Let's be lonely together
I en värld som snurrar allt fortare så har jag hittat en allt starkare mening med att stanna upp då och då och reflektera.
Jag är en person som behöver tid för reflektion för att rensa mina tankar och kunna må bra i min vardag. En slags tid för återhämtning och reflektion som jag inte mår särskilt bra över att vara utan.
Och ju äldre jag blir – desto mer har jag lärt mig att respektera och uppskatta hur jag är, och hur jag skiljer mig från andra.
HSP – Highly Sensitive Person
Highly sensitive person, eller HSP, är ett karaktärsdrag, som också omnämns som högkänslig eller högsensitiv. Begreppet myntades av forskare år 1996.
20 procent av världens befolkning är HSP-personer. Studier visar att högkänsliga personer visar högre aktivitet än icke-högkänsliga i hjärnområden som är associerade med medvetenhet, känslighet/gensvar, empati, samt planering av handlingar.
Personer som betecknas som högkänsliga har en större känslighet för subtila stimuli, och djupare kognitiva bearbetningsstrategier.
Men det var kanske när jag läste om begreppet ”HSP, Highly Sensitive Persons”, som jag på riktigt insåg att jag faktiskt är annorlunda, jämfört med många andra.
Det var då jag insåg att jag behövde anpassa mitt liv till hur jag faktiskt är, och inte till den jag förväntades vara.
Högkänslig konstnär
Jag är en högkänslig person. För att kunna beskriva för andra hur jag fungerar så brukar jag förklara att jag är introvert, även om jag oftast upplevs som extrovert.
För mig innebär högkänsligheten att jag efter varje socialt möte behöver mycket tid för återhämtning, eftersom jag upplever fler intryck än en genomsnittlig person gör. Jag förstår att det kan låta helt galet, men det är så som jag har lärt känna mig själv och min omgivning genom åren.
Tröttheten kommer av att jag kan läsa av situationer och sammanhang på ett sätt som många andra saknar förmågan till att göra. När andra säger att de också är HSP-personer så blir jag nästan nervös av att vara i närheten av dem eftersom jag förstår att de också tar in fler intryck och även läser av mig mycket bättre än vad många andra gör.
Det kanske låter högdraget av mig att beskriva mig själv såhär, men att vara annorlunda än de flesta innebär också att världen inte riktigt är anpassad till hur jag är – vilket innebär en daglig ansträngning för mig som andra inte behöver möta.
Musicerande som helar
När jag studerade klassisk sång på heltid så älskade jag timmarna i övningsrummet.
För mig så har musiken alltid varit ett sätt för mig att skärma bort allt annat och återkoppla mig till mig själv. Att rensa mig själv intensivt för att sedan fortsätta arbeta lika intensivt.
Att stå på scen har jag aldrig uppskattat särskilt mycket – mer än det fokus som drabbar alla på scenen samtidigt, tack vare publikens närvaro. Men medan jag upplevde att andra övade och levde för de ögonblick de fick sjunga inför publik så var det tvärtom för mig. Jag levde för mina timmar i övningsrummet, och tiden på scen var något nödvändigt ont jag var tvungen att leverera till andra för att få leva resterande tid på det sättet som jag ville leva. Tiden på scenen var det jag betalade för att få fortsätta utmana mig själv och utvecklas bakom scen.
”So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost”
Så allteftersom jag studerade musik på allt högre nivå insåg jag att jag hade börjat skapa mig ett liv som jag aldrig skulle kunna tycka om. Det var med den insikten som jag istället började satsa på att använda min kreativitet, mitt strategiska tänkande och mina förmågor till att uttrycka mig i skrift till en annan slags karriär – till att vara där jag är idag. För att inte bara skapa mig en profession jag skulle tycka om – utan också ett liv jag skulle vilja leva.
Framgångsrik och fokuserad
Att bara finnas till och flyta med strömmen, generellt sett, har aldrig varit ett möjligt sätt för mig att leva.
