Vad handlar #Metoo-kampanjen egentligen om?
Det är många känslor i omlopp, och det kan vara svårt för många att finna lugn till att förklara pedagogiskt för personer som är oinsatta i ämnet vad det är som egentligen händer. Men frågor är bra! Det ökar möjligheterna för att fler förstår samhällsproblemet i sin helhet, vilket också är målet med den här kampanjen. Jag ska försöka förklara så bra jag kan, nedan, vad #metoo-kampanjen egentligen handlar om.
Lyssna och förstå
Är du man? Är du kvinna? Är du hen? Se filmklippet nedan innan du läser vidare.
Hur uppstod #metoo-kampanjen?
För tio år sedan startade Tarana Burke the me too movement. Skådespelerskan Alyssa Milano uppmuntrade nyligen kvinnor att på sociala medier berätta om sina upplevelser av sexuella trakasserier under hashtaggen #metoo för att uppmärksamma hur vanligt det är med sexuella ofredanden och övergrepp.
Varför behövs #metoo-kampanjen?
Jag har tidigare studerat brott i nära relationer. Vi kan kika på hur statistiken gällande brott i nära relationer ser ut, för att sedan ta en titt på statistiken över våldtäkter och sexualbrott, innan vi fortsätter resonera om varför den här sociala medier-kampanjen är viktig och vad du kan lära dig av den.
Brott i nära relationer
År 2012 fick Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) i uppdrag utav regeringen att göra en nationell kartläggning av brott i nära relationer. Kartläggningen genomfördes med hjälp av ett nytt frågeavsnitt i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), som BRÅ gör varje år. Då visade det sig att 6,8 procent av befolkningen utsattes för brott i en nära relation under 2012. Andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation var då 7,0 procent och andelen män var 6,7 procent. I BRÅs undersökning från 2014 visade det sig att kvinnor utsätts för grövre våld, som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Brottsoffer för grov misshandel var då 29,1 procent kvinnor och 2,4 procent män.
Av de som uppgett att de utsatts för misshandel så uppgav totalt 24 procent av de som utsatts för misshandel, under 2015, att våldsutövaren var närstående till offret. Här anges att våldsutövaren är en närstående för kvinnor i 45 procent av händelserna, medan motsvarande andel för män är 10 procent. Kvinnor uppger oftare än män att misshandeln skett i en bostad (51 jämfört med 13 procent). Åldersgruppen 20–24 år är den grupp som till som störst andel har blivit utsatta för våld och misshandel (4,7 procent). Unga kvinnor 16–24 år är den åldersgrupp som har störst andel brottsoffer, gällande våld och misshandel. 82 procent av misstänkta våldsutövare, under 2015, är män.
Våldtäkt och sexuella trakasserier
Antalet anmälda våldtäkter har ökat med 41 procent under den senaste tioårsperioden. En ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft år 2005, vilket delvis kan förklara ökningen. Vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande rubricerades nu istället som våldtäkt. Efter att den nya lagen infördes ökade antalet anmälda våldtäkter fram till 2011. År 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen igen, då våldtäkt kom att omfatta de fall där offret reagerat med passivitet (så kallad frozen fright, vilket är den absolut vanligaste reaktionen vid våldtäkt). I 96 procent av de anmälda våldtäktsbrotten var brottsoffren kvinnor, medan de i 4 procent av fallen var män. Personuppklaringsprocenten för våldtäkt är 11 procent.
”I majoriteten av de sexualbrott som rapporteras i NTU är förövaren en helt okänd person (69 %). I 21 procent av fallen var gärningspersonen en bekant, och i 10 procent av fallen en närstående. Sedan undersökningen inleddes har fördelningen när det gäller relation till gärningspersonen vid sexualbrott varierat något under årens lopp, och det går därmed inte att urskilja någon tydlig trend i resultaten. Man bör vara medveten om att det, precis som för hot- och misshandelsbrott, finns anledning att tro att händelser där personer har blivit utsatta för sexualbrott av en närstående och händelser där personer utsatts i en bostad, är särskilt underrepresenterade i undersökningen. Den typen av utsatthet kan upplevas som särskilt känslig och är därmed svår att fånga upp i en frågeundersökning.”
