Would you rescue me?

Är du en av dem som vågar hjälpa? Under den senaste tiden så har jag haft oturen – och förmånen – att vara i kontakt med 112 och räddningstjänsten, av flera olika anledningar.

Would you take my call when I start to crack?

I början av mars stod jag på toppen av livet. Jag hade precis tagit examen från Medie- och kommunikationsvetarprogrammet på Göteborgs Universitet, gjort mitt sista arbete för Stockholms Universitet (från tentan som jag missade efter att jag precis fött min son och nästan dog) med A (förstås!) i betyg och hade precis börjat skicka ut mina första jobbansökningar inför sommaren. Och vad händer då? Jo, efter ett år av att ha ätit nyttigare än aldrig förr och verkligen kärleksfullt tagit hand om min egen kropp så tackades jag med att få akut blindtarmsinflammation och -operation, på hela kalaset.

Min farmor kom för att passa sonen i några timmar när jag trodde att jag hade influensa(!), men då ringde hon istället in min syster som barnvakt och drog med mig till akuten. När jag väl var där och sedan låg inför operation så var jag ändå relativt lugn, och smärtan bekom mig knappt. Jag stod ju på toppen av världen – vad skulle kunna stoppa mig nu? Föga anade jag att just en operation i magen gjorde att min hjärna likställde hela upplevelsen med mitt akuta kejsarsnitt, vilket gjorde mig helt förkrossad. När jag vaknade från blindtarmsoperationen så kändes det som om jag klarat av tuffa alla år efter kejsarsnittet – med separation, föräldraledighet och studier – för gäves, och att jag var tillbaka på ruta ett igen. Rent förnuftigt så förstår jag ju att så är det inte – men kroppen reagerar ju lite som den vill ibland.

Två veckors sjukskrivningar senare var jag ”friskförklarad”, men ändå så oerhört svag. Och det tog faktiskt lång tid innan jag kunde fortsätta söka jobb och att kunna gå på intervjuer igen utan att darra på rösten på grund av den rädslan och den stressen som fortfarande bodde kvar i min kropp.

Och här kan man ju tycka att berättelsen borde ta slut, men det gör den tyvärr inte. Efter den händelsen har det hunnit hända ännu fler incidenter, även om alla olyckor som hänt efter det inte har drabbat mig personligen.

Would you rescue me when I’m by myself?

Alla som känner mig väl vet att jag satte allvarligt i halsen när jag var 3 år, och att jag faktiskt var nära att stryka med den gången. Bara tanken på att inte kunna andas är därför den största skräcken jag lever med i mitt liv, varje dag.

För du betyder allt för mig

Tre veckor efter blindtarmsinflammationen fick jag en allergisk reaktion i svalget av en salva till ansiktet (!!?). Och i takt med att jag kände hur jag fick svårare och svårare att andas så blev jag fruktansvärt rädd. För jag tycker det är så otäckt att tänka på vad som händer med en när man bor ensam – och framförallt när man bor ensam med barn! För när man får en allergisk reaktion i halsen: Då kan man ju inte längre prata i telefon, och söka hjälp på egen hand. Och vad händer då med mitt barn? Vad händer om jag svimmar? Hur ska han kunna söka hjälp till sig själv? Mitt barn som är 4 år, som inte ens kan öppna ytterdörren, och än mindre använda min låsta mobil som endast öppnas med face recognition. Vad händer med mitt barn om jag dör när han är hemma med mig? Hur lång tid tar det innan någon kommer och räddar honom?

Så med skräcken i halsen ringde jag först 1177 men la på när rösten sa att det var en kvarts väntetid. Så mycket kan hända på femton minuter! Så då ringde jag istället 112, och inom några minuter kom ambulansen och ambulanspersonalen med hjälpen som jag behövde. Allt gick bra och jag behövde aldrig åka in till sjukhuset! Och för att dämpa min oro efter detta hände så hjälpte min pappa mig även att skaffa en så kallad ”seniortelefon” till hemmet, som även sonen kan använda vid behov.

Kom, ta min hand, jag håller i dig

I söndags kväll sken solen och värmen över Göteborg och under eftermiddagen var sonen och jag på lekplatsen nära oss. När vi sedan var på väg hem så är det en tjej som ser rädd ut, tar ögonkontakt med mig och säger ”Ursäkta, kan du ringa ambulans? För jag har fått en allergisk reaktion och jag kan nästan inte andas”. Den rädslan som hon måste ha känt känner jag ju så väl igen!

Jag ringde förstås 112 direkt och väntade med henne tills ambulansen kom, frågade henne vad hon hette, vad hon har ätit under dagen, la henne på närmsta parkbänk och klappade hennes hår för att hålla henne så lugn som möjligt genom den här läskiga känslan av att inte kunna andas som vanligt. Inom bara ett par minuter kom en ambulans med blåljuset på och direkt fick hon hjälpen som hon behövde!

