Dela gärna artikeln vidare och ta reda på det!

Det är något som inte stämmer

Alexander Bard är en person som är i blåsväder, just nu. Han uppges ha skämtat grovt om #metoo-kampanjen på sociala medier och uttryckt förfasan över att kvinnor plötsligt blir betrodda gällande brott som tidigare har preskriberats, enligt Metro

Uppriktigt sagt så är jag själv väldigt förvånad över Alexander Bards reaktion, på #metoo-kampanjen och alla efterföljande upprop.

Kvinnor tar över makten, inom nätokratin

Alexander Bard är filosof och är en expert på att sia om framtiden gällande digitaliseringen och sociala medier. Han är minst sagt en förebild för mig inom det området. Att jag vågade ta steget att fortsätta satsa på den karriärbanan jag valt är delvis tack vare ett uttalande som Bard gjorde för Veckans Affärer, för ett och ett halvt år sedan, där han hävdade att kvinnor i 30-årsåldern snart kommer komma till makten och vara framtidens nätokrater och makthavare inom den nya, så kallade, nätokratin. För en kvinna som närmar sig 30-strecket så är det en rätt så trevlig läsning.

”Företag styrs i hög grad fortfarande av män i femtioårsåldern, men utmanas nu av kvinnor i trettioårsåldern. De kommer till exempel med titeln chief digital officer, de är mästare på sociala medier och kommunikation och vad gubbarna inte ser är att de kommer sopa mattan med dem!”

[…]

”‘Jag skulle aldrig skriva ett avtal med ett förlag om att tjäna pengar på våra böcker, de är non-profit. Faktum är att vi tjänar mer pengar på ett enda föredrag för ett tyskt storbolag än vad vi tillsammans har gjort på alla våra böcker. Jag ger gärna bort våra böcker gratis, speciellt till studenter’, säger Alexander Bard.”

Alexander Bard, i Veckans Affärer

När jag själv, i en flytt, tappade bort min bok Nätokraterna, och inte kunde hitta den någonstans, så sa Alexander Bard – i egen hög person – till mig att han gärna skickade mig en ny bok gratis.

Vi talar alltså om en man som både siat om kvinnors kommande makt och om en person som faktiskt kan tänka sig ge bort boken till unga kvinnor, för att ge dem möjlighet till att skapa sig själva den makten.

Varför skulle han göra så, för att sedan reagera såhär? Det är något som inte stämmer.

Dansa, min docka 

I en intervju med Aftonbladet, den 30 september i år, så förklarar Alexander Bard hur män förlorar makt och ägnar sig åt att hata. Där säger han bland annat också: ”Det ultimata sättet att använda nätet det är att bygga plattformar för andra människor, som dem kan dansa på”.

”Bard använder begreppet ”femifascism” för de politiska strömningar han ser omkring sig just nu.

– Killar, flörta inte med tjejer. Någonsin. Och när de flirtar med dig, ignorera. Det borde åtminstone hålla dig säker, tills de börjar ljuga, uppmanar han (Alexander Bard).”

Stoppapressarna

Jag undrar om det helt enkelt inte är så att Alexander Bard har hittat ett sätt för att att få oss andra att dansa. Att han har hittat målgrupper som kan dansa för honom, så han – som man – kan behålla en viss makt. Kanske försöker Bard just nu att skapa en pålitlig roll för förvirrade män att luta sig mot, för att senare kunna omvända dem?

”Ingen av er sitter säkert. Ingen av er som kränkt, hånat eller förnedrat en kvinna kommer att komma undan. Vi kommer gå igenom varje yrkesgrupp, varje förening och varje skolsal. Vi kommer lyfta på varje sten och vänta tålmodigt på att alla som någonsin varit med om något vågar komma fram och berätta.

Vi är inte klara, herregud vi har knappt börjat.”