Brottsförebygggande rådet
Det är nog överflödigt av mig att tillägga att gällande statistiken över våldtäkter och sexualbrott i hemmet, och brott i nära relationer i hemmet, så bör det rimligtvis finnas ett enormt mörkertal gällande våldtäkter och sexualbrott i nära relationer.
Vad kan jag lära mig av det här?
Vi lär oss att kvinnor är svikna av vänner, svikna av lagar, svikna av samhället och det vidriga i situationen är att alla illdåd ständigt skylls på offren, i varje enskilt fall som lyfts. Kvinnor blir hotade, våldtagna, slagna och mördade dagligen och varenda minut. Precis just nu. Och ändå finns det ännu ingen samtyckeslag i Sverige! Istället för att männen tvingas bevisa att kvinnan VILLE leka våldtäkt så tvingas kvinnan försöka bevisa att hon inte ville. Att hon menade sitt ”nej”. Att hon menade att hon inte ville bli slagen. Att hon menade att hon inte ville ha sex. Att hon menade att hennes rädsla var sann.
”Jag hatar #metoo. Jag hatar att bli påmind. Jag hatar hur det äckliga tar sig in i min mobiltelefon. På min facebooksida. I mitt instagramfeed. Fyllt av äckel. Överallt. Över hela min vardag. Och även om jag hatar hur många vi är som fått stå ut vill jag inte påminnas mer. Inte på lunchrasten, i sovrummet eller på promenaden. För vems skull är #metoo?”
Samtidigt som jag önskar att tystnaden kunde tala i ämnet så fungerar det uppenbarligen inte. Och jag menar att själva poängen med kampanjen – som jag ser det – är att tvinga män att LYSSNA och FÖRSTÅ omfattningen av problemen med sexuella trakasserier mot kvinnor. Nu tvingas män till att lyssna till kvinnors gemensamma, högljudda vrål!
(Inter)nationell strategi för jämställdhet viktigt
Men varför är det så viktigt att engagera män i den här frågan? För att det är viktigt att kommunicera jämställdhet i samhället, som en nationell och kommunikativ strategi, om man långsiktigt vill minska brott i nära relationer.
World Health Organisation (WHO) har sammanställt internationell forskning gällande vilket vetenskapligt stöd det finns för interventioner som förebygger mellanmänskligt och självförvållat våld. Tre av dessa sju interventioner beskrivs som: 5) Främja jämställdhet för att förebygga våld mot kvinnor. 6) Förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. 7) Minska våld genom att identifiera våldsutsatta samt tillhandahålla vård och stödprogram.
I Socialdepartementets arbete ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” anges det som en nyckelstrategi att engagera män och pojkar i det våldsförebyggande arbetet. Anledningen till detta anges ha många skäl: Dels eftersom majoritet av alla män varken utövar våld eller har överseende med våldshandlingar, dels eftersom könsrelaterat våld också berör män direkt eller indirekt i alla åldrar, oavsett socioekonomisk och etnisk bakgrund, samt eftersom män också oftast har större möjligheter att påverka centrala institutioner och sociala strukturer, enligt Socialdepartementet.
Eftersom 82 procent av våldsutövare är män – och 96 procent av brottsoffren till anmälda våldtäktsbrotten är kvinnor – så är det viktigt att kommunicera feminism och jämställdhet för att minska antalet i brott i nära relationer. Detta är alltså ett problem som måste hjälpas med strukturella åtgärder, men också med kommunikativa åtgärder.
Varför bör vi lyssna på mäns bekännelser?
Jag tänker att svarstaggen #ihave och #ididit är ett utmärkt sätt för män att kunna svara att de har lyssnat och förstått. Låt männen få vara delaktiga.
