Sociala monster?

Jag blir ofta besviken och upprörd på mig själv när jag tänker på tidigare misstag jag har gjort. Min självrannsakan tvingar mig att återuppleva misstag jag gjort eller bekymmer som jag orsakat andra om och om och om igen. Men samtidigt så känns det som om det är snudd på omöjligt att prata med andra om misstag man själv har gjort eftersom det verkar som att vi i vårt samhälle idag sällan tillåts att göra misstag. Åtminstone får vi inte göra misstag i offentligheten, för då måste huvuden omedelbart rulla. En dålig dag med en sur tweet kan resultera i livslångt uteslutande från vidare uppdrag för resten av livet. Det fascinerar och skrämmer mig. Att använda sitt verkliga namn på nätet är som att balansera på en silkestråd över en öppen eld. Om en gnista snuddar vid tråden så faller vi rakt ner i avgrunden och syns aldrig mer. 

Jag läste nyligen en artikel där en person hävdade att istället för att försöka framhäva sig och synas i sociala medier, bloggar eller på nätet överhuvudtaget för att verka unik så är det mest unika idag att INTE synas på nätet alls, och därmed kan det klokaste karriärdraget vara att helt enkelt hålla sig borta från sociala medier. Jag är benägen att hålla med i det resonemanget, men samtidigt så har jag själv då och då försökt hålla mig undan från rampljuset, men det resulterar i en väldig tystnad. Alla är så upptagna av sina egna liv – vilket leder till att det som inte syns på sociala medier blir omöjligt att uppfatta att det överhuvudtaget hänt. Att sitta ned och prata med vänner och bekanta om vad som hänt på senaste tiden händer sällan. Det är mer bekvämt för oss att kunna läsa om vad vänner gör än att ta sig tiden att fråga hur vänner mår. När en person publicerar bilder eller text i någon form hör folk plötsligt av sig och vill veta mer – just för att en påminnelse om någons existens plötsligt gjorde en uppmärksam på att det var dags att stämma av läget. 

Jag är väl medveten om att jag förmodligen i hög grad gör exakt likadant. Men det tragiska i detta är ju att interaktionen människor emellan blir glesare. Monologer mot monologer ersätter diskussioner. Vad andra gör och har på sig blir intressant kuriosa och hur andra mår blir oviktigt. Människor avhumaniseras. 

Vi är mer intresserade att döma andra än att ta reda på varför andra resonerar som dom gör. Att någon ändrar sig och får en ny åsikt i en fråga är det ingen som bryr sig om, ifall en gammal åsikt fortfarande finns fastkedjad på en plattform någonstans på nätet. 

Vad tycker du? Stämmer det jag skriver överens med din egna verklighet? 

Har du förresten sett SVT:s programserie Sociala Monster? Den finns just nu på deras app och är en spännande programserie!