När andra arbetar, halvt närvarande, i 8 timmar så producerar jag ofta lika mycket på 2 timmar – fullt närvarande och fokuserad. Inte för att det är sådan jag vill vara (tro mig, jag har försökt vara annorlunda), utan för att det helt enkelt är så som jag är som person. Min startsträcka till att få saker gjorda kan kanske vara längre, eftersom jag bearbetar information och intryck under en längre tid, men när jag väl gör saker så blir de grundligt gjorda på kort tid, och med inslag av typer av reflektioner som andra sällan gör.
Forskning visar att det är en framgångsfaktor att vara fokuserad och närvarande, så det är knappast en egenskap att vara ledsen över att ha. Och även om jag tycker att det kan kännas frustrerande ibland att vara annorlunda, så är det ändå egenskaper jag försöker uppskatta att jag har idag.
Men att vara fullt fokuserad och närvarande i 8 års tid, i sträck – utan inplanerad tid för återhämtning – är helt enkelt en ekvation som inte går ihop i mitt huvud. Och förmodligen inte för särskilt många andra heller.
Omänskligt liv
När jag ser dokumentären med Avicii så förfäras jag både över hur andra behandlat honom och hur han själv länge tillät sig behandlas. För alla lyssnar på Avicii, men ingen lyssnar på Tim. Inte ens Tim själv.
Tim Bergling säger i ett klipp, i dokumentären om honom, att han precis har läst en bok och insett att: ”Jag är introvert”. När jag hör Tim berätta om sig själv och låta så exalterad över att han insett att han är introvert så känner jag instinktivt att han också är en HSP-person, och inser vilken enorm påfrestning han genomlevt under så otroligt lång tid.
Han stannar aldrig upp och reflekterar över hur han mår. Han verkar ständigt vara omgiven av andra (som inte hör och ser honom som den han är) och verkar sällan ha tid för att återhämta sig från alla intryck. Istället verkar det vara medicin och alkohol som håller honom uppe.
Att kunna leva på musiken och artisteri idag innebär ofta långa resor och mycket framträdanden. Jämfört med ABBA – som turnerade i 7 månader (sammanlagt!) under 10 år och sedan aldrig mer, under en hel livstid – så är Tim Berglings över 850 framträdanden på 6 år helt sinnessjuka.
Tim Berglings liv – som det illustreras i dokumentären – ser ut som helvetet på denna jord, för mig. Att ständigt vara omgiven av människor och ständigt vara på resande fot kan inte vara ett hälsosamt sätt att leva för någon. Men att dessutom vara en känslig konstnärssjäl som upplever det – ständigt omgiven av andra som försöker manipulera honom – det är ett omänskligt sätt att leva.
”I might hate myself tomorrow but I’m on my way tonight
Let’s be lonely together
A little less lonely together”
Kanske insåg Tim aldrig vem han egentligen var privat, och hur mycket återhämtning han egentligen behövde för att kunna må bra. Eller så var det precis de insikterna som fick honom att känna att han inte hade en alternativ väg ur det livet som han själv och andra skapat åt honom. Att han inte skulle kunna hitta ett annat, meningsfullt sätt att leva på.
Behandla dig själv som du behandlar andra
Tim Berglings tragiska bortgång påminner mig om hur viktigt det är att vi ständigt försöker ta hand om oss själva och våra närmaste på bästa tänkbara vis.
Tims avslutade liv påminner mig om hur viktigt det är att vi alla omger oss av personer som är omtänksamma och tar hand om varandra, men också om hur viktigt det är att försöka leva ett liv som vi själva verkligen mår bra av – och inte ett liv som vi tror att vi mår bra av.
Det påminner mig också om hur otroligt viktigt det är att vi riktar fokus inåt då och då och bestämmer vår riktning utifrån våra inre kompasser, och inte yttre kompasser.
Mina vänner, ta hand om er! Försök lyssna på den inre rösten som talar om för dig vad du behöver – och försök känna styrkan att välja bort det, den eller de som inte ger dig det du behöver.
Hur har dina tankar gått om Tim ”Avicci” Berglings tragiska bortgång?