”Enda sättet fram här är ju en konstruktiv och öppen diskussion, och raljans stänger alla sådana försök med en smäll. Det blir bara ännu större skillnad mellan OSS (som raljerar och lajkar) och DOM som begår övergrepp, trots att det rent statistiskt naturligtvis finns överlappning. Vi måste sluta dela upp människor och goda och onda, vi måste sluta prata om bra och dåliga män, och istället prata om bra och dåliga beteenden. Hashtaggen #ihave försöker göra just det, även om den än så länge är mindre än #metoo.
Att enskilda män nu pekas ut och stängs av från diverse verksamheter är såklart en helt fantastisk utveckling. Kvinnor blir betrodda! Men att fokusera på enskilda förövare bör inte vara fokus i den här kampanjen. Vi bör fortsätta tala om mäns brott som generella brott. Kampen för kvinnors rättigheter blir inte lösta av att en enskild person blir sparkad. Låt oss lyfta blicken och fortsätta se helheten för vad den är.
”Jag påminner er ifall ni råkat tappa fokus: detta handlar alltså om män som genom livet begått övergrepp i olika former och grader och som nu får en massa cred och poäng för att de berättar om dem. Känner ni den sura smaken i munnen? Känner ni hur det vrider om i magen? Det gör jag.”
Jag instämmer till viss del i kritiken mot att män nu plötsligt obestraffat talar fritt om sina sexuella trakasserier, direkt i offentlighetens ljus. Samtidigt kan jag tycka att det är bra att kända ansikten erkänner sina ”pojkstreck” som brott och tar på sig skämshatten för att uppmuntra andra män att förstå vad sexuella trakasserier är och att i princip varenda man är skyldig till det på något sätt. Brott mot kvinnor handlar väldigt sällan om nån främling i en buske.
”Enskilda förövare (i det här fallet Harvey Weinstein) kan sätta en boll i rullning, men de är varken problemet eller lösningen. Att Weinstein får sparken och blir lämnad av sin fru är helt rimligt med tanke på vad han har gjort, men det löser inte problemet med sexuella övergrepp alls. Låt oss därför tacka Harvey för uppmärksamheten och sluta prata om honom nu. Risken annars är att det blir ”en riktig våldtäktsman”-retorik av det hela, alltså att en man måste bete sig lika makalöst som Weinstein för att det ska ”räknas”; han blir den ”normala” förövaren. Det tjänar ingen på.”
Jag ser egentligen heller inget motsägelsefullt med att män också använder hashtaggen #metoo. Som tidigare nämnt drabbas även män av den här typen av problem, och att de också känner sig stärkta och vågar ta till orda om vad de har utsatts för ser jag som något positivt. Alla som någon gång har drabbats vet hur ensam och skamfylld en kan känna sig efter att ha fallit offer för sexuella trakasserier, och alla som önskar sig stöd bör få det. Är du man? Visa din empati. Är du kvinna? Visa din empati.
”Med tanke på #metoo. Tro inte ni är säkra för att ni träffar feministmän, själv blev jag utsatt av en ambassadör för FATTA MAN. Ville bara säga det.”
Annika Ström
Men givetvis kan jag förstå många personers frustration! Det kan finnas en baktanke med mäns interagerande. Män som kallar sig själva ”snälla” behöver nödvändigtvis inte vara det i praktiken. Kvinnoföraktet finns överallt och alla män som delar #metoo, #ihave och #ididit gör det nödvändigtvis inte för kvinnors skull. Så höj inte män, som erkänner, till skyarna. Skämmas den som skämmas bör. Men det är bra att andra män får se ”vanliga” eller kända personer erkänna sexuella trakasserier – vad som tidigare kanske setts som ”pojkstreck” – som brott.
Brott mot kvinnor är en mansfråga (ej kvinnofråga)
Det bör inte vara kvinnors uppgift att lära sig att inte lita på män. Det borde vara mäns uppgift att förtjäna kvinnors tillit. Och varje person som är förälder bär ett stort ansvar för att hjälpa sitt barn till ett jämställt samhälle. Men vi som är föräldrar till pojkar bär ett enormt ansvar.