Julia Mjörnstedt Karlsten, på Expressen

För inte är väl Bard så dum att han på riktigt inte såg det här komma? För i sådana fall har nog till och med det digitala geniet fullständigt missbedömt den bristen på makt som kvinnor tidigare haft, och är förvånad över det missnöjet som han nu får se blossa upp i sin fulla kraft, nu när maktgränserna skiftar.

När kvinnorna tar över makten

När vi talar om strukturella problem så råkar det ju dessvärre ofta handla om alltifrån de små detaljerna till de stora. Det hela spektrumet brukar dessvärre ingå i vad det handlar om, när det handlar om strukturella problem, som kan genomsyra hela organisationer.

Våldspyramid, Illustrerad av Ashley Fairbanks

I det här fallet handlar det alltså om både förminskande av kompetens, sexuella trakasserier, övergrepp och våld. Det handlar om strukturer som till och med genomsyrar vårt lands rättsväsende. Det är det som #metoo-kampanjen handlar om, Alexander Bard.

”Jag är förvånad över att en hel del personer nu plötsligt förstår och accepterar vidden av problemen, och skriver om det. Det gör mig uppriktigt förvånad. Det kan knappast vara en nyhet. Men att så många kvinnor skriver om ämnet samtidigt verkar ha gett en kraftfull effekt.”

Maja Hurtigh 

Om vi talar om ett maktskifte på digitala kanaler, så kan det väl knappast visa sig vara överraskande att det är här som kvinnor först väljer att erövra sin rättmätiga makt i samhället, och över sina egna liv?

Det är något som inte stämmer

Alexander Bard – med handen på hjärtat – står du verkligen för dessa kvinnofientliga åsikter? Och är du verkligen förvånad över att det här är framtiden?

Uppdatering: Se Alexander Bard i Nyhetsmorgon!

Här skriver Bard under på att han redan arbetar med de strukturella problemen, och tar ansvar för att lära män om trygghet och säkerhet i sig själva, för att de sedan ska kunna skapa goda sociala relationer till både andra män och kvinnor. Att han skapade mansgruppen för sex månader sedan initierar att han har varit fullt medveten om att den här revolutionen skulle komma. Pusslet är lagt.

Kan någon tysta kvinnorna på sociala medier? 

I våras delade Resumé den dystra nyheten om att endast en av tio kreativa chefer är kvinnor. Med andra ord är nio av tio kreativa chefer män. 

När det nu framkommer hur mediebranschen har svärtats av sexuellt våld bakom kulisserna så förbluffas jag ännu mer av hur mediebranschen har visat sådan ovilja till förbättring. När TV-program och reklam skapas så ser allt fint ut på ytan, men att det ser så förfärligt ut bakom fasaden och i statistiken finner jag inga ord till. Det är mer än beklagansvärt. Det är ansvarslöst.

”Jämställdhetsfrågan må ha kommit högre upp på agendan i branschen under de senaste åren, men läget i den kreativa toppen säger något annat.”

Resumé

När nu både kvinnor och män organiserar sig på bred front så banar det väg för verklig förändring. 

Det blir tydligt hur oerhört utsatta personer har varit i dessa branscher, i decennier. I århundraden. I tusentals år. Och att starka medieprofiler tidigare har haft en obeveklig makt är ju nu glasklart. Men det är också därför som den här maktförflyttningen är så intressant att studera.

– Det är inte bara på CD-nivå som branschen har ett stort jämställdhetsproblem utan även på AD/copy-nivå i allra högsta grad. Reklamskolorna har under många år tagit in 50/50 på kreatörsprogrammen så det är inte ett problem med rekryteringsbasen, kvinnorna finns. Det handlar om ovilja. Nu är jag hård, men jag är så oerhört trött på att detta fortfarande är ett problem 2017.

