Våld i nära relationer – nu får det fanimej räcka

Jag har inte sett dokumentären om Josefin Nilsson, men kan ändå redan konstatera att jag har upplevt liknande erfarenheter. Och nu tycker jag att alla tomma ord om dokumentären nästan är äckliga. Är det inte dags att agera och att se verklig förändring? 

Få saker gör mig så upprörd som att läsa om män som utsätter kvinnor för våld i nära relationer. Det är så smaklöst att ta till våld mot någon som man påstår sig älska, och det är fullständigt oförsvarbart. Blev du arg? Var du ledsen? Hade du en taskig barndom? Kände du dig sviken? Det spelar ingen roll. Våldet går att förklara, men inte att ursäkta bort.

Jag har inte sett dokumentären om Josefin Nilsson, men utifrån vad jag redan har läst och hört så kan jag redan konstatera att jag har liknande erfarenheter, och att det är för jävligt att få höra vad hon utsattes för. Och av vad jag har läst hittills så vill jag kräkas på alla tomma ord om hur ledsen man är, om hur äckliga män är och hur mycket man önskar att våldet ska ta slut.

Visserligen pekar forskningen på att det är en bra nationell strategi att motverka våld i nära relationer genom att få upp ökad medvetenhet om det, som jag skrev om i Vad handlar #Metoo-rörelsen egentligen om?. 

Enligt World Health Organisation (WHO) så beskrivs tre av sju interventioner för att förebygga våld i mellanmänskliga relationer som att: 1) Främja jämställdhet för att förebygga våld mot kvinnor. 2) Förändra kulturella och sociala normer som stödjer våld. 3) Minska våld genom att identifiera våldsutsatta samt tillhandahålla vård och stödprogram.

I Socialdepartementets arbete ”Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck” anges det också som en nyckelstrategi att engagera män och pojkar i det våldsförebyggande arbetet. Anledningen till detta anges ha många skäl: Dels eftersom majoritet av alla män varken utövar våld eller har överseende med våldshandlingar, dels eftersom könsrelaterat våld också berör män direkt eller indirekt i alla åldrar, oavsett socioekonomisk och etnisk bakgrund, samt eftersom män också oftast har större möjligheter att påverka centrala institutioner och sociala strukturer.

Och eftersom statistik från BRÅ pekar på att 82 procent av våldsutövare är män – och att 96 procent av brottsoffren till anmälda våldtäktsbrotten är kvinnor – så är det viktigt att kommunicera feminism och jämställdhet för att minska antalet i brott i nära relationer. Detta är alltså ett problem som måste avhjälpas med strukturella åtgärder, men också med kommunikativa åtgärder.

Men även om det är fint att se hur många som tar avstånd från våldet – och framförallt fint att se när det är män som uttrycker sig – så hjälper ändå tomma ord inte det specifikt utsatta offret.

Den klokaste reaktionen på dokumentären om Josefin Nilsson som jag läst hittills är dessa orden från Martina Montelius, i Expressen:

”Vet du att du har en misshandlad person i din omgivning – fråga då inte ’varför gör du inte slut?’ Det är för övrigt ofta när man gör slut som våldet eskalerar och blir livsfarligt. Gör något i stället. Upplåt ditt hem till den som är utsatt. Polisanmäl förövaren om offret inte vågar. Följ med till akuten. Dokumentera allt. Vittna i rätten. Fortsätt påtala att du vet vad som pågår, och att du är fast besluten att sätta stopp för det. Personliga vendettor är meningslösa. Det man ska sträva efter är juridiska konsekvenser och skydd för den som är i fara.”

Sen så kan jag tycka att det är synd att Montelius i artikeln på något sätt försöker göra skillnad på de som det ”svartnar i ögonen för” och begår brott, och de personer som dödar sitt offer. Den uppdelningen av män är inte rimlig att varken anta eller beskriva. Den som utsatte mig MINNS inte ens skiten han utsatte mig för, då hans ögon ”svartnade”. En annars charmig man, med en glänsande masterexamen och god anställning utsatte mig för hot och våld. Med svartnade ögon tryckte han ner mig i sängen, med händer krampande om min hals, och vrålade ”Jag ska döda dig, din j*vla f*tta!”. Han kunde lika gärna ha mördat mig en vacker dag, men tack och lov lyckades jag ta mig ur relationen med hjälp av nära och kära innan det gick så långt.

Och det är det som jag vill att fokus ska vara på, just nu. Medvetenheten om den här typen av strukturella problem ökade år 2017, med hjälp av #metoo-rörelsen. Det var bra, men nu räcker det inte längre att känna till att skiten existerar, i alla samhällsklasser.

Nu vill jag se nästa steg i förändringen. Jag vill se att samhället slutar skuldbelägga våldsutsatta offer, jag vill se att offren får det stöd de behöver för att lämna den här typen av våldsbenägna personer och jag vill se ett rättsväsende som fungerar. 

Nu får det fanimej vara slut på detta äckliga våldet – men även slut på tomma, storslagna ord och dags för verklig förändring.