Ung och ensamstående – med tid för vänner!

Som ensamstående förälder kan jag känna mig isolerad och ensam ibland. 

Men jag har även börjat tänka att det på något sätt tillhör det traditionella vuxenlivet att vara ensam. Man umgås mycket med sin familj och släkt och en del med andra familjer, men har kanske inte så mycket mer tid att umgås med andra än så. Ens partner blir plötsligt så viktig och det blir svårare att umgås naturligt med andra på vardaglig basis. Och har man då ingen partner så kan man ju tänka att man som förälder blir ännu mera ensam när man inte kan göra diverse kvällsaktiviteter som ens singelvänner kan… 

Så ibland kan det bli rätt så deppiga tankegångar, men… Det positiva med att inte ha en partner är ju däremot att man har så mycket tid till att träffa sina egna vänner! 

Och tänk vilken bra försäkring att kunna träffa flera bra vänner – än att bara träffa en enda person i huvudsak i flera, många, långa år. En partner kan man sluta ha känslor för, plötsligt ha dåligt sex med och vara tvungen att göra slut med den personen för att sedan aldrig kunna ha en liknande relation med samma person igen, men en kompis är ju alltid en kompis, och skulle man växa ifrån varandra i perioder så kan man ändå alltid växa tillbaka, samman, igen utan att det behöver vara konstigt alls. Så en stor fördel med att vara ensamstående är att man får mycket tid med sitt/sina barn, men också mycket tid med sina vänner. 

Dessutom är det ju så att jag ju har fått barn långt innan dom flesta av mina jämnåriga vänner – vilket jag trodde skulle vara en nackdel för mig och göra att dom inte skulle vilja umgås (eller rättare sagt: hellre vilja göra annat) – men det fina är ju att mina barnfria vänner ju lätt kan anpassa sig till mig och E! Barn kan ju vara svåra att få att anpassa sig om dom inte vill, och ibland passar ju inte pusslet alltid riktigt när två familjer försöker få tid att umgås… Men en vuxen utan barn har ju sällan större önskemål än att vilja ses, och prata kan man ju göra även på en lekplats eller på en promenad i parken! 

Och jag tänker förstås att när E blivit äldre och kan följa med mer och alla andra börjar få barn så ska jag komma ihåg hur isolerande det kunde kännas ibland och komma hem till mina vänner och hälsa på så ofta jag kan hos dom sen när dom en dag kanske har småbarn hemma ❤️

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.