– Vi vet att kvinnor består av över 50 procent av befolkningen och står för majoriteten av köpbesluten i samhället. Vi vet också att kvinnor inte kan relatera till 85 procent av den reklam som skapas. Om man slår ihop ett och ett så förstår man ju att bristen på jämställdhet på byråerna är ett slös med reklamköparnas pengar och att reklamen skulle kunna vara mycket effektivare om man hade en jämställd bransch. Så det är ett enormt affärsproblem.

Emmeli Österdal

Kvinnor har i alla tider varit förtryckta. Och de mjuka värden som kvinnor ofta representerat har varit ointressanta i alla tider – fram till nu. 

Kvinnor är generellt sett mer socialt begåvade än män. Om det beror på gener eller uppfostran kan vi väl låta vara osagt, men nu när vi rör oss mot tider då mycket i vår västerländska värld kan komma att präglas av robotisering av olika tjänster så är de mjuka värdena plötsligt något som kan bli än mer svårt och komplext för kommande generationer. Något som till och med kan bli svårt för vuxna att lyckas lära sina barn, när vi lever i allt mindre familjekonstellationer, fler lever i ensamhushåll och iPaden ersätter sociala relationer.

När makten förflyttas från stora mediehus till sociala medier så ändras plötsligt spelplanen. 

Kvinnor är överrepresenterade på högre utbildningar, jämfört med män. Kvinnor odlar också mer djupa vänskapsrelationer än män och är också mer aktiva på sociala medier. Med andra ord finns det en risk att makten i samhället förskjuts från männen till kvinnorna, tack vare sociala medier. Då är det inte den som skriker högst som vinner längre. Det är den som kommer med de djupaste och klokaste analyserna, och de mest mjuka och goda värdena, som vinner.

Eller?

Hur länge kommer männen låta den här maktförflyttningen pågå? Går den att förhindra? Hur då?

Kvinnlig politisk organisering på sociala medier

I artikeln ”Hur gick det till?” skriver Clara ”Underbaraclara” Lidström om hur hennes år har kantats av motgångar, framgångar och en envis tro på feminism. 

Jag har följt Clara Lidström i många år och är övertygad om att hon, Natashja Blomberg, Elaine Eksvärd,  Sandra Beijer och Cissi Wallin Blomberg är de som i grunden har möjliggjort att #metoo-kampanjen fått så stort fäste i Sverige. Under alla år jag har följt dem så har jag lärt mig allt mer om feminism. Det är verkligen helt fantastiskt att tänka på hur mitt liv är så massivt påverkat av digitaliseringen, bloggar, sociala medier och just dessa kvinnor. Vem hade jag varit utan dem? Det är med all säkerhet som just de (och säkert många fler) har varit bidragande till att ha utbildat en hel generation unga kvinnor om feminism.

Jag minns när Isabella Löwengrip skrev sin antifeministiska artikel, år 2014, där Löwengrip bland annat skrev: ”Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för”, enligt Aftonbladet. Den artikeln verkar vara borttagen från hennes hemsida idag, och jag är övertygad om att Isabella Löwengrip inte längre resonerar så. Och till hennes försvar så har hon på många andra sätt varit en feministisk förebild, utan att sätta ordet ”feminist” som etikett på sig själv, precis som hon också skrev i den artikeln .

Men det var med den artikeln som jag plötsligt insåg hur mycket jag har lärt mig och faktiskt nått the point of no return! Aldrig mer skulle jag kunna ta av mig mina genusglasögon efter behag, utan efter all läsning och inlärning hos flera feministiska plattformar så hade jag nu själv blivit en inbiten feminist, som förstod att jag hade ett verkligt värde som människa och inte bara som kvinna. Tiden efter det blev turbulent för mig, med mycket ifrågasättande om hur jag verkligen skulle leva mitt liv, samtidigt som min egen mission med att frälsa andra oinsatta tog fart, på riktigt.

