Mediernas nya verklighet
Skärmdump från Resumé
Det har varit intressant för mig att följa händelseserien om Mats Qviberg och Metro den senaste tiden. Mats Qviberg köpte upp Metro och inledde sin karriär som medieägare med att tala ut i Nyheter Idag och Gomorron Sverige om hur han skulle rensa upp sin personalstyrka från ”stalinister” – vilket han då menade var förändringsobenägna personer.
Jag tycker dels det har varit intressant med hans egna utspel, Metros gensvar och övriga mediers gensvar – och nu hans plötsliga försäljning av sin andel. Det ska bli intressant att se hur tidningen hämtar sig nu efter detta (om läsarna har intresserat sig i ämnet). Det är nästan så man undrar om hela alltet var ett spel för gallerierna, för att öka Metros försäljning efter Qvibergs avhopp. Händelseförloppet har fått mig att fundera mycket på hur vårt samhälle kommer att utvecklas. Tidigare funderingar i ämnet ventilerade jag under rubriken Tidningarnas dödsera.
Jag läste nyligen en artikel i GP med Sandra Rönnsved och Emelie Johansson, från Ung Media Sverige, där dem bland annat förklarade att unga knappt syns i medier. När Ung Media Sverige och Svenska Journalistförbundet presenterade undersökningen “Unga i Media”, i mars 2014, visade det sig att av totalt 4 614 pappers- och webbartiklar fick unga upp till 25 år komma till tals i 4,4 procent av fallen.
Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag funderar på vad det kan bero på. Är det för att unga inte har så mycket klokt att säga? Är det för att unga inte hunnit åstadkomma nåt? Eller är det för att vi vill bespara unga från att säga något genant idag, som de får ångra senare?
Snart kommer en ny lag bli verklighet, där unga inte får ha konton på internet om de är under 16 år, utan målsmans tillstånd. Det kan hända att Sverige inför en 13-årsgräns, men just nu är det lika sannolikt att gränsen blir på 16 år. Liksom Emanuel Karlsten skriver så innebär det att 15-åringar får ha sex och köra moppe, men får inte finnas på Facebook utan målsmans tillåtelse. Tänk er en verklighet där unga inte får synas i medier. Är det så att unga inte har något vettigt att säga om vi väljer att inte låta dem höras? Kan det då inte bli så att unga känner att de inte finns om vi gömmer dem under lagar och ordningsregler? Om medier inte lyfter ungas röster i etern, och de själva inte får hävda sig, vad kommer hända med samhället då?
Frågorna får mig att stanna upp och applicera det hela på händelsen med Qviberg och Metro. Är det verkligen så att företagsägare som Qviberg – och deras politiska åsikter – inte finns om vi tystar dem i offentligheten? Vad händer om vi alltid väljer att sätta en munkavel på alla som talar om sin personal som stalinister?
Tänk om det är så att vi rör oss mot en tid då kommunikatörer och journalister kommer regera fullständigt i den offentliga debatten. Tänk om grävande journalister plötsligt inte finns? Tänk om alla politiker består av kommunikatörer? Tänk om alla chefer består av kommunikatörer? Tänk om alla anpassar sig så till dagordningen att inget obekvämt får komma till tals alls eller ens hamna i blickfånget? Tänk om munkaveln gör att alla börjar ljuga? Tänk om det gör att alla slutar lyssna?
Jonas Gardell har fått otroligt mycket kritik för sin artikel där han beskriver att han vill lyssna på oliktänkande. Ett tillvägagångssätt som jag tycker är otroligt klokt och förnuftigt. För vad händer om vi slutar prata med oliktänkande och bara lyssnar på de som tycker som oss själva? Vad händer om bara en viss typ av person får synas i medierna? Jag tänker att det omöjligen kan vara den rätta vägen att gå. Vad tror du?