Var inte rädd – jag står bredvid dig

På måndag morgon när jag gick hemifrån med sonen så var det en riktigt varm och solig morgon i Göteborgs innerstad, och många lägenhetsfönster och balkongdörrar stod öppna på innergården. Där och då hör jag ett brandlarm tjuta – men jag tar det med ro. Det är ju ändå inte omöjligt att någon precis haft lite otur med matlagningen…? Så jag går vidare mot förskolan med lilleman i vagnen, i godan ro.

Men när jag kommer tillbaka till innergården efter en kvart så tjuter det fortfarande – och där och då griper rädslan tag om mitt hjärta igen, för om någon var hemma när brandlarmet gick så borde väl någon i hemmet ändå hunnit få bukt med larmet på en kvart ändå? Tänk om det är på allvar den här gången?

Den våldsamma branden i Vasastaden, Göteborg 2018

Genast får jag en minnesbild i huvudet från den morgonen, för nästan ett år sedan, när jag går ut för att lämna sonen på förskolan. Redan när jag kommer ut känner en våldsam röklukt på min innergård och inser att något är fel. Väldigt fel.

På väg mot förskolan så går vi förbi porten som min lillebror bor i – och utanför står det ungefär tio brandbilar. Det fullkomligen öser ut rök från lägenheterna högst upp i fastigheten mot gatan! Tydligen så hade grannen som bor högst upp i huset (!) varit på väg ut genom ytterdörren klockan 6 (tack och lov att just han skulle upp så tidigt!) på morgonen när han kände en stickande rök i näsan och ögonen. Grannen bankade och ringde på hos alla sina grannar samtidigt som han ringde 112. Alla i fastigheten utrymdes. Senare skulle det visa sig att det var något på vinden som börjat brinna – och i gamla fastigheter som denna så sprider sig elden ofta väldigt snabbt. Idag – nästan ett år senare – så är hela fastigheten fortfarande under restaurering. De två översta lägenheterna var helt förstörda av branden. Alla som bodde i det huset – och flera som bodde i huset bredvid, som min lillebror bor i – bor fortfarande ännu inte hemma, på grund av all eld och alla de fuktskador som uppstod i hela huset under släckningsarbetet.

Den stora branden i centrala Göteborg 2018

Så här står jag nu, på min innergård, med detta färskt i minnet. Larmet tjuter obönhörligt. Så efter ett vacklande, tveksamt ögonblick ringer jag till slut ändå till 112 – för andra gången inom ett dygn. Inom bara ett par minuter hör jag brandbilarna tjuta utanför. Två brandbilar och en räddningstjänstbil kör i hög fart in på gatan som jag bor på och där står jag med en stigande puls. Brandmännen (som är många!) börjar då lokalisera ljudet gemensamt, och sakta men säkert börjar de hitta vart ljudet kommer ifrån. En stund senare slutar det tjuta och dagen kan fortsätta vidare i sakta gemak, i den riktningen som dagen från början var planerad.

(Som om det inte vore nog med allt detta så dök jag upp på Mini-SATS med sonen i söndags, precis när polisen anlänt för att hantera svartlistad medlem som tyckte det var lämpligt att mordhota personalen där, och i måndags kväll så gick min kära mor och bröt armen! Ja – du förstår. Kaoset verkar inte veta några gränser just nu.)

Tack till livet som vi bara fått

Idag så vill jag därför bara säga att jag är så TACKSAM över att jag lever. Men jag är också så otroligt tacksam över att när otäcka saker händer, och när de flesta av oss flyr från faran, så finns det ändå alltid dem som gör det motsatta och springer rakt mot faran – och hjälper till! Jag är så obeskrivligt tacksam över att när något händer så finns det alltid någon att ringa. Någon som tar ens rädsla på allvar, någon som är redo att riskera sitt liv genom mordhot, eld och vatten, och någon som är redo att skära i kroppar för att rädda liv.

Tusen tack till alla er som arbetar inom räddningstjänsten – som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, polis, brandmän, ambulanspersonal och så vidare. You name it. Ni får höra det alldeles för sällan: Förlåt för att jag ibland tar er förgivet, och TACK för att ni räddar liv!

Och nu när jag fått praktisera att ringa 112 och be om hjälp så många gånger under så kort tid så förbluffas jag samtidigt också mycket över att en huspolicy, organisation och hashtag som #huskurage ens behövs. Visst borde det väl ändå vara självklart att ringa efter hjälp när vi står i en nödsituation? Och om du hör eller ser att någon behöver hjälp: Varför ens tveka över att ringa efter hjälp?

Bara gör det! Nästa gång du finner dig själv i en nödsituation, där du eller någon i din närhet kan vara i fara – snälla tveka då inte för länge utan ring efter hjälp direkt! Ring hellre en gång för mycket, än en gång för lite. För även du kan faktiskt rädda liv – med bara ett samtal.

Hur går dina tankar?

Har du också ringt 112 under senaste tiden? Fick du hjälp när du behövde det? Eller är det något annat som du är särskilt tacksam över, just idag? Berätta!

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.