De senaste veckorna har säkert varit känslomässiga för många, på många sätt, när fler insett hur starka vi kvinnor är tillsammans! Att vi kvinnor har lyckats organisera oss politiskt, tack vare bloggar och sociala medier, är helt fantastiskt. Låt oss fortsätta med det.

Tusen tack, Clara Lidström, Elaine Eksvärd, Natashja Blomberg, Sandra Beijer och Cissi Wallin, på så många plan ❤️

Vågar du berätta om dina personliga utmaningar?

Precis som någon så vänligt påpekade om inlägget Ung och lovande så är det inte bara unga kvinnor som drabbas av utbrändhet, utan även män drabbas! Men varför ser vi sällan män tala öppet om utbrändhet, och andra svåra och personliga motgångar?

Mäns personliga motgångar osynliggörs

Statens medieråd menar att det är stor skillnad på hur män och kvinnor presenteras i medier.  Män får ofta uttala sig som experter och talespersoner, liksom exempelvis i egenskap av politiker. Trots att det nästan är lika många män och kvinnor på politiska poster i riksdagen så är det ändå ett överrepresentativt antal män som får medialt utrymme, i svenska medier. Kvinnor framställs som bärare av en personlig erfarenhet oftare än hur män vinklas. Det är också vanligare att kvinnor får representera allmänheten.

”Kvinnor utgör hälften av världens befolkning, men förekommer bara i en knapp fjärdedel av det globala nyhetsflödet. Den globala undersökningen Who makes the news – Global Media Monitoring Project Report 2010, visar att andelen nyhetsinslag eller artiklar med en kvinna som huvudsakligt nyhetssubjekt (det vill säga den person som en artikel eller ett tv/radio-inslag handlar om) var 24 procent år 2010.

I Sverige var siffran något högre, 32 procent. Trots en förhållandevis hög medvetenhet och levande debatt om frågan, har andelen varit i princip den samma i Sverige sedan 1990-talet.”

Statens medieråd

Globalt sett är det fyra gånger vanligare att kvinnor definieras och presenteras utifrån sin familjesituation – som exempelvis fru eller mamma till någon – än att män gör det. Även om en kvinna omnämns med anledning av sin roll som politiker så presenteras hon ändå ofta utan sin yrkestitel, till skillnad från män.

Musgrove trotsar rådande normer

En person som bestämt sig för att göra skillnad i den här saken är Terron Musgrove. Musgrove är aktiv på flera sociala medier, och har en stark genomslagskraft på sociala medier, och då främst på LinkedIn! Det kan verka motsägelsefullt att Musgroves genomslagskraft har varit så stark på LinkedIn, där många är verksamma för att skapa nya affärer, medan Musgrove har valt att ha en helt annan approach i sin närvaro i medier. Han har nämligen valt att istället tala öppet om när han blev utbränd!

”När jag började fundera på hur jag skulle kommunicera så tog jag bort allt som handlade om företaget jag driver, tog bort allt som handlade om produkten jag vill sälja och tog bort allting som handlade om de framgångarna jag haft med olika klienter, som coach. Istället lät jag min story ta plats. Och min story, som har varit kantad av ganska många olika motgångar i mitt liv, den lät jag ta plats tillsammans med en känsla av hopp kring att jag har tagit mig från den motgången som jag då kanske berättar om. Så det jag egentligen gör när jag kommunicerar är att jag berättar om mig själv och vart jag har varit – utan filter, och utan att vara martyr. Jag tycker inte synd om mig själv, utan jag bara berättar om den situation jag haft med min utmattningsdepression. Jag berättar alltså om de utmaningar som jag har haft, men också om vart jag är idag.

Jag kände att jag måste vara ärlig med mig själv. Jag vill inte bara framstå som perfekt. Mina motgångar har bidragit till att göra mig till den starka personen som jag är idag. Inte bara mina framgångar. Därför tyckte jag att det var viktigt att börja prata om det. Folk förstår att man inte är perfekt. Man lär sig av sina motgångar och i sina motgångar växer man.”

