Ensamstående i tre veckor 

Förra veckan skrev Underbaraclara, Clara Lidström, att hon var själv med barnen i tre veckor. Tydligen så hade folk blivit förfärade och frågat hur hon känt inför att vara ENSAM FÖRÄLDER I TRE HELA VECKOR!? Clara skriver att hon klarar det helt okej, men att det är jobbigt och att hon får en helt annan respekt för ensamstående föräldrar efter det här. 

Jag undrar hur väl Clara egentligen förstår hur det är att vara ensamstående, utifrån att ha varit själv med barnen i ett par veckor. Clara, du har kanske nått en liten insikt om hur vardagen är för ensamstående föräldrar, och känner ökad respekt inför det, men du har nog inte helt förstått helheten. 

Att vara själv med barnen en begränsad tid är inte samma sak som att varje vecka – år ut och år in – stå själv med sitt barn när barnet är sjukt genom hela februari. När det är dags att handla julklappar i december. När det är dags att rodda ett födelsedagskalas. Du står inte själv med ditt skrikande barn i kassan på ICA varje vecka. Du behöver inte alltid räkna med sällskap på toaletten. Alltid gå upp klockan sju på morgonen. Alltid boka barnvakt när du ska ta ett glas vin med en vän. Du står inte ensam när skolans sommarlov – på tio veckor – börjar och du har en vecka att ta ut semester på – därför att jullov, sportlov, påsklov, höstlov och studiedagar också finns. Du behöver inte fundera över vad din dejt tycker om att du har med dig ditt barn när ni tar en fika. 

Nej, Clara, du har kanske nått en liten insikt och känner en ökad respekt för ensamstående föräldrar, men du har nog kanske ändå inte riktigt – helt fullskaligt – förstått vad det är du borde känna respekt inför.