Alan Rusbridger: ”I don’t think journalism deserves to survive”

Under Mediedagarna i Göteborg, Meg, diskuterades många intressanta ämnen! Men av alla de spännande samtalen som fördes så var det särskilt samtalet om constructive journalism och participatory journalism som gjorde ett särskilt in-/avtryck hos mig. 

Det spännande seminariet om constructive journalism och participatory journalism fick mig att känna rysningar genom hela kroppen! Håret reste sig på mina armar, och det var som om jag kunde känna fläkten av historiens vingslag slå mot min hud. Därför delar jag nu med mig av delar av vad som sades, och förstås några av mina egna reflektioner kring detta.

Alan Rusbridger, fd chefredaktör för The Guardian, Cathrine Gyldensted, författare och journalist, & Erika Mårtensson, Ekot, Sveriges Radio, Moderator. Foto: Maja Hurtigh

Förtjänar ”förtjänad media” att överleva?

Cathrine Gyldensted, journalist och författare, menar att journalister bör rapportera lösningsfokuserade nyheter, i enlighet med constructive journalism. Alan Rusbridger, fd chefredaktör för The Guardian, menar att mediehusen borde ägna sig mer åt participatory journalism, alltså mer dialog. 

Journalisten och författaren Cathrine Gyldenstad menar att journalister behöver ställa nya typer av frågor för att få nya typer av svar, och därmed nya sorters artiklar. Detta menar hon kan bidra till att läsarna får ett mycket större förtroende för mediehusen, än vad de har idag. Exempelvis menar hon att Brexit var ett exempel på polariserande journalistik, och att man behöver gå ifrån den svart-vita journalistiken, och skapa fler nyanser i berättandet. Hon menar att journalister istället behöver kontextualisera problem i en mycket högre utsträckning än vad som görs idag, och att journalister borde försöka få med någon typ av lösning på problemen som tas upp i nyheterna. Dessutom menar hon att att journalister måste ”kill the victim”, vilket syftar till att journalister måste försöka öva på att inte vinkla nyheter så att det alltid är någon som framstår som offer.

”I don’t think journalism deserves to survive”

– Alan Rusbridger, fd chefredaktör för The Guardian

Gyldensted hävdar även att vi behöver använda oss av dialog för att skapa ”participatory journalism”, vilket är något som också Alan Rusbridger, The Guardians förra chefredaktör, förespråkar. Alan Rusbridger, menar att det därmed krävs mer samspel mellan publiken och tidningshusen, och att det krävs en mycket större transparens. Han påpekade att konstruktiva nyheter efterfrågas av läsarna och att ”constructive journalism” och ”participatory journalism” kan bli en framgångsrik affärsmodell inom journalistiken och medievärlden.

Att få höra Alan Rusbridger tänka högt är verkligen något jag kommer bära med mig i många år framöver. Det kan ha varit något med hans sätt att uttrycka sig på och berätta saker på, men oavsett så skapades en väldigt intensiv tystnad varje gång han talade. Som om alla i publiken plötsligt höll andan så fort han öppnade munnen. Han sa väldigt många intressanta citat, men det mest anmärkningsvärda citatet han gjorde under seminariet var nog dock följande:

”I do think we just have to go back to the question ‘Why would anybody trust a journalist? Why would anybody want journalism?’. Unless we can proof that we are that link and are being genuinely useful and relibable, then I don’t think journalism deserves to survive.”

Alan Rusbridger, fd chefredaktör för The Guardian

Gyldensted var något mjukare i sitt sätt att beskriva situationen, där hon menade att kanske journalistiken förtjänar att överleva om journalister lär sig att förstå att de inte längre ska lära oss hur världen är, utan att det är dags för medborgarna att lära journalisterna om världen.

Mina reflektioner

Det hade varit intressant att få höra Alan Rusbridgers och Cathrine Gyldensteds reflektioner om journalistiken, i ljuset av de enorma förändringarna som EU:s nya direktiv kan innebära. 

Eftersom Meg-dagarna var precis innan EU:s nya direktiv, om upphovsrätt på den digitala marknaden, röstades igenom, så tycker jag att allt detta är kanske ännu mer intressant, såhär i efterhand.

”Internet som vi känner det kan vara dödat. […] Sammantaget är resultatet av onsdagens omröstning riktigt illa. Det gynnar bara stora etablerade aktörer på bekostnad av vanliga internetanvändare, forskare, småföretag och innovatörer. Lagstiftningen handlar om upphovsrätt, men det är egentligen pengarna som är det intressanta. De företag inom tidnings- och filmbranschen som lobbat kraftigt för förslaget har haft problem att hantera den nya digitala verkligheten, men istället för att ändra sina affärsmodeller och sätt att nå sin publik har de nu lyckats ändra lagstiftningen till sin fördel.”

Fredrick Federley (C), EU-parlamentariker, i Sydsvenskan

Ja, för visst är det märkligt ändå att trots att tidningar får finansiellt stöd från staten – i form av bidrag – (och dessutom tjänar pengar på reklamintäkter) så går ändå vinsterna stadigt nedåt. Och istället för att uppdatera sina affärsmodeller så använder nu mediehusen politisk påverkan för att ändra lagar och regler kring press.

”För tidnings- och tidskriftssektorn är det ett allt större problem att vissa kommersiella aktörer tillskansar sig mer och mer av de annonsintäkter som tidnings- och tidskriftsinnehåll genererar, utan att betala för innehållsproduktionen. Det är därför helt centralt att förutsättningarna för att kunna producera kvalitétsjournalistik stärks. Den föreslagna rättigheten är en viktig del i en sådan utveckling vars primära syfte är att få inbringa pengar för journalistiken, inte att stämma för intrång.”

TU, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet, i Medievärlden

Man använder sig av politiken för att kringgå utvecklingen som råder med det fria internet, yttrandefriheten, den fria åsiktsbildningen och demokratin – för att styra hur det fria ordet ska användas. Istället för att journalistiken utvecklas i nydanande riktningar – till att exempelvis bli mer participatory, eller mer constructive – så bygger man nu väggar och murar på internet. Man till och med skapar incitament till människor på internet att inte referera till olika källor på internet – för om du gör det så kan du göra dig skyldig till att behöva betala för den källhänvisningen. Men i och med detta så riskerar också källor till kunskaper att gå förlorat, och internet blir en mer otillförlitlig källa än vad det är idag. Är det verkligen såhär journalistiken på bästa sätt kan råda bot på problemen kring fake news?

Informationssamhället är nu hotat – för hur snedvridet blir inte internet och samhället när lagar av dessa kalibrar införs?

Jag tror att det finns mycket i samhället som behöver finnas, via staten. Exempelvis behöver vi sjukvård, polis, brandskydd, militär, skola, sociala instanser, och förstås mycket, mycket mer. Men jag kan hålla med Alan Rusbridger om att journalistik som inte utvecklas faktiskt kanske inte förtjänar att överleva. Och framförallt inte om det får överleva på grund av mänskligt och demokratiskt begränsande lagar och regler.

För, nej, offentliga organisationer ska inte bedrivas som kommersiella organisationer, och behöver därmed instanser som syftar till att skydda och upplysa människan. Men lagar och regler ska inte heller skräddarsys för att hämma utvecklingen av vårt nya informationssamhälle.

Hur går dina tankar om detta?

Förtjänar journalistiken att överleva på bidrag, betalväggar och begränsande av yttrandefriheten? Eller borde journalistiken hitta nya affärsmodeller för att överleva, och förtjäna sin överlevnad på ett annat sätt? Vad tycker du?

Hur går dina tankar om ämnet?

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.