Kärlekskneget
Som en utveckling på tanken om att alltid vara singel…
Givetvis vore det underbart att träffa någon. Att få vara kär, bli lite omhändertagen, få någon att dela funderingar, tankar och känslor med. Men samtidigt så molar en irritation i mig mot den eventuella personen jag skulle älska redan innan jag ens mött den personen.
Problemet stavas Kärlekskneget.
”Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem.”
”Den ekonomiska analysen kan förklara upplevelsen av att singellivet är en waste. För vad är kapital om det inte investeras? Omvandlas, ger avkastning. Jag hörde mig själv säga ”Singeltillvaron är fan waste of my good underwear” till Esset en sen kväll i girltalk-telefonkonferens. ”Jag vet!”, svarade hon, och fortsatte: ”Det är en waste av mig, jag hade vart en så jävla bra flickvän”. Men investeringen, utan löfte om avkastning är för osäker. Utan löfte om att få ta del av mervärdet av produktionen får det vara. Good underwear or not, I´m out. You took kindness for weakness, mister.”
”Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles… alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka.”
Känner någon igen sig? Jag kände igen mig i hennes text när jag var i en relation. Vissa saker hade jag valt att strejka i relationen från början – som att ordna hans familjs alla julklappar och presenter. Att strunta i strumporna på golvet lärde jag mig med tiden. Men andra saker fanns förstås där. Det var jag som kämpade med att vi skulle planera och därmed kunna få tid att träffas, bokade tvättid, handlade vardagsmat, talade om när det var dags att dammsuga, och så vidare. Tog ansvar för dom där ”tråkiga sakerna”. Sen tog han visserligen ansvar för att skruva ihop möbler som föll ihop då och då. Men det sker ju då kanske en gång per halvår och dom sakerna jag beskrev gör man ju varje vecka och vissa saker varje dag. Nu talar vi om en vuxen man som alltså var helt inkapabel att planera och prioritera sin tid i hemmet och relationsrelaterade saker. Och sist men inte minst: Det var jag som bokade tid och drog oss två till Familjerådgivning. Jag som frågade hur han mådde. Och så vidare.
Därför undrar jag: Hur skulle någon kunna garantera mig att när förälskelsetiden en dag tagit slut så skulle den personen inte sluta vara omhändertagande? Hur i himmelen skulle jag lyckas tro på det?