Min rädsla ska inte styra och definiera dig

När rädslan helt tog över mig

De senaste veckorna har verkligen varit en emotionell prövning för min del.

I början av krisen var det en emotionell prövning för mig eftersom jag var så genuint, fruktansvärt orolig för min familj, släkt och mina vänner. I mitten på mars så var det jag som ringde och sms:ade runt till alla mina närmsta och bönade och bad dem om att bunkra och hålla sig inomhus. För jag var så – rent ut sagt – jvla rädd.

Sen uppstod en annan rädsla. Tänk om Sverige kommer lockas och frestas in i att skapa förbud mot att gå ut? Skulle vi tvingas bevittna hur polis och militär tog över kontrollen på våra gator, för att upprätta någon slags ”ordning” med rörelseförbud? Skulle vi behöva uppleva en förvittring och förlust av vår rätt att röra sig, och vårt demokratiska samhälle – på bara några dagar?

Och det har varit så frestande att låta min frustration uttryckas i ord, publikt. Men någonstans insåg jag att jag inte ville att min rädsla skulle råka bidra till någon slags ytterligare panik och oro. För jag insåg att jag inte på något sätt ville bidra till eventuell desinformation och onödig oro, på grund av eventuell okunskap som jag inte kunde se eller förstå just då, på grund av min egen panik.

Jag kände att jag mycket hellre ville bidra till den akuta krisen genom att ta ett steg tillbaka, för att låta andras röster – experternas – höras tydligare och klarare genom bruset.

Allt för att inte skrämma eller oroa dig.

Så jag har varit tyst och försökt lita på att våra politiker, makthavare och experter skulle lyckas krishantera och ta sig igenom den här krisen tillsammans.

Rädslan som du inte såg

Men det har varit en verklig prövning för mig att knipa käften.

För min egen del – som gärna vill bita ifrån när jag tycker något är fel – så har jag nu övat på att vara tyst.

Så jag har skrivit och raderat. Bland mina utkast så kan vi exempelvis från de senaste veckorna hitta utkast med rubrikerna ”Saklig information om vad som händer” och ”Demokratin som demolerades – på bara några dagar”, som jag har besparat er från att panika över, lika mycket som jag har gjort. Kanske får ni ta del av inläggen senare, men jag har stenhårt undvikit att trycka på ”publicera”-knappen nu, för jag har inte velat bidra till ytterligare oro i en redan omfattande nationell och global kris.

Istället har jag försökt lyssna på våra politiker och makthavare, och försökt acceptera det faktumet att jag själv (förvånande nog, jag vet!) i själva verket inte är en pandemiexpert. Så hur frestande det än har varit att spotta ur mig min egen ilska och rädsla med egna, ovälkomna s k ”expertråd” (som vi ju verkligen har kunnat se en stor mängd exempel på, på en mängd irrationella vis, världen över) så har jag verkligen försökt bita mig i tungan och vänta ut min egen frustration och rädsla. Jag har övat på att ta direktiv utan att behöva vädra mina egna, möjligtvis aningslösa, åsikter.

Sen ska jag inte sticka under stol med att det ibland varit direkt förlamande för mig att bara göra… ingenting.

Nu är det våran tur att prata

Men nu upplever jag att vi börjat komma in i ett ”nytt normalt läge” och att man kan ana ett nyfunnet ro i situationen. Att samhället lyckats hitta en ny, gemensam väg framåt till slut, och att det finns en tillit i att vi nu är i ett läge som är hanterbart för både makthavare och medborgare.

Och jag tror att detta nya lugnet öppnar upp för fler röster att höras, utan att man riskerar att bidra till panik. Jag tror också till och med att det faktiskt vore gott för samhället att öppna upp mer för diskussion och dialog igen – och då inte minst för din och min skull.

För nu ”i efterhand” är jag nöjd med hur jag valt min krisstrategi – att inte varken försöka dämpa relevant oro, eller späka på onödig oro. Men sen så känner jag också att: nu får det räcka.

För jag känner att jag verkligen behöver få bolla mina egna tankar och funderingar här nu, med dig. Jag behöver få öppna upp för diskussion här igen, för jag är så vansinnigt trött på att bara vara rädd.

I min årssummering för 2019 så skrev jag här på bloggen exakt dem här orden:

När jag insåg hur jag igen begränsar mig själv på grund av rädsla så blev jag så arg och frustrerad på mig själv. Nu känner jag att jag har varit så in i hlvete rädd under de senaste åren, och definitivt också fruktansvärt rädd under de senaste månaderna. Men nu vill jag inte att min rädsla ska styra mig mer.

Så om jag under kommande veckor spottar ur mig diverse kritik mot experter och går så in i helvete fel så önskar jag från dig: Pleeease, bare with me.

För jag känner att jag måste få vara arg, ledsen, besviken, glad, förhoppningsfull och galen. Jag känner att jag måste få vara allt annat än rädd. Jag måste få vara mer än klok och rädd just nu. Och faktiskt kanske helt operfekt – och möjligtvis direkt olämplig och knäpp.

Jag tror det är din och min tur nu att få ta plats, och prata med varandra om vad som egentligen händer, världen över. Det är dags för oss att bryta tystnaden.

Hur mår du nu, i pandemi-krisen?

Hur har du påverkats av pandemin, under de senaste veckorna? Känner du oro eller upplever du – liksom jag – att vi kommit in i något slags ”nytt normalt” läge? Tror du också att den allmänna debatten kan börja luckras upp nu, med fler röster? Eller borde fler öva på konsten ”Tala är silver – tiga är guld”.