Är du okej? 

Hur skulle du beskriva bilden nedan? Med bedömningen: ”Lukas var inte så bra på att spika.”?

Eller med orden: ”Lukas råkade spika sig på tummen.”? 

Jag skulle vilja beskriva bilden med orden: ”Lukas spikade sig på tummen och blev ledsen.” 

Som förälder strävar jag efter ”nära föräldraskap”, och en del av det är att försöka hjälpa E sätta ord på sina känslor och vad han vill, så han kan skapa sig möjlighet att bli förstådd, av både mig och andra. Om jag alltid skulle bedöma allt E gör och säga ”Du är inte så bra på att springa” eller ”Du är jättebra på att springa!” eller ”Det gick BRA!” till honom när han har RAMLAT, har ont, gråter och faktiskt bara vill bli sedd och få sina känslor bekräftade, så skapas det i så fall en skev verklighet för honom, och chansen för honom att få känna sig sedd och förstådd minskar ju troligtvis avsevärt. 

När E slår sig eller ramlar så frågar jag alltid ”Är du okej?” eftersom bara han vet och kan svara på den frågan.