Under den senaste tiden har jag varit ganska fåordig här på majahurtigh.se – och det finns en mycket god anledning till det. Det är nämligen så att jag har skrivit på mitt examensarbete från i höstas till i mitten på januari, och har därför lagt allt mitt kreativa skrivande på examensuppsatsen.
Den 11 januari lämnade jag in uppsatsen, den 18 januari opponerade jag och den 25 januari stod det klart att jag fick absolut högsta betyg! Jag känner mig så otroligt nöjd, glad och stolt. Och samtidigt känns allt så overkligt – som om de här åren aldrig hänt.
Vart tog tiden vägen?
Min första termin på Medie- och kommunikationsvetarprogrammet gjorde jag i Stockholm 2014, precis innan min son föddes. Sedan var jag föräldraledig innan jag återupptog studierna igen, här i Göteborg.
I 2,5 år har jag slitit som ett djur. Genom mängder av hämtningar och lämningar, förkylningar, feber, magsjuka och tuffa småbarnsår på egen hand så har jag på riktigt tagit mig igenom både småbarnsåren och min universitetsutbildning, parallellt även med jobb och uppdrag bortom studierna.
I mitt liv hade jag aldrig, aldrig någonsin krävt detsamma i prestationsgrad av någon annan. Allt detta slit och oändliga engagemang bortom alla rimlighetens gränser. Men åh, så roligt jag också har haft! Jag har tagit tillvara på tiden och engagerat mig i olika nätverk, delat med mig frikostigt av mina insikter här på majahurtigh.se och verkligen njutit av alla spännande uppdrag och äventyr som jag fått vara med om. Jag är så oändligt tacksam för alla möten jag fått uppleva och alla spännande människor jag har mött.
Men vad märkligt det nu känns när allt är klart! Jag minns så otroligt väl min första dag på Göteborgs Universitet. Det hade på allvar kunnat vara för tre dagar sedan. När jag lämnade Universitetet efter opponeringen den 18 januari fick jag en så otrolig overklighetskänsla. Har den här tiden ens hänt på riktigt? Eller har allt skett i mitt huvud? Sonens 2-årsdag, 3-årsdag och 4-årsdag? Jag är så förvånad, för visst hann även jag fylla 24, 25 och 26 år? Jag – som parallellt med studierna också skapat ett hem och en liten människas fina personlighet – har liksom kommit i mål. Jag nästan skakar när jag tänker på det. Hur tusan har jag lyckats med allt detta, med sinnet och friden i behåll?
Studierna har varit så otroligt roliga att genomföra och jag är inte riktigt säker på att jag inte kommer återvända till Universitetet en dag. Och riktigt klar är jag inte än. Eftersom sonen föddes redan den 16 december 2014 (och jag nästan dog, vilket den nyfikne kan läsa mer om på Aftonbladet) så har jag en tenta kvar på Stockholms Universitet att avsluta, vilket jag har tagit mig an att genomföra nu.
Tiden framför mig är annars oviss, oklar och vacker. Jag – som ofta gärna har precis ALLT planerat i månader i förväg – glider lättsamt med i ovissheten och känner otroligt nog inget annat än lugn och nyfikenhet inför vad som kan tänkas komma i min väg härnäst. Livet är ju ofta noga planerat i hela livet, men att få flyta med i ett stilla njutande av vad man lyckats genomföra innan jag kastar mig iväg vidare i livet känns lite som att suga på en riktigt god karamell, på oviss tid. Det bästa i livet finns framför mig. Jag känner det i varenda nerv i min kropp.
Så. Tusen TACK till dig som läst hela vägen hit. Tusen tack till dig som följt mig på majahurtigh.se genom alla år, och tusen tack till dig som – liksom jag – ser fram emot många, många fler spännande år framöver, med många sprudlande insikter om kommunikation! Men låt oss först få njuta av ovissheten och betrakta tidens ström från distans ett tag, eller en liten stund, tillsammans. Nu tar vi en kopp kaffe till.