Look for the helpers
Vad som har hänt i London inatt är fruktansvärt. Vad som är nästan lika hemskt är att det har blivit en vana för många (inklusive mig själv) att läsa om den här typen av händelser. Det är svårt att ta till sig hemskheterna som händer. Asylboenden brinner och folk blir överkörda och knivhuggna på skolor, broar och gator. Det är lätt att vilja dra täcket över sig, glömma allt och somna om.
Känner du till normaliseringsprocessen? Den innebär att i en nära relation blir våld långsamt likställt med en normal vardag, och som något oproblematiskt för både våldsutövaren och offret. I mörka ögonblick får jag dem hemskaste föraningarna och likställer världspolitiken, terrorattacker och västvärldens invånares mottagande med normaliseringsprocessen. Det känns som om våldet bara eskalerar, medan ingen gör något för att hjälpa och förändra situationen till det bättre.
Men då påminner jag mig om vad som hände min vän Susanna. Dagen innan terrorattacken i Stockholm, nu i vår, tappade Susanna bort sin mobiltelefon. Hon ringde telefonen, och personen på andra änden lovade att möta upp henne och lämna över telefonen till henne. På dagen för terrorattacken – dagen efter hon tappat mobilen – var Susanna på Hötorget, samtidigt som terrorattacken pågick på Drottninggatan. Den som hade hittat hennes mobiltelefon lugnade hennes vänner och bekanta via mobiltelefonen. Morgonen efter kunde Ali – som bott i Sverige i endast ett år, men talade perfekt svenska – lämna över telefonen till henne.
Look for the helpers. När jag söker efter hjälpare så ser jag många. Svenska Niklas – en alien i London – gjorde vad han kunde för att hjälpa. De som var överlevare fick hjälp på hotell i närheten. Polisen var på plats inom 8 minuter och räddade alla.
Hjälparna är många, och jag tänker envist fortsätta leta efter dem mer än de som förstör.