Moralpaniken som förlamade den politiska dialogen

Moralpaniken som förlamade den politiska dialogen
Photo by Duncan Sanchez

Det är snart val i Sverige och jag reagerar på att kraftiga, radikala vindar blåser i Sverige. Det drar åt extremt olika håll i den politiska debatten, och samtal blir ofta otroligt onyanserade. Samtidigt så är det som om en öronbedövande tystnad har lagt ett täcke över hela Sverige. 

Just nu så är jag hjärtligt trött på hur onyanserade samtal är, på sociala medier. Om en står upp mot en låt som handlar om att kn*lla barn så slår moralpaniken in och folk vrålar om ”yttrandefrihet”. När en står upp för kvinnors rättigheter till att få se ut som de vill så är det plötsligt förbjudet att problematisera slöjbärande.

Parallellt pågår valkampanjer som jag knappt har märkt av någonstans, under hela året, mer än under Almedalsveckan i Visby.

Yttrandefrihet – frihet under ansvar

Om endast tre veckor är valet 2018, men jag har knappt märkt av någon politisk debatt överhuvudtaget, i år. 

Det kan hända att jag borde ha gjort mig själv mer engagerad under årets nyhetsrapportering. Att jag borde ha gjort mig själv mer påläst gällande politiken. Samtidigt så anser jag mig vara hyfsat påläst om årets stora snackisar, inom politiken. Därför känns denna tystnaden också märkligt öronbedövande.

”Någonting är konstigt med årets valrörelse. Trots att det bara är någon vecka kvar kommer den inte riktigt igång. Landet tycks sänkt i en märklig tystnad, och jag har funderat på hur det kommer sig.” – Mattias Svensson, Blekinge Läns Tidning

Kanske beror tystnaden på att jag är påläst om just årets stora snackisar? Kanske beror det på att jag har läst om konflikterna där de vänsterradikala skrikit på de högerradikala. Att jag uppmärksammat de som skrikit högst, och kanske inte de som haft de vettigaste orden att säga. Att jag läst de slagkraftiga rubrikerna, men gått miste om de djupanalyserande och kritiska debattartiklarna. (Om det har publicerats några djupa, faktaspäckade mellanmjölksartiklar, vill säga?)

Det är ständigt vänster mot höger och höger mot vänster. För helt öppen invandring eller emot helt stängd invandring. För delad föräldrapenning och mot delad föräldrapenning. Vart finns nyanserna att läsa? Har jag sett de fina nyanserna under det senaste året någon annanstans än i Grotescos film ”Flyktingkrisen – en musikal”?

Vinden som ökade och stagnerade

Samtidigt som vi verkar kunna prata om allt så verkar samtidigt många inte vilja prata om något. 

Populismen är utbredd och vi har hamnat i en slags enfrågepolitik, där inget annat än människors personliga hjärtefrågor står i fokus, samtidigt som politiker verkar vara rädda för att säga något som skulle gå emot någons personliga hjärtefråga. Något som kan tyckas vara en uppenbar omöjlighet, eftersom Sveriges befolkning ändå består av hyfsat många människor, med minst lika många olika åsikter.

Misstroendet för politiker är utbrett. Det är som om vi, år 2018, plötsligt slutade prata om allt. Nu orkar vi bara engagera oss tillräckligt mycket i politiken för att höja näven när vi tycker att något låter fel, utan att ge egna förslag på eventuella förbättringar.

”Feministiska partier” gör nödvändigtvis inte feministiska val

I ärlighetens namn så driver även jag själv till viss del en enfrågepolitik, här på majahurtigh.se. Här reflekterar jag framförallt över kommunikation, men också över frågor som berör feministisk politik. Det är en av grundpelarna här, på majahurtigh.se.

Min stora önskan är att feministiska val ska genomsyra all svensk politik. Jag hoppas kunna uppmuntra andra till att tänka ett extra varv på vad som faktiskt kan gynna kvinnorna, i vårt samhälle.

Men som med all annan politik så är ju sällan alla frågor uppdelade i blått och rött. Bara för att en är feminism så innebär det knappast att en alltid älskar slöja eller utsläppt hår, är för lika jämna föräldradagar eller är emot sambeskattning. Det finns alltid nyanser inom all politik och vad som är feministiska val är upp till mig att avgöra, och alla svar kommer nödvändigtvis inte i form av ett färdigt enfrågeparti. Precis lika lite som ett enfrågeparti som driver ”invandrarfrågan” kanske inte nödvändigtvis är det partiet som tycker precis som du i alla ämnen, och kanske inte ens egentligen i invandrarfrågan.

Det är upp till alla och envar att väga alla partiers alla frågor mot varandra och göra aktiva, kloka val, inför framtiden. (Testa gärna dina politiska åsikter via Valbarometern, hos SVT!)

Demokrati och yttrandefrihet – under ansvar

Därför blir jag orolig när vi plötsligt slutar problematisera frågor som inte nödvändigtvis går i linje med de åsikter som en viss person ”bör” ha.

Det är därför jag tycker att vi bör fortsätta våga stöta, blöta och debattera sådant som kan vara obekvämt att tala om. Att fortsätta våga problematisera låtar som skildrar sexuellt våld och rätten till att bära – och inte bära – slöja. För om vi slutar debattera problematiska ämnen så fort någon vrålar ”yttrandefrihet” eller ”religionsfrihet”, då tycker inte jag längre att vi lever i ett fritt, demokratiskt samhälle.

Personligen så vill jag alltid kunna belysa problematiska frågor eller fenomen. Dels för att gärna påverka andra, men också för att få en del mothugg, och faktiskt själv utvecklas. För genom dialog tror jag att vi alla utvecklas till det bättre. För vi har yttrandefrihet i Sverige, men med frihet kommer också ansvar. Ansvar för våra egna ord och de konsekvenser som kan utlösas. Men också ansvar för att yttrandefriheten och demokratin fortlever, även för kommande generationer.

Jag hoppas att jag fortsätter våga stå upp för kvinnans fria val, i hela mitt liv – gällande alltifrån rätten att kritisera låtar som skildrar sexuellt våld, eller rätten till att använda eller inte använda BH, kjol eller slöja.

Hur ser du på dagens demokrati och yttrandefrihet? Är du rädd för att uttrycka dina personliga åsikter? Tycker du att du har nåtts av en nyanserad politisk debatt, år 2018?