Jag är förälder till en helt fantastisk 2,5-åring. Jag gör allt jag kan för att lära mitt barn om feminism. Jag ser det som en av de viktigaste uppgifterna i mitt liv att lära honom prata om känslor. Att lära honom vara en bra vän. Att lära honom respektera sina medmänniskor.
Exempelvis tycker jag att det är otroligt viktigt att låta min son utforska fler möjligheter än de få som normen och samhället bestämt för honom. Jag vill att min son ska få öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper får flickor öva på från tidig ålder, vilket ger dem ett enormt försprång socialt. Pojkar som får chansen att öva upp sina sociala förmågor får också ett försprång – och då inte minst den dagen som de inleder en kärleksfull relation eller den dagen de blir föräldrar.
Sociala medier möjliggör det omöjliga
Den utbredda stereotyp-bilden av hur brottsoffer i nära relationer är tenderar att vara ”en kvinna som är passiv och med dåligt självförtroende”, enligt forskning. Veronica Ekström, doktorand i socialt arbete, menar att den offentliga diskursen om den våldsutsatta kvinnan behöver problematiseras.
Jag är förvånad över att en hel del personer nu plötsligt förstår och accepterar vidden av problemen, och skriver om det. Det gör mig uppriktigt förvånad. Det kan knappast vara en nyhet. Men att så många kvinnor skriver om ämnet samtidigt verkar ha gett en kraftfull effekt.
Tack vare den här sociala medier-kampanjen, där många kvinnor och män förstår att nidbilden inte stämmer, så nyanseras bilden av hur ett brottsoffer ”bör” vara. Fler förstår att ett typiskt offer sällan är en så kallad ”offertyp”. Kampanjen har också bidragit till att nyansera den offentliga diskursen om hur offer ”är”. Sociala medier har hjälpt kvinnor att ta bort bladet från munnen, lyft bort skulden från kvinnors axlar och lagt skulden där den hör hemma – hos de som begår brotten! Så har det aldrig tidigare varit i historien! Män har i alla tider haft övertaget och kunnat kontrollera händelseförloppen där de betett sig illa, och kunnat lägga över skulden på kvinnor, men ett glastak har nu spruckit.
”Det är bland de tydligaste, men etiskt svåraste maktskiften svenska internet sett på länge. Det är ett skifte som drabbar medier, men kanske allra mest de män som tidigare trodde de kunde göra vad de ville – eftersom de kunde kontrollera vad som hände sen.”
Makten är inte längre hos de stora mediehusen. Makten är hos folket. Sociala medier har hjälpt kvinnor att organisera sig politiskt. Kvinnor har organiserat sig till makt – något som tidigare verkar ha varit privilegierat nästan enbart för män i alla tider. De senaste dagarna kan vi alla ha skrivit historia – alla tillsammans.
Men vad händer imorgon?
Frågan är hur länge till som makten är hos folket. För idag är det Google, Facebook, Youtube och Apple som styr algoritmerna. Så länge maktfördelningen är som den är just nu så kan det hända att vi är invaggade i en falsk trygghet. För vad händer egentligen om en kvinnofientlig psykopat plötsligt får kontrollen och makten över Google? Det vill jag aldrig veta svaret på.
Men det är morgondagens problem! Idag kan vi fira att skulden förhoppningsvis inte längre är kvinnors att bära och att det finns en liten, svinnande chans att män faktiskt lyssnar och förstår den här gången! Låt oss alla hoppas och tro på att vrålet inte ljuder för döva öron. Att intresset inte försvinner lika fort som det uppstod. Vi behöver fortsätta prata om det här under en lång tid nu, för att bibehålla intresset som skapats, och alla försöka se till att minska antalet framtida brott. Din berättelse gör skillnad!
Vad är det som fått dig att engagera dig i #metoo-kampanjen? Hur har du påverkats av kampanjen? Har du själv använt taggen eller kommenterat hos någon annan som gjort det? Vad tänker du om hela fenomenet?
Gör skillnad tillsammans
Dela också gärna vidare den här artikeln, för ökad förståelse i samhället för #metoo-kampanjen och alla efterföljande upprop! Tillsammans gör vi skillnad.