Motpol till perfektionismen

Terron Musgrove arbetar som livs- och företagscoach på det egenstartade företaget Musgrove. Musgroves livsresa – innan han startade just det här företaget – var lång, och kantad av misslyckanden. När Musgrove valde att starta sitt eget coachningsföretag så ville han utgå från en så ärlig plats som möjligt.

”Vi har fått ett stort genomslag på LinkedIn och jag tror att en utav anledningarna till det är för att jag kanske har varit en motpol till mycket annat som har skrivits där. Bland annat så har det ju inte varit så vanligt att män visar sin sårbarhet på det sättet som jag har gjort. Att man öppet pratar om sina motgångar. När jag började skriva på LinkedIn så fanns det nästan bara personer som talade om hur om hur bra de var. Det var bara en massa skryt! När jag läste det så tänkte jag att ’det är så mycket mer till en människa än det här skrytet som pågår’. Jag var trött på snacket om hur bra man var på det senaste projektet, om att ‘nu har jag fått den här titeln’ och så vidare. Jag har sett en förändring till hur det är idag istället. En förändring där personer inte bara talar om sina framgångar, utan också om sina motgångar.”

Musgroves drivkraft bakom närvaron på sociala medier är att nå den vanliga människan, och att på något vis försöka bidra med något slags värde. Att försöka bidra till att få andra att göra mer gynnsamma val.

”Jag tror att många som följer mig på sociala medier börjar med att connecta med mig i min story och känner ett förtroende för mig och vad jag gör, kanske för att dom känner att de är på samma ställe där jag var idag. De connectar med vad vi har gemensamt. Personen kanske också har motgångar som liknar de motgångar jag har haft. Jag ger dem en känsla av hopp, energi och inspiration om att även om du är där du är idag – och det känns hopplöst – så går det att förändra den situationen du har, och jag är ett levande exempel på det. Jag gör inte det här för att skryta om det, utan bara förmedlar på ett enkelt sätt att ’Jag är inte där längre, och det är jag glad för’.”

Godhet skapar gynnsamma affärer

Men hur gör Musgrove då, rent konkret, i sin kommunikation? Vaknar han på morgonen och skriver om det första som han kommer på? Nej, Musgrove är inte spontan i sitt arbete med sociala medier. Han har en tydlig en idé om vad han främst vill prata om under en viss period. I våras talade han om sin utmattningsdepression och vad man kan lära sig av att ha varit i en utmattningsdepression. Nu talar han främst om när han befann sig i en skuldfälla och om hur det har påverkat honom.

”Min mission handlar inte om att skapa nya kunder. Den handlar om att hjälpa människor. På mina sociala medier så har jag bara erbjudit nånting som kostat pengar en gång. Jag har aldrig nämnt en tjänst som någon kan köpa av mig. Inte en enda gång. Jag har pratat om att jag är coach, men aldrig uppmanat till köp. Jag tror på att ’ge utan krav på att få’. När man gör det, och är i linje med den värderingen och egenskapen, så får man ändå. Jag tror på kraften att ge, utan krav på att få.

Den dagen jag vaknar och tänker ‘hur mycket pengar ska jag tjäna idag?’, den dagen har jag förlorat. Så har jag tidigare tänkt, men det har aldrig lett mig dit jag vill. Vill jag ha mer av vad jag har i mitt liv idag så behöver jag vara mer i mina nya värderingar, för det är det som har fungerat.”

Tusen tack!

Tusen tack, Musgrove, för att du delade med dig av dina tankar om hur en kan variera sig för att skapa en stark genomslagskraft på sociala medier!

Min förhoppning med den här artikeln är att jag hoppas fler män känner sig inspirerade till att våga tala mer om sina personliga erfarenheter, både på sociala medier och med varandra 

Äldre inlägg

© 2017 Maja Hurtigh

Tema av Anders NorenUpp ↑